99 + 1

Så har vi, av en ren händelse, nått exakt 100 blogginlägg från mig här på LRbloggar.se, samtidigt som en förändring och kanske en nystart infaller. Dags att blicka bakåt och framåt!

I och med detta blogginlägg är jag uppe i jämnt 100 inlägg bland LRs bloggar. När jag nyligen bytte jobb, och kommunförening, var det inte längre möjligt för mig att fortsätta som lokal bloggare för Lund och i min nya kommunförening har jag inga fackliga uppdrag. Jag funderade då på att lägga ner bloggen helt, alternativt flytta på den. Eftersom jag har så många idéer om saker som borde skrivas ner (plus ett tiotal utkast som ligger och väntar på en sista kyss innan de publiceras) ville jag gärna fortsätta blogga i någon form. Efter kontakt med kansliet i Stockholm föreslog de en distriktsblogg istället för en lundablogg vilket innebär att detta inlägg, tekniskt sett, är det första inlägget för LR-Bloggen ”Malmöhus”.

Du tänker ”wow”, eller hur?

De 99 inläggen som tagit oss hit har varit en fantastisk resa. De har handlat om hur det är att vara fackligt ombud, om de stora och små problemen i vårt skolsystem och om politik och framtidsfrågor. Jag har ibland varit lite subtilt lundahumoristisk, vilket ibland landat väl, ibland inte. Inlägget ”Lunds kommun löser lärarnas arbetsmiljöproblem!” var tydligen antingen utstuderat grymt eller oerhört roligt eller djupt kränkande och eventuellt även ”aggressivt”…
Jag minns särskilt inlägget om lärarannonserna i Mögaröd (”Hur lockar man lärare?”), som ledde till att jag fick mail från halva Sverige med exempel på dåliga lärarannonser. ”You can’t make this shit up”, som de säger i utlandet…
Jag har haft mellan 300 och över 6000 läsare per inlägg, med 600-1200 som någon slags ”normalt”. De två mest lästa tror jag (jag sparar inte statistiken) är ”Sänk läraryrkets status 2016!” och ”Fredrik, arg”. Jag har ytterst sällan skrivit om min egen undervisning (undantag: ”Födelsedagfirande”, ”Jag har ingen talang”) eller om min egen arbetsplats (undantag: ”Fnitter i korridoren”, ”Skolpromenadspoesi”).

Kritik har naturligtvis inkommit, av olika orsaker. Jag har kritiserats för att jag ”kränker” vissa yrkesgrupper (skolutvecklare, SKL-anställda, skolledare), för att jag svartmålar det svenska skolsystemet och så min personliga favorit: för att jag ibland haft mage att påstå att facket gör bra och viktiga saker. Jodå – inget får trollen att vakna som det där sista – prova själv!

Försök har gjorts att tysta mig. Inte av LR, för på LR-bloggarna finns ingen censur, men av andra. Dels har det hänt att upprörda personer kontaktat LRs kansli med klagomål på mig och dels har utomstående omväxlande försökt med ”vad du tycker är oviktigt” och ”du som har så mycket makt måste tänka dig för”.

Stort tack till alla, oavsett hur ni reagerat. Ni har ju åtminstone läst mina tankar och för det är jag skyldig ett tack, oavsett reaktion.

Saker som ligger i pipeline framöver är tre mindre bloggserier som handlar om kollektivavtalet (nej, inte så torrt som du tror!), misslyckade kompetensutvecklingssatsningar och ”pedagogiskt ledarskap” (kommer att vara citationstecken i rubriken). Jag laddar även med fler inlägg (tre?) om läraryrkets förädlande, något om lönekarteller, ett om hur man löser lärarbristen (hur svårt kan det vara?) och ett par rena vansinnigheter.

Vad tror ni? Hundra till?

”Men då får vi ju bara mer undervisning?”

I alla diskussioner om att renodla läraryrket kommer förr eller senare den totalt diskussionsdödande kommentaren ”men då får vi ju bara mer undervisning”. Att låta diskussionen stanna där anser jag dock vara fel. Följ med mig dit få vågat gå…

