Normaliseringens moment 22

Lärarbrist i klassrummen, studentbrist på lärarutbildningarna, intelligensbrist hos huvudmännen och bland lärarna…en brist på insikt kring vad som behöver göras? Vad sägs om den sammanfattningen av svensk skola 2017?

Det är ett intressant fenomen det här med att nya och totalt främmande saker kan bli så normala att vi inte kan tänka oss leva utan dem. Jag har funderat en del på detta det senaste året eller så, på hur vissa saker som borde vara helt främmande för oss uppfattas som så normala att vi inte kan tänka oss leva utan dem. Låt mig exemplifiera….

Rastvakt, pedagogisk lunch, pyntande av klassrum, arbetslagsmöten, BUP-möten, habiliteringsmöten, föräldramöten, utvecklingssamtal, disciplinära samtal, lokala pedagogiska planeringar, åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar, kränkningsanmälningar, veckobrev till föräldrarna, läxhjälp, studieverkstad, SKA-dokumentation…

I ett läge då många lärare blir sjukskrivna på grund av den tunga och splittrande arbetsbelastningen, ännu fler väljer att lämna yrket och allt färre väljer att äntra skutan, är alla dessa saker så normala att de flesta lärare knappt ens pratar om dem.

Så låt oss prata om dem!

I ett läge där Sverige har brist på utbildade lärare, där allt färre elever får förmånen att genomgå en utbildning som är både planerad, undervisad, utvärderad och bedömd av en lärare, är de saker jag räknade upp ovan inte uppgifter som automatiskt borde ingå i ett lärarjobb, utan lyxprylar (av ibland tveksam nytta) vi inte längre har råd med. Vi behöver alla lärare till att undervisa och till att jobba fram förstklassiga planeringar och uppföljningar av elevers resultat. I det läget är ingen av ovanstående uppgifter normal, utan alla är onormala och borde antingen skrotas helt, skötas av någon annan eller i något enstaka fall förändras rejält.

“Men Fredrik, så kan vi inte göra. Hur skulle det gå till?”

Som förr? Som innan alla dessa arbetsuppgifter landade hos läraren? Som i alla länder där sådana uppgifter inte utförs av en lärare, utan av andra yrkeskategorier?

Om vi ska kunna åtgärda de stora problemen och lösa de svåra framtidsfrågorna för vårt yrke, kan vi inte låta oviktiga saker som vad som uppfattas som “normalt” stoppa oss. Ta därför ett djupt andetag och säg efter mig: “det som är normalt är bara något onormalt som pågått länge”.

Förädla eller dö?

Har vi något val i frågan om att förädla läraryrket med fokus på undervisning? När jag ser vad som hänt senaste tiden i Malmö och Uppsala börjar jag tvivla på det. Har draken kommit till vårt land?

En av mina amerikanska släktingar berättade en gång något han påstod var ett kinesiskt ordspråk för mig¹. Det löd ungefär så här:

När en drake kommer till ditt land kan du hantera den på tre olika sätt:
Du kan ignorera draken och hoppas den försvinner men drakar försvinner inte och förr eller senare kommer den att komma till just ditt hus och äta upp dig.
Du kan försöka tämja draken men drakar låter sig inte tämjas. Den kommer istället att äta upp dig.
Du kan hoppa upp på drakens rygg och följa med den dit den för dig – till fjärran länder och nya tider.

I en blogg tidigare i höst skrev jag om det jag kallar läraryrkets förädling (“Men då får vi ju bara mer undervisning”) utifrån ett ekonomiskt- och rektorsperspektiv. Jag har tidigare varit inne på samma sak, fast ur andra infallsvinklar. Inlägget provocerade en del och ledde vidare till en del intressanta diskussioner men jag undrar om inte åtminstone en del av motargumenten till en förädling av läraryrket är på väg att överleva sig själva. Låt mig förklara…

Enligt beräkningar kommer det att fattas 60 000 lärare om två år (länk). Jag menar att detta är ett felaktigt sätt att presentera lärarbristen på. Istället borde vi ange bristen i form av undervisning: 60 000 lärare motsvarar runt 36 miljoner undervisningstimmar och det är denna brist som kommer att drabba svenska elever och lärare och det ganska snart.

Bristen hanteras på olika sätt på olika håll. På många håll går andelen behöriga lärare långsamt ner på grund av svårigheter att hitta behörig personal. På andra håll, som i Malmö, kapitulerar arbetsgivaren fullständigt och går in för att aktivt strunta i behörighet och legitimationsbestämmelser. Uppsala kommun har valt att hantera bristen genom att utlova extra löneökningar för lärare som tar på sig mer undervisning och från många andra håll hör jag hur arbetsgivare fantiserar om “effektiviserad undervisning” som en lösning (hur då, kan man ju fråga sig?).