I Lund driver LR sedan 1,5 år tillbaka linjen att läraryrket måste förädlas. Detta innebär att vi, istället för att bara diskutera USK:ens storlek eller dokumentationshysteri eller för den delen gruppstorlekar, vill öppna för att skära bort hela arbetsuppgifter från läraryrket. Exempel på arbetsuppgifter vi ser att man kan kapa är mentorskap, rättning av nationella prov, rastvaktande och pedagogisk lunch (läs mer HÄR). Vi vill alltså både diskutera omfattningen av vissa arbetsuppgifter och vissa arbetsuppgifters existens inom en lärartjänst. Tyvärr stannar ofta diskussionen då såväl medlemmar som arbetsgivarrepresentanter yttrar någon variant av ”men då kommer lärarna att få mer undervisning”. Är det verkligen en ofrånkomlig följd av att kapa arbetsuppgifter från lärarna? Och om det är det – so what? Jag tycker det är fel att ett fantasimonster ska sätta stopp för något som kanske är den viktigaste diskussion vi kan ha just nu och har därför startat mitt Excel för lite beräkningar…

Låt oss börja med att göra några antaganden:

1. En högstadieskola har fyra paralleller i tre årskurser, sammanlagt 12 klasser.Varje klass består av 26 elever och är delad i två mentorsgrupper. Detta innebär att det på skolan går 312 elever, fördelade på 24 mentorsgrupper som var och en har en lärare som mentor. Lärarna har en USK på 625 h/år.

2. Skolan anställer två yrkesmentorer, som helt ska ta över arbetsuppgiften ”mentorskap” från lärarna.

Jag brukar själv räkna med att ett mentorskap för 10-15 elever tar runt 80-100 timmars arbete per år, beroende på gruppen. Om vi säger att en yrkesmentor kan ta 12 mentorsgrupper, är det två yrkesmentorer vi talar om, var och en med 156 elever. Enligt min egen beräkning om 80-100 timmar per mentorsgrupp landar vi då i 960-1200 timmars arbete per läsår. Den som vill kan istället räkna på hur många klassråd man måste hålla i, utvecklingssamtal, föräldramöten och göra ett överslag på hur mycket informationsskyfflande och hur många telefonsamtal, mail och elevvårdsmöten det kan tänkas handla om. Detta är dock min blogg och då bestämmer jag att det är 80-100 timmar per mentorsgrupp.

Kostnaden för detta, då?

Som yrkesmentorer tycker jag vi ska anställa socionomer (dvs kuratorer), SYV-utbildade eller socialpedagoger. Någon med den sortens utbildning och bakgrund, i alla fall, så jobbet blir bra gjort. Dessa tjänar 28 000 – 30 000 i månaden exklusive sociala avgifter, till skillnad på en lärare i högstadiet eller gymnasiet, som idag ligger runt 34 000. En lön på 30 000 innebär en kostnadsökning med 504 000 per år, inklusive sociala avgifter och skulle innebära att var och en av de 12 lärarna som just slutat vara mentorer, måste undervisa 46 h mer per år för att ”tjäna in” yrkesmentorn. Om denna tjänar 28 000 i månaden, blir det 43 h per år.

Hur mycket extra undervisning som måste till för att förändringen ska vara kostnadsneutral (jag hatar det ordet) påverkas enligt följande:

– Ju mindre USK från början, ju mindre blir höjningen (vid en ursprunglig USK på 500, handlar det om 35-37 h i exemplet ovan)
– Ju fler mentorsgrupper yrkesmentorn kan ta på sig, ju mindre blir höjningen (vid 14 mentorsgrupper blir det, i exemplet ovan, 37-39 h extra, vid 24 blir det runt 21 h)
– Ju större skillnad i medellön mellan yrkesmentorer och lärare, ju mindre blir höjningen

..så där har du det, svart på vitt. Det handlar, beroende på omständigheterna, om 35-50 timmar extra undervisning per år, i utbyte mot att aldrig mer utföra någon mentorsuppgift. Rätt eller fel kan diskuteras men jag hoppas att vi nu kan ha en diskussion om det vi borde diskutera, nämligen

vill vi förädla läraryrket eller inte och hur går vi bäst till väga?

Diskussionsråd för stolpskott

Får man vara kritisk mot digitaliseringen av svensk skola? Får man redovisa forskning som säger att det nog inte är 100 % bra och om man gör så – har man då lämnat från sig rätten att både jag och mina argument ska behandlas med respekt?

Den infekterade debatten mellan å ena sidan den ifrågasättande Isak Skogstad och å andra sidan SKL:s digitaliseringsutvecklare Joakim Jardenberg har fått mig att fundera rätt mycket. Funderingarna har gällt vad debatten egentligen handlar om men också tonen och beteendet.
För att diskutera just argumentation kring motstridiga synpunkter med mina elever brukar jag använda en Grahamspyramid. Den ser ut så här:

Källa: Wikipedia comons

Argumentationen MOT Isak Skogstads åsikt (som backas upp av gedigen forskning, så ”åsikt” är nog ett alltför lättviktigt ord) att datorer inte höjer utan snarare sänker elevernas prestationer i skolan, skulle enligt pyramiden kunna se ut så här (något nerkortat):

Nivå 1 – ”Stolpskott”

Nivå 2 – ”Isak är olämplig som lärare eftersom han tydligen inte kan hålla ordning i klassrummet om där finns datorer”, ”Isak är ung”

Nivå 3 – ”Isak är alltid emot allting nytt och vill bara vrida tillbaka klockan i skolan”

Nivå 4 – ”Isak har fel och jag har rätt”

Nivå 5 – ”Isak har fel eftersom datorer finns överallt i samhället och vi måste därför använda digitala verktyg i skolan”

Nivå 6 – ”Den forskning du hänvisar till kan du inte dra de här slutsatserna av, eftersom ————. Jag har dessutom tillgång till annan forskning som motsäger din, som jag länkar till här, här och här”

Nivå 7 – ”Den oro Isak ger uttryck för handlar nog egentligen inte om skolans digitalisering, utan om X, Y och Z, där skolans digitalisering i vissa fall blir ett synligt uttryck för dessa underliggande problem. Låt oss lägga dessa underliggande problem under lupp och se om de verkligen stämmer”

Nivå 1-3 fungerar bra så länge man bara är ute efter att övertyga de redan frälsta. Detta kan ju naturligtvis ha en poäng internt i en organisation, för att stärka sammanhållningen (genom att förstärka ett ”vi”-och-”dom”), men de som inte redan från början håller med kommer bara att tycka att man är en bäng typ.
Nivå 4 är mest förvirrande och är typisk för debattprogram i TV eller partiledardebatter.
nivå 5 börjar det likna något men det handlar fortfarande alldeles för mycket om dina egna argument. Ska du debattera framgångsrikt måste din argumentation handla om den andras argument, den som inte håller med dig, och det sker på nivå 6 och 7.  På den högsta nivån har du verkligen gått på djupet i den andras argument och åsikter och tagit dig tiden att förstå din meningsmotståndare, vilket ibland leder till att du omvänder honom, ibland att han omvänder dig, ibland att åskådare ändrar åsikt. Oavsett vilket har diskussionen varit framgångsrik.

Hur skulle vi då bedöma debatten så här långt? Det började med Isak Skogstads debattartikel i Göteborgsposten den 18 juni (”Kasta ut datorerna från klassrummen”). Var i pyramiden hör den hemma? Jag bedömer att argumentationen ligger från nivå 5 upp till nivå 7. Varsågod och läs och bedöm själv!
Joakim Jardenbergs svar från den 19 och 29 juni (”Eleverna drabbas av stolpskotten”) låg på nivå 1-4 och sedan svarade Isak i en intervju (”Isak Skogstad bemöter Jardenbergs kritik”) där det journalisten har tagit med i texten är på nivå 3-7. Detta följdes av en kort debatt i Studio Ett den 30 juni (klicka på ”Lyssna från 81 minuter”), där Isak låg på nivå 5-7 och Joakim på 2-5.

Mellan de mer offentliga debatterna i massmedia, har Joakim Jardenberg och Isak gått i polemik med varandra på Twitter och Facebook och där har Jardenberg bland annat sagt att Isak bör vara den förste som åker ur skolan (för att skolan ska kunna utvecklas) och att Isak är olämplig som lärare. Han har blivit ivrigt påhejad av en del andra i dessa påståenden och detta har då rört sig på nivå 1-3.

Så, avslutningsvis, min fundering:
Heliga kor är alltid farliga i ett skolsystem, oavsett vilka de är!

Oavsett vad digitaliseringen gör eller inte gör med elevernas resultat, verkar digitaliseringen av skolan i vissa kretsar blivit en så helig ko att ingen kritik tillåts och ingen egentlig motargumentation eller vetenskaplighet längre behöver presteras. Är inte våra elever viktigare än så?

 

LR eller inte LR?

Vad är egentligen ett fackförbunds uppgift? Frågan har uppstått i debatten om hur Lärarnas Riksförbund uttalat sig gällande amnesti för ensamkommande ungdomar. Ska, bör och får ett fackförbund för lärare och SYV lägga sig i migrationspolitiken och i så fall varför?