Jag vill med anledning av detta kasta ut följande provocerande tanke: om vi lärare inte blir aktiva deltagare i att lösa undervisningsbristen, kommer andra, uppenbart mindre intelligenta, att försöka lösa den (och förmodligen totalförstöra skolan). Den enda lösning jag ser på undervisningsbristen under de närmaste tio åren är att vi som (ännu) är kvar i skolans värld undervisar mer.

Problemet är att det orkar vi inte.

Lösningen måste då bli att vi legitimerade och behöriga lärare undervisar mer, samtidigt som andra arbetsuppgifter tas ifrån oss. Fler yrkesgrupper måste in i skolan, så lärarna kan fokusera på det som egentligen är lärarnas specialitet: undervisning och bedömning. Vi kan tycka vad vi vill om detta (“rastvakten är mysig”, “jag gillar mentorskapet”, “jag tycker kontakten med föräldrarna är viktig” osv) men vilka andra vägar finns det ur detta? Kringuppgifter måste läggas över på andra, till exempel genom att det vi lite slarvigt brukar benämna “elevhälsan” förstärks i skolan och detta måste göras samtidigt som insatser görs för att få fram fler behöriga lärare och mängden administration antingen läggs på någon annan eller brutalt slaktas. Eller vad sägs om en situation där en behörig och legitimerad lärare planerar, undervisar och bedömer, medan lärarassistenter sköter all rättning? Den som tycker detta känns som skrämmande förändringar har helt rätt känsla men det är väl ett bättre alternativ än att låta Uppsalas skolpolitiker lösa problemet?

Vi har, redan nu, en brist på lärare som gör att mycket undervisning måste skötas av obehöriga. Utan ett fantastisk bra utbildningssystem kommer svensk ekonomi och i förlängningen svensk välfärd att gå under. Hur löser vi detta?

Jag är rädd för att draken är här…

Dags att välja?

 

 


¹ Jag har inte lyckats hitta ordspråket hur jag än googlar, vare sig på svenska eller engelska. Min släkting hävdar att han hört det i ett föredrag från en general i marinkåren och eftersom han är pensionerad CIA-agent, tänker jag då inte tjafsa med honom om sanningshalten i det…

Lärare först?

Igår kväll avtackades jag av LRs kommunförening i Lund. Blommor, kramar – det vanliga. Efter drygt 15 år bestämde jag mig för att göra något annat och nu var det “adjö” som gällde.

När man efter 15 år på samma skola och 15 år som huvudskyddsombud, biträdande kommunombud och lokalombud erbjuds ett nytt jobb, då står man inför ett val. Det som förvånade mig var hur lätt det var att lämna det fackliga jämfört med hur svårt det var att lämna min skola.

För att sätta detta i lite perspektiv: jag har varit fackombud på olika sätt i över 15 år (sedan mars 2002). Jag tror jag jobbat med 30-35 rehabfall, en stor mängd löneöversyner (20?), gått ett 80-tal skyddsronder, suttit 10 000 timmar i samverkansmöten och andra arbetsgivarmöten. Jag har varit med om att rädda jobbet för runt ett dussin lärare, fått både elever, skolledare och lärare omplacerade och jag har lagt fyra 66a-anmälningar till Arbetsmiljöverket (och fått rätt varje gång). Utöver vad jag gjort, har jag arbetat upp ett enormt kontaktnät i Lund, bestående av skolledare, tjänstemän, politiker, journalister, ombud inom andra fackförbund och naturligtvis bland våra egna medlemmar.
Jag har inte jobbat heltid som lärare på tio år (70-80% lärarjobb).

Jag har varit djupt och fackligt insyltad i Lunds skolsystem och en dag reste jag mig och lämnade.

För mig var det dock en process fram dit. Sedan GY-11 har mina ämnen reducerats till 50-timmarskurser, vilket inneburit att strömmen av elever och klasser fördubblats. Undervisningen har blivit till ett löpande band utan möjligheter till djupare undervisningsinsatser eller meningsfull förändring av eleverna. Detta gjorde att jag började läsa annonserna, hittade ett (1!) jobb som var intressant, sökte och fick det. Jag trodde jag skulle ägna det kommande året eller så åt att leta efter något men så blev det inte.
Det dök snabbt upp teorier om att jag lämnade så hastigt på grund av att jag inte orkade med det fackliga längre, att jag tvingades bort eller min personliga favorit: “Fredrik har målat in sig i ett hörn” (vad fan betyder det?) men sanningen är alltså betydligt mindre spännande än så.

Det värsta med beslutet att byta jobb var att lämna skolan – min skola – med mina fantastiska kollegor, mina elever, mina salar (utom B25, för den är hemsk) och alla välkända lokaler och vrår. Det var den hemska biten, medan beslutet att lämna kommunföreningen var jämförelsevis enkelt.