Jag bör kanske börja med att säga att reaktionen bland Sveriges lärare på LRs och SSRs ställningstagande (”Om ni kunde se vad vi ser”) i stort sett varit mycket positiv. Det hade förvånat mig om det varit på något annat vis men vissa kritiska röster har hörts och deras huvudargument kan sammanfattas så här:

1  Ett fackförbund ska inte lägga sig i migrationspolitiken
2  Lärarna ska göra det de blir ålagda – att gnälla är oprofessionellt

Det är alltså två principiella argument som höjts och det är två intressanta sådana. Mina funderingar kring dessa argument:

Ett fackförbund ska inte lägga sig i migrationspolitiken
Varför inte? LR och alla fackförbund jag känner till lägger sig i ”politik” på både kommunal- och nationell nivå. Vi lägger oss regelbundet i skolpolitik, ekonomisk politik, forskningspolitik, socialpolitik… Varför skulle just migrationspolitiken vara immun? LR lägger sig i politiska beslut genom att skriva remissvar på statliga utredningar, skriva debattartiklar, insändare, prata med politiker…inte är väl vi så särdeles speciella i svensk fackföreningsrörelse? Om inte Sverige haft en fackföreningsrörelse som i uppåt 150 år lagt sig i ”politik” (var nu gränsen dras för vad det är?), hade vi varken haft 5-dagarsvecka, semester, kollektivavtal eller allmän rösträtt.
Just frågan om regelverket kring ensamkommande flyktingbarn i skola, är för LR en fråga om våra medlemmars arbetsmiljö och läraryrkets etiska principer. All politik som påverkar dessa två saker har alltid varit, och kommer alltid att vara, föremål för fackligt arbete.

Lärarna ska göra det de blir ålagda – att gnälla är oprofessionellt
LR jobbar för att läraryrket ska vara ett yrke med god status i vårt samhälle. Sveriges lärare förväntas följa de yrkesetiska principer som är kopplade till lärarlegitimationen och jag hittar 7 sådana principer (länk) som stödjer någon form av motstånd när staten fattar beslut som påverkar både undervisning, elever och lärare negativt¹. Det är med andra ord oprofessionellt att inte säga emot och försöka påverka.
Detta är viktigt att förstå: Sveriges lärare är inte statens lydiga redskap. Vilket slags samhälle skulle vi leva i om så vore fallet?

Jag tycker alltså inte alls det är särskilt märkligt att LR tar ställning i en politisk fråga som påverkar många av våra medlemmar negativt, som handlar om att staten klampar runt i vår yrkesetik och som dessutom berör vårt förbunds värdegrund (§ 1-2 i stadgarna).

Vad jag däremot tycker är märkligt, är den tystnad som finns hos Skolledarförbundet, Vårdförbundet, Vision och Kommunal i den här frågan. Era medlemmar hamnar även de i kläm mellan migrationsverk, elever och samvete och är verkligen varken oberörda eller tysta – hur kan då ni vara det som fackförbund?

 

 


¹

”I sitt arbete sätter lärare eleverna och deras lärande i centrum.”

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna”

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier.”

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa.”

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.”

”Lärare utgår i sin yrkesutövning från det uppdrag samhället ger dem, men reflekterar samtidigt över uppdraget satt i relation till de yrkesetiska principerna. Lärare arbetar i enlighet med det samhällsuppdrag de fått, där det fastlagts genom demokratiska beslut och om det inte strider mot dessa yrkesetiska principer.”

 

Lunds kommun löser lärarnas arbetsmiljöproblem!

Under fredagens möte med kommunstyrelsen i Lund fattades flera överraskande beslut som direkt berör och förbättrar lärarnas arbetsmiljö i Lunds kommun. Besluten fattades av en enhällig kommunstyrelse och förväntas därför godkännas av kommunfullmäktige utan problem.

”Man blir inte Skånes mest attraktiva arbetsgivare genom att bara prata om det och ha vackra annonser”, kommenterade Ale Andergren, kommunstyrelsens ordförande, beslutet. Tjänsteskrivelsen som beslutet bygger på har rubriken ””Skånes bästa skola” och är framtagen av kommunens båda grundskoleförvaltningar.

”När vi väl på allvar började diskutera saken, insåg vi att vi hade alla lösningar klara”, säger Jöns Mattsson, skoldirektör och får medhåll av Berwa Ahn-Brittéus, också skoldirektör. ”Vissa av besluten kostar en del pengar men jämfört med kostnaderna för sjukskrivningar, nyrekryteringar och ständigt rekryteringsarbete, är det en god affär för kommunen”, fyller hon i.

Lärarnas Riksförbunds kommunförening i Lund är mycket nöjda med beslutet, vilket enligt kommunföreningens ordförande, Ivar Robegård, är ett lysande exempel på samarbete fack-arbetsgivare. ”Om man lyssnar på professionen och mäter och följer upp arbetsmiljöproblem är det inte så svårt att komma överens om lösningarna”, menar Robegård.

De åtgärder som kommunstyrelsen nu enhälligt ställer sig bakom är

  • Skolvärdar kommer att anställas i samtliga kommunala grundskolor. Dessa ska sköta all rastvakt, pedagogiska luncher samt hantering av frånvarande elever
  • Ytterligare en ny yrkeskategori introduceras – yrkesmentorerna. Dessa tar över allt mentorsarbete från lärarna, inklusive samtliga föräldra- och myndighetskontakter
  • Förstärkt elevhälsoresurs i lågstadiet
  • Införande av fast vikariepool. Denna kommer till största delen att bestå av snart eller nyligen pensionerade lärare
  • Central rättning av nationella prov

Utöver dessa kortsiktiga och konkreta förslag, finns två mer långsiktiga och ännu inte helt färdiga idéer. En idé handlar om vad Andergren kallar ”Sveriges bästa introduktionsår för nyexaminerade lärare”, i syfte att bli en attraktivare arbetsgivare även för de som går lärarutbildningen just nu och den andra handlar om att minska dokumentationskraven på lärarna. ”Vi måste tillsätta en ny utredning om vad och hur mycket som ska dokumenteras och säkerställa att lärarna i Lund inte dokumenterar mer än de absolut måste”, säger Andergren. ”Den förra utredningen var ett unikum av dokumentationshysteri”.

”Det är inte raketfysik”, fortsätter Andergren, samtidigt som han pekar på ett foto av ESS-anläggningen i norra Lund, ”man kan inte konkurrera om lärare genom att göra samma saker som alla andra kommuner gör. Här i Lund väljer vi en annan väg än att bara bjuda över med allt högre löner, vi väljer att tydligt signalera vad som är viktigt i skolan – den väl förberedda lärartiden. För en traditionell kunskaps- och bildningskommun som Lund finns ingen bättre investering. Utom en spårväg, naturligtvis, men det är ju självklart.”

Fotnot: Idag är det den 1 april och Lunds kommun har fortfarande huvudet i sanden. Sjuktal, personalomsättning och rekryteringsproblem ökar fortfarande och allt mer undervisning i våra skolor sköts av obehöriga.

Dags för politikerlyft?

I onsdags blev jag mer förolämpad och kränkt än jag någonsin blivit i ett offentligt sammanhang. Det var dagen då nyheten om ”ordningslyftet” dök upp i mitt flöde.

Jag har alltid tänkt mig att vinnarplatsen på topplistan ”störst offentlig kränkning i hela mitt liv” skulle knipas av någon skolledare eller utvecklartomte. Faktum är att jag har 3 kandidater som jag misstänker förr eller senare kommer att gå loss på mig men nu får de nog se sig slagna – av Gustav Fridolin.

…och av Sveriges regering.

Inte illa, om man tänker på det, att få en yrkesmässig pungspark av hela regeringen!

Orsaken till att jag (och väl egentligen alla lärare i hela Sverige?) känner mig trampad på av regeringen är förslaget om det nya ”Ordningslyftet” för lärare. Jag har i olika media även sett det kallas ”Ledarskapslyftet” eller ”Det Dummaste Jag Hört”.

Bara så vi är överens om vad vi pratar om.

(Läs om eländet här: http://skolvarlden.se/artiklar/stoket-ska-stoppas-med-ledarutbildning-larare eller här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/r7Az3/nya-planen-for-att-stoppa-skolstoket)

Vår regering har, helt korrekt, dragit slutsatsen att bristen på studiero orsakar försämrade studieresultat i det svenska skolsystemet och att detta framför allt drabbar barn från icke-akademiska hem , framför allt pojkar osv. Detta är inget kontroversiellt konstaterande, utan är något som sedan länge är väl belagt, både statistiskt och i de flesta lärares erfarenhet av vardagen.
Vår regering har därifrån dragit den helt felaktiga slutsatsen att problemet bäst löses av varje enskild lärare och lanserar därför ett ”Ordningslyft” för att sveriges lärare ska bli mer kompetenta på ledarskap.