Varför?

Jag har kommit fram till att jag är lärare först och inte bara det – jag tror vi alla är lärare först. Vi må vara hur fackligt insyltade som helst, men vi står alltid med fötterna i vårt klassrum. Det är därifrån vi hämtar vår kraft och inspiration, vår ilska och vårt engagemang och det är dit vi går för att fylla på med lycka efter en lång facklig dag av eländeshantering. Att klassrummet känns inspirerande och utvecklande är viktigare än allting annat och jag tror det är ett hälsotecken, inte bara hos mig utan hos den organisation jag tillhör. Jag har aldrig varit på någon facklig kurs eller liknande utan att ombuden pratar om sin undervisning och allting som hör den till – intressant material, elevernas reaktioner osv. Vi är lärarnördar!

Så då drar jag väl vidare, då? Lämnar Lunds kommunförening i mycket kapabla händer och ser hur grymt bra nya ombud flyttar in för att fylla min plats. Ett antal viktiga fackliga saker har gått i lås det senaste året, vilket även det gjorde mitt beslut lättare.

Men skolan, mitt hem….inte lika lätt!

Därför fungerar inte lönekarteller

Hur håller vi nere lärarlönerna och personalomsättningen i vår kommun trots lärarbristen? Jag vet – vi förbjuder rektorerna att betala mer! FEL – det förvärrar bara saken.

I det här sammanhanget innebär “kartellbildning” att kommunen förbjuder sina rektorer att höja lönen för lärare som redan tjänstgör inom kommunen, när de söker jobb på en annan skola innanför kommungränsen. Interna sökanden till en utannonserad tjänst kan alltså inte begära mer i lön än de redan har, medan externa sökanden kan begära, och få, ett rejält lönepåslag.

För att alla ska hänga med, kan jag erbjuda denna proffsiga illustration:

Jodå – fråga vilken rektor som helst – det är exakt så här det ser ut i många kommuner. Det är till och med fullt realistiskt att det bara finns två behöriga sökanden att välja mellan. Den interna sökande vill ha upp sin lön och dessutom få nya, inspirerande utmaningar men får inte mer i lön än hen redan har. Effekten av detta system ser oftast ut så här:

…och sedan börjar alltihop om igen, den här gången när rektor B söker en lärare. Rektor A har alltså (på grund av tvång från feltänkande skolförvaltning) jagat bort en beprövad anställd som INTE var dyrare än någon extern sökande och som kände till alla rutiner och digitala system i kommunen, för att istället anställa ett okänt kort utifrån. En bra affär för kommunen och deras nya fina lönekartell?

Knappast.

Nu kommer någon att ha invändningen “där jag bor är det jättelångt mellan kommunerna så där kan man inte byta kommun”. Ja, det stämmer att de flesta lärare i Övre Myggträsk inte kommer att börja pendla 40 mil till Hecklefjäll men detta innebär bara att lönekartellen där kommer att fungera lite längre. För om nu Övre Myggträsk lyckas hålla nere sina lärarlöner med en kommunal lönekartell, kommer bara avståndet mellan deras löner och den marknadsmässiga lönen för svenska lärare att bli ännu större. När man så en dag måste rekrytera lärare utifrån, på grund av pensionsavgångar, sitter man mer i skiten än kommunerna i tätbefolkade områden. Lönerusningen kommer alltså inte att utebli, bara skjutas upp och sedan bli ännu värre och snabbare.

För att sätta allt detta i lite perspektiv: från där jag bor har jag 14 olika kommuners respektive tätort inom en radie av 3 mil. Jag har dessutom breda bilvägar, tät busstrafik och snöfritt nästan året om. Nu tänker jag inte byta jobb (igen) men det finns många som går i de tankarna.

Jag kan bara önska de skånska kommunerna lycka till med sina desperata försök att behålla sin personal genom att låsa in lärarna i en lön långt under marknadspriset…

99 + 1

Så har vi, av en ren händelse, nått exakt 100 blogginlägg från mig här på LRbloggar.se, samtidigt som en förändring och kanske en nystart infaller. Dags att blicka bakåt och framåt!

I och med detta blogginlägg är jag uppe i jämnt 100 inlägg bland LRs bloggar. När jag nyligen bytte jobb, och kommunförening, var det inte längre möjligt för mig att fortsätta som lokal bloggare för Lund och i min nya kommunförening har jag inga fackliga uppdrag. Jag funderade då på att lägga ner bloggen helt, alternativt flytta på den. Eftersom jag har så många idéer om saker som borde skrivas ner (plus ett tiotal utkast som ligger och väntar på en sista kyss innan de publiceras) ville jag gärna fortsätta blogga i någon form. Efter kontakt med kansliet i Stockholm föreslog de en distriktsblogg istället för en lundablogg vilket innebär att detta inlägg, tekniskt sett, är det första inlägget för LR-Bloggen “Malmöhus”.