Vad är problemet med detta, då, kan kanske den som inte är lärare fråga sig? Jo, låt mig förklara det hela i två enkla steg:

1. Lanserandet av ett ”Ordningslyft” med fokus på att kompetensutveckla lärarna inom ledarskap innebär att våra ledare lägger fokus på läraren som problemet, istället för på organisationen eller huvudmannen. Är det verkligen läraren det är fel på, Gustav, om det saknas studiero i en klass med 32 tonåringar, där 3 har någon inlärningsdiagnos och 10 saknar uppfostran? Är det kanske inte undervisningsgruppen som är för stor och/eller bemanningen som är fel? Schemat kanske är vansinnigt? Den sociala segregationen på kommunens skolor kanske borde ses över? Fokus borde ligga på gruppstorlekar och gruppsammansättningar samt rimlig arbetsbörda och stöd för sveriges uttröttade lärare, inte på ledarskapslyft.
Nu säger, i ärlighetens namn, Gustav Fridolin att en del andra åtgärder ska följa med och att lärarnas ledarskap bara är EN del men det är inte vad våra skolhuvudmän kommer att höra. De kommer istället att höra ”bara läraren blir  bättre kan vi fortsätta köra med 32-klasser och inga speciallärare!”
Förslaget är på så vis inte bara något som inte kommer att ge någon vidare effekt, det hotar kullkasta 10 000 fackliga ombuds kamp för att skapa en rimlig arbetsbelastning för Sveriges lärare!

2. Vad fan är ”ledarskap” för något? Vad jag vet finns ingen allmänt accepterad definition av ”bra ledarskap”, vare sig i ett klassrum eller någon annanstans och detsamma gäller för ordningsproblem. Jag kan därför nästan höra hur en massa läskiga skolutvecklingskonsulter i detta nu rusar mot Skolverket i full fart för att lansera just sin tro på vad som är ”bra ledarskap” och hur ordningsproblematik ska hanteras. Det som väntar vinnaren i denna vampyrernas dragkamp är en plats vid Det Stora Tråget. Om jag får gissa kommer ”lågaffektivt bemötande” att stå högt på listan. För det vet ju alla, att om vi lärare bara kunde sluta låta så arga när vi pratar med eleverna, kommer alla ordningsproblem att försvinna.

Så tack, Gustav Fridolin och övriga på Utbildningsdepartementet, för att ni redan första skolveckan efter Jul kunde bjuda på en riktigt otäck och illa genomtänkt idé!

 

Skolpromenadspoesi

Lite julpoesi till dig som är skolpolitiker! En liten poetisk promenad genom en svensk skola, så här precis före Jul:

På vägen kan jag peka ut
De tomma stolarna
De som brukade innehålla kollegor
Vi inte har hos oss längre

Där inne satt den som tog ansvar utan betalning
Där borta den vi alla tyckte om
Och här, precis här
Den som knäcktes utan att vi märkte det

Säg hej till de som sitter här inne
Katarr, Sömnrubbning och Blodtryck
Den som ser glad ut där borta?
Den har just fått nytt jobb.

Där sitter en och gråter
Här går en sammanbitet förbi, alltid arg
En vinkar in oss på sitt rum, stänger dörren
Viskar tyst ”jag tror inte jag orkar mer”

De som styr över oss säger ”ingen fara”
Vi är som alla andra, inte värre
Panik, åtgärder och beslut om förändring
Finns det inget som helst fog för

Här kommer de deltidssjukskrivna!
Låt oss kalla dem 75, 50 och 25
Säg hej till den som inte orkar just nu
Och till den som aldrig kommer orka mer

Det är ingen fara, fokusera på det ljusa!
I tidningen kan vi läsa att kommunen
Nästa år måste spara som bara attan
Färre lärare, fler elever, mindre pengar

Dags för lektion, dags att le
Det värsta är inte de tomma stolarna
Utan frågan vår spegel ställer:
”Vem sitter i min stol nästa år?”

 

 

Mot en central reglering? (#1)

USK:en… den gamla centrala regleringen av lärares undervisingstid som fanns förr, kan den finnas igen? Ju mer arbete som läggs på lärarna av lokala huvudmän, ju mer ropas det efter centrala regleringar av lärares arbetsuppgifter. Är det realistiskt? Önskvärt?

För att undvika onödigt näthat vill jag börja med att avslöja att jag är för centrala regleringar av såväl arbetstid som arbetsuppgifter i kollektivavtalet. Att jag ser svårigheterna med att införa sådana är inte samma sak som att jag är emot dem eller är uppgiven, gammal och bitter. Det betyder inte heller att jag inte förstår att orsaken till att många önskar sådana regleringar är den ständigt ökande pressen på lärarna att lösa fler uppgifter, jobba snabbare, jobba ”smartare”. Jag är ingen pamp utan en arbetande lärare som ser allt negativt i vårt yrkes vardag.