Du tänker “wow“, eller hur?

De 99 inläggen som tagit oss hit har varit en fantastisk resa. De har handlat om hur det är att vara fackligt ombud, om de stora och små problemen i vårt skolsystem och om politik och framtidsfrågor. Jag har ibland varit lite subtilt lundahumoristisk, vilket ibland landat väl, ibland inte. Inlägget “Lunds kommun löser lärarnas arbetsmiljöproblem!” var tydligen antingen utstuderat grymt eller oerhört roligt eller djupt kränkande och eventuellt även “aggressivt”…
Jag minns särskilt inlägget om lärarannonserna i Mögaröd (“Hur lockar man lärare?”), som ledde till att jag fick mail från halva Sverige med exempel på dåliga lärarannonser. “You can’t make this shit up”, som de säger i utlandet…
Jag har haft mellan 300 och över 6000 läsare per inlägg, med 600-1200 som någon slags “normalt”. De två mest lästa tror jag (jag sparar inte statistiken) är “Sänk läraryrkets status 2016!” och “Fredrik, arg”. Jag har ytterst sällan skrivit om min egen undervisning (undantag: “Födelsedagfirande”, “Jag har ingen talang”) eller om min egen arbetsplats (undantag: “Fnitter i korridoren”, “Skolpromenadspoesi”).

Kritik har naturligtvis inkommit, av olika orsaker. Jag har kritiserats för att jag “kränker” vissa yrkesgrupper (skolutvecklare, SKL-anställda, skolledare), för att jag svartmålar det svenska skolsystemet och så min personliga favorit: för att jag ibland haft mage att påstå att facket gör bra och viktiga saker. Jodå – inget får trollen att vakna som det där sista – prova själv!

Försök har gjorts att tysta mig. Inte av LR, för på LR-bloggarna finns ingen censur, men av andra. Dels har det hänt att upprörda personer kontaktat LRs kansli med klagomål på mig och dels har utomstående omväxlande försökt med “vad du tycker är oviktigt” och “du som har så mycket makt måste tänka dig för”.

Stort tack till alla, oavsett hur ni reagerat. Ni har ju åtminstone läst mina tankar och för det är jag skyldig ett tack, oavsett reaktion.

Saker som ligger i pipeline framöver är tre mindre bloggserier som handlar om kollektivavtalet (nej, inte så torrt som du tror!), misslyckade kompetensutvecklingssatsningar och “pedagogiskt ledarskap” (kommer att vara citationstecken i rubriken). Jag laddar även med fler inlägg (tre?) om läraryrkets förädlande, något om lönekarteller, ett om hur man löser lärarbristen (hur svårt kan det vara?) och ett par rena vansinnigheter.

Vad tror ni? Hundra till?

“Men då får vi ju bara mer undervisning?”

I alla diskussioner om att renodla läraryrket kommer förr eller senare den totalt diskussionsdödande kommentaren “men då får vi ju bara mer undervisning”. Att låta diskussionen stanna där anser jag dock vara fel. Följ med mig dit få vågat gå…

I Lund driver LR sedan 1,5 år tillbaka linjen att läraryrket måste förädlas. Detta innebär att vi, istället för att bara diskutera USK:ens storlek eller dokumentationshysteri eller för den delen gruppstorlekar, vill öppna för att skära bort hela arbetsuppgifter från läraryrket. Exempel på arbetsuppgifter vi ser att man kan kapa är mentorskap, rättning av nationella prov, rastvaktande och pedagogisk lunch (läs mer HÄR). Vi vill alltså både diskutera omfattningen av vissa arbetsuppgifter och vissa arbetsuppgifters existens inom en lärartjänst. Tyvärr stannar ofta diskussionen då såväl medlemmar som arbetsgivarrepresentanter yttrar någon variant av “men då kommer lärarna att få mer undervisning”. Är det verkligen en ofrånkomlig följd av att kapa arbetsuppgifter från lärarna? Och om det är det – so what? Jag tycker det är fel att ett fantasimonster ska sätta stopp för något som kanske är den viktigaste diskussion vi kan ha just nu och har därför startat mitt Excel för lite beräkningar…

Låt oss börja med att göra några antaganden:

1. En högstadieskola har fyra paralleller i tre årskurser, sammanlagt 12 klasser.Varje klass består av 26 elever och är delad i två mentorsgrupper. Detta innebär att det på skolan går 312 elever, fördelade på 24 mentorsgrupper som var och en har en lärare som mentor. Lärarna har en USK på 625 h/år.

2. Skolan anställer två yrkesmentorer, som helt ska ta över arbetsuppgiften “mentorskap” från lärarna.

Jag brukar själv räkna med att ett mentorskap för 10-15 elever tar runt 80-100 timmars arbete per år, beroende på gruppen. Om vi säger att en yrkesmentor kan ta 12 mentorsgrupper, är det två yrkesmentorer vi talar om, var och en med 156 elever. Enligt min egen beräkning om 80-100 timmar per mentorsgrupp landar vi då i 960-1200 timmars arbete per läsår. Den som vill kan istället räkna på hur många klassråd man måste hålla i, utvecklingssamtal, föräldramöten och göra ett överslag på hur mycket informationsskyfflande och hur många telefonsamtal, mail och elevvårdsmöten det kan tänkas handla om. Detta är dock min blogg och då bestämmer jag att det är 80-100 timmar per mentorsgrupp.

Kostnaden för detta, då?

Som yrkesmentorer tycker jag vi ska anställa socionomer (dvs kuratorer), SYV-utbildade eller socialpedagoger. Någon med den sortens utbildning och bakgrund, i alla fall, så jobbet blir bra gjort. Dessa tjänar 28 000 – 30 000 i månaden exklusive sociala avgifter, till skillnad på en lärare i högstadiet eller gymnasiet, som idag ligger runt 34 000. En lön på 30 000 innebär en kostnadsökning med 504 000 per år, inklusive sociala avgifter och skulle innebära att var och en av de 12 lärarna som just slutat vara mentorer, måste undervisa 46 h mer per år för att ”tjäna in” yrkesmentorn. Om denna tjänar 28 000 i månaden, blir det 43 h per år.

Hur mycket extra undervisning som måste till för att förändringen ska vara kostnadsneutral (jag hatar det ordet) påverkas enligt följande:

– Ju mindre USK från början, ju mindre blir höjningen (vid en ursprunglig USK på 500, handlar det om 35-37 h i exemplet ovan)
– Ju fler mentorsgrupper yrkesmentorn kan ta på sig, ju mindre blir höjningen (vid 14 mentorsgrupper blir det, i exemplet ovan, 37-39 h extra, vid 24 blir det runt 21 h)
– Ju större skillnad i medellön mellan yrkesmentorer och lärare, ju mindre blir höjningen

..så där har du det, svart på vitt. Det handlar, beroende på omständigheterna, om 35-50 timmar extra undervisning per år, i utbyte mot att aldrig mer utföra någon mentorsuppgift. Rätt eller fel kan diskuteras men jag hoppas att vi nu kan ha en diskussion om det vi borde diskutera, nämligen

vill vi förädla läraryrket eller inte och hur går vi bäst till väga?

Diskussionsråd för stolpskott

Får man vara kritisk mot digitaliseringen av svensk skola? Får man redovisa forskning som säger att det nog inte är 100 % bra och om man gör så – har man då lämnat från sig rätten att både jag och mina argument ska behandlas med respekt?

Den infekterade debatten mellan å ena sidan den ifrågasättande Isak Skogstad och å andra sidan SKL:s digitaliseringsutvecklare Joakim Jardenberg har fått mig att fundera rätt mycket. Funderingarna har gällt vad debatten egentligen handlar om men också tonen och beteendet.
För att diskutera just argumentation kring motstridiga synpunkter med mina elever brukar jag använda en Grahamspyramid. Den ser ut så här:

Källa: Wikipedia comons

Argumentationen MOT Isak Skogstads åsikt (som backas upp av gedigen forskning, så “åsikt” är nog ett alltför lättviktigt ord) att datorer inte höjer utan snarare sänker elevernas prestationer i skolan, skulle enligt pyramiden kunna se ut så här (något nerkortat):

Nivå 1 – “Stolpskott”

Nivå 2 – “Isak är olämplig som lärare eftersom han tydligen inte kan hålla ordning i klassrummet om där finns datorer”, “Isak är ung”

Nivå 3 – “Isak är alltid emot allting nytt och vill bara vrida tillbaka klockan i skolan”

Nivå 4 – “Isak har fel och jag har rätt”

Nivå 5 – “Isak har fel eftersom datorer finns överallt i samhället och vi måste därför använda digitala verktyg i skolan”

Nivå 6 – “Den forskning du hänvisar till kan du inte dra de här slutsatserna av, eftersom ————. Jag har dessutom tillgång till annan forskning som motsäger din, som jag länkar till här, här och här”

Nivå 7 – “Den oro Isak ger uttryck för handlar nog egentligen inte om skolans digitalisering, utan om X, Y och Z, där skolans digitalisering i vissa fall blir ett synligt uttryck för dessa underliggande problem. Låt oss lägga dessa underliggande problem under lupp och se om de verkligen stämmer”