Jag är dock inte naiv och den dagen vi är redo att göra ett seriöst försök att införa centrala regleringar av  undervisning (och/eller annat), kommer vi att stå inför vårt största slagsmål någonsin och det är ett slagsmål jag vill vinna.

Vid LRs kongress i våras behandlades en hel del motioner om centrala regleringar av undervisningstiden och liknande. Samtliga motioner led av problemet att de inte var tillräckligt förankrade eller tillräckligt utredda. I min mening finns det fyra problem som måste lösas innan vi som fackförbund verkligen och med framgång kan börja driva frågan om centrala regleringar av undervisningstiden (och/eller annat):

1. Vill vi det verkligen?
För den som redan bestämt sig att han vill ha USK:en åter är ju den här frågan lätt att svara på men tänk efter lite – är vi som fackförbund helt säkra på att detta är medlemmarnas vilja? Om det finns medlemmar som är emot – vilka är de och vilka problem ser de? Varje stort beslut hos oss måste föregås av en lika stor förankringsprocess och jag kan inte se att vi genomfört någon sådan.

2. Vad ska regleras?
Nu blev det knivigare, eller hur? Kommer vi åt lärarnas arbetsbelastning genom att reglera undervisningstiden eller ska vi kanske reglera något annat? Kanske reglerad planeringstid? Eller utökad förtroendetid? Reglerade gruppstorlekar? Max antal elever per lärare? Det finns hur mycket som helst som skulle kunna regleras i ett kollektivavtal – frågan är vad som skulle lösa problemet och gärna göra det för alla lärare oavsett var de undervisar.

3. Till vilka nivåer ska vi reglera?
Nu börjar problemet bli rent kameralt otäckt. Det är ju lätt för en lärare i Historia att säga ”återinför USK:en!” eftersom det skulle innebära 504 timmars undervisning per år. Är tanken lika lockande för en idrottslärare, som kan se fram emot 650 timmars undervisning enligt den gamla USK:en? Eller en lärare i estetiska ämnen? Och hur gör vi med lågstadielärarna? Om vi ska reglera gruppstorlekarna stöter vi på liknande problem.
Och så vidare, och så vidare… Knepigt!

4. Var ska det regleras?
Detta är en mer avtalsjuridisk fråga och är väl antagligen den enklaste att lösa. Med ”enklaste” menar jag inte ”enkel” men det budskapet har nog gått fram nu.

Jag tänker ägna några kommande blogginlägg åt att fundera kring de här fyra sakerna. Jag kommer antagligen att väcka fler frågor än jag levererar några svar på men jag anser att vi som fackförbund behöver ha en diskussion kring dessa fyra frågor. Om vi kan enas – om – kommer sedan ingenting att kunna hindra oss från att lyckas, utan det kommer bara att vara en fråga om tid och kraft.

 

LLL-förberedelser

Jag har känt till detaljerna i Lärarlönelyftet i över ett år och i Lund har vi jobbat aktivt från LRs sida för att minska de negativa effekterna av det. Ändå började jag må dåligt en vecka innan beskedet skulle komma.

Det visade sig så, med all önskvärd tydlighet, att jag är precis som alla andra lärare. Att få förhandsinformation om ”lyftet” och sitta på parkett för det politiska spelet kring detaljerna i förordningen hjälpte inte ett dugg. Det hjälpte heller inte att LR i Lund jobbat aktivt för att försöka få bort åtminstone de värsta negativa effekterna av att vissa får och andra inte får. Det fågelperspektiv jag har när det gäller löneutveckling för kollektivet, då?
Nix, inte det heller!