Nivå 1-3 fungerar bra så länge man bara är ute efter att övertyga de redan frälsta. Detta kan ju naturligtvis ha en poäng internt i en organisation, för att stärka sammanhållningen (genom att förstärka ett “vi”-och-“dom”), men de som inte redan från början håller med kommer bara att tycka att man är en bäng typ.
Nivå 4 är mest förvirrande och är typisk för debattprogram i TV eller partiledardebatter.
nivå 5 börjar det likna något men det handlar fortfarande alldeles för mycket om dina egna argument. Ska du debattera framgångsrikt måste din argumentation handla om den andras argument, den som inte håller med dig, och det sker på nivå 6 och 7.  På den högsta nivån har du verkligen gått på djupet i den andras argument och åsikter och tagit dig tiden att förstå din meningsmotståndare, vilket ibland leder till att du omvänder honom, ibland att han omvänder dig, ibland att åskådare ändrar åsikt. Oavsett vilket har diskussionen varit framgångsrik.

Hur skulle vi då bedöma debatten så här långt? Det började med Isak Skogstads debattartikel i Göteborgsposten den 18 juni (“Kasta ut datorerna från klassrummen”). Var i pyramiden hör den hemma? Jag bedömer att argumentationen ligger från nivå 5 upp till nivå 7. Varsågod och läs och bedöm själv!
Joakim Jardenbergs svar från den 19 och 29 juni (“Eleverna drabbas av stolpskotten”) låg på nivå 1-4 och sedan svarade Isak i en intervju (“Isak Skogstad bemöter Jardenbergs kritik”) där det journalisten har tagit med i texten är på nivå 3-7. Detta följdes av en kort debatt i Studio Ett den 30 juni (klicka på “Lyssna från 81 minuter“), där Isak låg på nivå 5-7 och Joakim på 2-5.

Mellan de mer offentliga debatterna i massmedia, har Joakim Jardenberg och Isak gått i polemik med varandra på Twitter och Facebook och där har Jardenberg bland annat sagt att Isak bör vara den förste som åker ur skolan (för att skolan ska kunna utvecklas) och att Isak är olämplig som lärare. Han har blivit ivrigt påhejad av en del andra i dessa påståenden och detta har då rört sig på nivå 1-3.

Så, avslutningsvis, min fundering:
Heliga kor är alltid farliga i ett skolsystem, oavsett vilka de är!

Oavsett vad digitaliseringen gör eller inte gör med elevernas resultat, verkar digitaliseringen av skolan i vissa kretsar blivit en så helig ko att ingen kritik tillåts och ingen egentlig motargumentation eller vetenskaplighet längre behöver presteras. Är inte våra elever viktigare än så?

 

LR eller inte LR?

Vad är egentligen ett fackförbunds uppgift? Frågan har uppstått i debatten om hur Lärarnas Riksförbund uttalat sig gällande amnesti för ensamkommande ungdomar. Ska, bör och får ett fackförbund för lärare och SYV lägga sig i migrationspolitiken och i så fall varför?

Jag bör kanske börja med att säga att reaktionen bland Sveriges lärare på LRs och SSRs ställningstagande (“Om ni kunde se vad vi ser”) i stort sett varit mycket positiv. Det hade förvånat mig om det varit på något annat vis men vissa kritiska röster har hörts och deras huvudargument kan sammanfattas så här:

1  Ett fackförbund ska inte lägga sig i migrationspolitiken
2  Lärarna ska göra det de blir ålagda – att gnälla är oprofessionellt

Det är alltså två principiella argument som höjts och det är två intressanta sådana. Mina funderingar kring dessa argument:

Ett fackförbund ska inte lägga sig i migrationspolitiken
Varför inte? LR och alla fackförbund jag känner till lägger sig i “politik” på både kommunal- och nationell nivå. Vi lägger oss regelbundet i skolpolitik, ekonomisk politik, forskningspolitik, socialpolitik… Varför skulle just migrationspolitiken vara immun? LR lägger sig i politiska beslut genom att skriva remissvar på statliga utredningar, skriva debattartiklar, insändare, prata med politiker…inte är väl vi så särdeles speciella i svensk fackföreningsrörelse? Om inte Sverige haft en fackföreningsrörelse som i uppåt 150 år lagt sig i “politik” (var nu gränsen dras för vad det är?), hade vi varken haft 5-dagarsvecka, semester, kollektivavtal eller allmän rösträtt.
Just frågan om regelverket kring ensamkommande flyktingbarn i skola, är för LR en fråga om våra medlemmars arbetsmiljö och läraryrkets etiska principer. All politik som påverkar dessa två saker har alltid varit, och kommer alltid att vara, föremål för fackligt arbete.

Lärarna ska göra det de blir ålagda – att gnälla är oprofessionellt
LR jobbar för att läraryrket ska vara ett yrke med god status i vårt samhälle. Sveriges lärare förväntas följa de yrkesetiska principer som är kopplade till lärarlegitimationen och jag hittar 7 sådana principer (länk) som stödjer någon form av motstånd när staten fattar beslut som påverkar både undervisning, elever och lärare negativt¹. Det är med andra ord oprofessionellt att inte säga emot och försöka påverka.
Detta är viktigt att förstå: Sveriges lärare är inte statens lydiga redskap. Vilket slags samhälle skulle vi leva i om så vore fallet?

Jag tycker alltså inte alls det är särskilt märkligt att LR tar ställning i en politisk fråga som påverkar många av våra medlemmar negativt, som handlar om att staten klampar runt i vår yrkesetik och som dessutom berör vårt förbunds värdegrund (§ 1-2 i stadgarna).

Vad jag däremot tycker är märkligt, är den tystnad som finns hos Skolledarförbundet, Vårdförbundet, Vision och Kommunal i den här frågan. Era medlemmar hamnar även de i kläm mellan migrationsverk, elever och samvete och är verkligen varken oberörda eller tysta – hur kan då ni vara det som fackförbund?

 

 


¹

“I sitt arbete sätter lärare eleverna och deras lärande i centrum.”

“Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna”

“Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier.”

“Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa.”

“Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”

“Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.”

“Lärare utgår i sin yrkesutövning från det uppdrag samhället ger dem, men reflekterar samtidigt över uppdraget satt i relation till de yrkesetiska principerna. Lärare arbetar i enlighet med det samhällsuppdrag de fått, där det fastlagts genom demokratiska beslut och om det inte strider mot dessa yrkesetiska principer.”

 

Lunds kommun löser lärarnas arbetsmiljöproblem!

Under fredagens möte med kommunstyrelsen i Lund fattades flera överraskande beslut som direkt berör och förbättrar lärarnas arbetsmiljö i Lunds kommun. Besluten fattades av en enhällig kommunstyrelse och förväntas därför godkännas av kommunfullmäktige utan problem.

“Man blir inte Skånes mest attraktiva arbetsgivare genom att bara prata om det och ha vackra annonser”, kommenterade Ale Andergren, kommunstyrelsens ordförande, beslutet. Tjänsteskrivelsen som beslutet bygger på har rubriken “”Skånes bästa skola” och är framtagen av kommunens båda grundskoleförvaltningar.

“När vi väl på allvar började diskutera saken, insåg vi att vi hade alla lösningar klara”, säger Jöns Mattsson, skoldirektör och får medhåll av Berwa Ahn-Brittéus, också skoldirektör. “Vissa av besluten kostar en del pengar men jämfört med kostnaderna för sjukskrivningar, nyrekryteringar och ständigt rekryteringsarbete, är det en god affär för kommunen”, fyller hon i.

Lärarnas Riksförbunds kommunförening i Lund är mycket nöjda med beslutet, vilket enligt kommunföreningens ordförande, Ivar Robegård, är ett lysande exempel på samarbete fack-arbetsgivare. “Om man lyssnar på professionen och mäter och följer upp arbetsmiljöproblem är det inte så svårt att komma överens om lösningarna”, menar Robegård.

De åtgärder som kommunstyrelsen nu enhälligt ställer sig bakom är

  • Skolvärdar kommer att anställas i samtliga kommunala grundskolor. Dessa ska sköta all rastvakt, pedagogiska luncher samt hantering av frånvarande elever
  • Ytterligare en ny yrkeskategori introduceras – yrkesmentorerna. Dessa tar över allt mentorsarbete från lärarna, inklusive samtliga föräldra- och myndighetskontakter
  • Förstärkt elevhälsoresurs i lågstadiet
  • Införande av fast vikariepool. Denna kommer till största delen att bestå av snart eller nyligen pensionerade lärare
  • Central rättning av nationella prov

Utöver dessa kortsiktiga och konkreta förslag, finns två mer långsiktiga och ännu inte helt färdiga idéer. En idé handlar om vad Andergren kallar “Sveriges bästa introduktionsår för nyexaminerade lärare”, i syfte att bli en attraktivare arbetsgivare även för de som går lärarutbildningen just nu och den andra handlar om att minska dokumentationskraven på lärarna. “Vi måste tillsätta en ny utredning om vad och hur mycket som ska dokumenteras och säkerställa att lärarna i Lund inte dokumenterar mer än de absolut måste”, säger Andergren. “Den förra utredningen var ett unikum av dokumentationshysteri”.

“Det är inte raketfysik”, fortsätter Andergren, samtidigt som han pekar på ett foto av ESS-anläggningen i norra Lund, “man kan inte konkurrera om lärare genom att göra samma saker som alla andra kommuner gör. Här i Lund väljer vi en annan väg än att bara bjuda över med allt högre löner, vi väljer att tydligt signalera vad som är viktigt i skolan – den väl förberedda lärartiden. För en traditionell kunskaps- och bildningskommun som Lund finns ingen bättre investering. Utom en spårväg, naturligtvis, men det är ju självklart.”