Nej, inget av det hjälpte när dagen L närmade sig och alla, inklusive jag, började känna blodtryck och adrenalin stiga. Jag har lärt mig det om mig själv, att om jag ska hantera obehagliga saker behöver jag förbereda mig. Jag gjorde detta på två sätt:

1. Jag försökte föreställa mig hur kolleger frågade mig ”fick du?” och försökte se, och känna, deras medömkande blickar när jag svarade ”nej, det fick jag inte”. Detta var en av de saker som verkligen gav mig ångest – kollegernas medömkande blickar.
Ryser fortfarande när jag tänker på det!

mail2. Jag skrev ett mail, adresserat till min biträdande rektor, min rektor och min förvaltningschef, där jag deklarerade min avgång som arbetslagsledare och från skolans IKT-grupp, samt min intention att söka jobb någon annanstans. Mailet var från början rätt raljant och innehöll inte mindre än tre rejäla svordomar. Jag plockade fram utkastet några gånger under de sista fyra dagarna inan beskedet kom och redigerade. Till sist var mailet kort, stramt och korrekt men jag tror nog budskapet gick fram: om ni inte uppskattar mig, tänker jag inte anstränga mig för er. Jag tog även bort formuleringen ”sistelärare”. Kände inte att jag behövde kalla mig själv för det, även om det skulle vara så mina chefer såg mig. Barnsligt beteende att lämna alla uppdrag eller fullt logiskt?
Jag vet faktiskt inte riktigt men det kändes rätt.

Jag har funderat en hel del på min egen reaktion inför och under fördelningen av LLL-pengarna och det har varit en nyttig självbetraktelse. Jag vill gärna se mig själv som rätt så förhärdad och bepansrad när det gäller skolelände och jag anser mig vara bra på att sortera upp mina känslor i lådor – en för det fackliga, en för lärarjobbet, en för det privata. Om det nu skulle vara så att min bild av mig själv stämmer och jag ändå mådde dåligt inför LLL, hur illa har det då inte varit för de som inte är kallhjärtade och råtuffa?

När beskeden kom till oss på skolan blev ingen glad.

De som inte fått blev arga och ledsna. Några sjukanmälde sig och gick hem, en har sagt upp sig. De som fick var ledsna eftersom goda kolleger blivit utan. Ändå har inte min skolledning klantat till det, utan bara hamnat i en omöjlig situation där Lunds kommun och regeringen placerat dem.

Mitt i allt detta skulle jag dock vilja göra en positiv betraktelse. Jag hör inte att lärare någonstans i min kommun vänt sig mot varandra på grund av LLL. Ilskan verkar hamna där den hör hemma och kolleger verkar ta hand om varandra istället för att fira eller ge sig på varandra. Det finns en slags sorg men det finns ingen splittring.

Det tycker jag talar gott om läraryrket!

 

Centrala funderingar

Sitter på Stockholms central med en kopp kaffe och känner mig filosofisk kring de senaste dagarnas LR-arbete i Stockholm. Tunga problem har diskuterats, vänts och vridits på men jag lämnar ändå Stockholm med en känsla av framtidstro.

För min del innebar veckan distriktsordförandekonferens onsdag och fredag och deltagande i Framtidsdagen under torsdagen, då alla landets kommunombud och distriktsordföranden var inbjudna. Dagarna har varit långa och intensiva, med vigorösa diskussioner, kreativa lösningar och viktig planering inför framtiden men det är en annan sak som gör att jag filosoferar över mitt kaffe på stationen just nu, en sak jag observerat många gånger förr i LR-sammanhang men kanske aldrig påtalat.

Jag slås ofta, sedan jag blev distriktsordförande, av hur lika diskussionerna är i vårt förbund. Jag menar då inte i första hand att i stort sett samma problem och diskussioner finns i alla delar landet, utan av hur lika diskussionerna är på alla nivåer i vårt förbund. Samma problem diskuteras med samma ord och med samma detaljer i skolans personalrum som i kommunföreningens styrelse, distriktsstyrelsen, distriktsordförandekonferensen och förbundsstyrelsen. När jag klev på uppdraget trodde jag nog att förbundsledningen drev någon slags övergripande frågor som ibland kunde vara rätt ointressanta för oss arbetande lärare och SYV:are men så är det inte alls. Naturligtvis arbetar varje nivå i vårt förbund med skolfrågor på olika sätt men problembeskrivningen, det allt arbete utgår ifrån, är samma. Jag undrar hur vanlig denna frånvaro av ”fackpampande” är? Jag undrar hur många rikstäckande organisationer som har så kort avstånd mellan sina gräsrötter och organisationsträdets topp?

Jag kan inte svara på det och är för trött för att orka googla det, så jag nöjer mig för tillfället med att känna en stor trygghet och tillförsikt (kanske även rentav stolthet) över att det är så. Vi är många viljor, spridda över ett stort geografiskt område med olika fackliga uppdrag, lärarjobb eller vägledarjobb i olika skolformer och ändå pratar vi samma språk när vi talar med varandra om de viktiga sakerna.

Dags att gå till tåget! Trevlig helg, alla som är LR – av alla sorter och på alla platser!