Fotnot: Idag är det den 1 april och Lunds kommun har fortfarande huvudet i sanden. Sjuktal, personalomsättning och rekryteringsproblem ökar fortfarande och allt mer undervisning i våra skolor sköts av obehöriga.

Dags för politikerlyft?

I onsdags blev jag mer förolämpad och kränkt än jag någonsin blivit i ett offentligt sammanhang. Det var dagen då nyheten om “ordningslyftet” dök upp i mitt flöde.

Jag har alltid tänkt mig att vinnarplatsen på topplistan “störst offentlig kränkning i hela mitt liv” skulle knipas av någon skolledare eller utvecklartomte. Faktum är att jag har 3 kandidater som jag misstänker förr eller senare kommer att gå loss på mig men nu får de nog se sig slagna – av Gustav Fridolin.

…och av Sveriges regering.

Inte illa, om man tänker på det, att få en yrkesmässig pungspark av hela regeringen!

Orsaken till att jag (och väl egentligen alla lärare i hela Sverige?) känner mig trampad på av regeringen är förslaget om det nya “Ordningslyftet” för lärare. Jag har i olika media även sett det kallas “Ledarskapslyftet” eller “Det Dummaste Jag Hört”.

Bara så vi är överens om vad vi pratar om.

(Läs om eländet här: http://skolvarlden.se/artiklar/stoket-ska-stoppas-med-ledarutbildning-larare eller här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/r7Az3/nya-planen-for-att-stoppa-skolstoket)

Vår regering har, helt korrekt, dragit slutsatsen att bristen på studiero orsakar försämrade studieresultat i det svenska skolsystemet och att detta framför allt drabbar barn från icke-akademiska hem , framför allt pojkar osv. Detta är inget kontroversiellt konstaterande, utan är något som sedan länge är väl belagt, både statistiskt och i de flesta lärares erfarenhet av vardagen.
Vår regering har därifrån dragit den helt felaktiga slutsatsen att problemet bäst löses av varje enskild lärare och lanserar därför ett “Ordningslyft” för att sveriges lärare ska bli mer kompetenta på ledarskap.

Vad är problemet med detta, då, kan kanske den som inte är lärare fråga sig? Jo, låt mig förklara det hela i två enkla steg:

1. Lanserandet av ett “Ordningslyft” med fokus på att kompetensutveckla lärarna inom ledarskap innebär att våra ledare lägger fokus på läraren som problemet, istället för på organisationen eller huvudmannen. Är det verkligen läraren det är fel på, Gustav, om det saknas studiero i en klass med 32 tonåringar, där 3 har någon inlärningsdiagnos och 10 saknar uppfostran? Är det kanske inte undervisningsgruppen som är för stor och/eller bemanningen som är fel? Schemat kanske är vansinnigt? Den sociala segregationen på kommunens skolor kanske borde ses över? Fokus borde ligga på gruppstorlekar och gruppsammansättningar samt rimlig arbetsbörda och stöd för sveriges uttröttade lärare, inte på ledarskapslyft.
Nu säger, i ärlighetens namn, Gustav Fridolin att en del andra åtgärder ska följa med och att lärarnas ledarskap bara är EN del men det är inte vad våra skolhuvudmän kommer att höra. De kommer istället att höra “bara läraren blir  bättre kan vi fortsätta köra med 32-klasser och inga speciallärare!”
Förslaget är på så vis inte bara något som inte kommer att ge någon vidare effekt, det hotar kullkasta 10 000 fackliga ombuds kamp för att skapa en rimlig arbetsbelastning för Sveriges lärare!

2. Vad fan är “ledarskap” för något? Vad jag vet finns ingen allmänt accepterad definition av “bra ledarskap”, vare sig i ett klassrum eller någon annanstans och detsamma gäller för ordningsproblem. Jag kan därför nästan höra hur en massa läskiga skolutvecklingskonsulter i detta nu rusar mot Skolverket i full fart för att lansera just sin tro på vad som är “bra ledarskap” och hur ordningsproblematik ska hanteras. Det som väntar vinnaren i denna vampyrernas dragkamp är en plats vid Det Stora Tråget. Om jag får gissa kommer “lågaffektivt bemötande” att stå högt på listan. För det vet ju alla, att om vi lärare bara kunde sluta låta så arga när vi pratar med eleverna, kommer alla ordningsproblem att försvinna.

Så tack, Gustav Fridolin och övriga på Utbildningsdepartementet, för att ni redan första skolveckan efter Jul kunde bjuda på en riktigt otäck och illa genomtänkt idé!