Jag litar på Sveriges kommuner!

Jag vill, med detta blogginlägg, förmedla till er alla att jag har ett fullständigt förtroende för Sveriges kommuner, både gällande huvudmannaskapet för skolan och….ja, allting.

Jag började av olika anledningar intressera mig för det riktade statsbidraget för likvärdighet för lite mer än en vecka sedan. Jag kollade upp regelverket, ansökningsblanketterna och några av besluten och tyckte allting såg fantastiskt bra ut. Solen sken och fågeljävlarna kvittrade.

bloggade Tankesmedjan Balans om statsbidraget. Som vanligt var de bara ute efter att misstänkliggöra kommunala tjänstemän och politiker och jag känner därför att jag behöver skriva detta inlägg som en motvikt mot denna brist på förtroende för våra kommunala skolhuvudmän. Kan ni tänka er – Tankesmedjan Balans dristar sig till och med att kasta denna förtroendelöshetens fuktiga filt över Skolverket!

Statsbidraget för en likvärdig skola uppgår i år till 3,5 miljarder och nästa år till hela sex miljarder. Skolverket upplyser oss, på sin hemsida, om syftet:

“Statsbidraget ska användas till att utöka pågående insatser eller genomföra nya insatser som stärker likvärdighet och kunskapsutveckling i förskoleklass och grundskolan.”

Alla kommuner i Sverige kan få del av bidraget, som fördelas mellan de sökande enligt en tydlig prislista. Det finns tydliga och klara krav som måste uppfyllas:

  • Pengarna får bara användas till nya insatser för likvärdighet eller för att förstärka redan pågående
  • Man får inte samtidigt skära ner på undervisningskostnaden per elev eller kostnaden för skolhälsovård per elev i grundskolan, ej heller personalkostnaden per elev i förskoleklass.
  • Pengarna får inte användas för att finansiera andra insatser man redan får något annat statsbidrag för
  • Pengarna kan endast gå till grundskola och förskoleklass
  • Den som inte följer reglerna blir återbetalningsskyldig.

Klart och tydligt, eller hur? Man måste verkligen hata likvärdighet i skolan för att ge sig på att kritisera det här. För att genomföra de där kostnadsberäkningarna som nämns ovan får man förresten hjälp av en Excelfil.

Vi kan därmed vara helt säkra på att ingen kommun, även om de aviserat nedskärningar i skolsektorn, kommer att minska någon av dessa tre kostnader och vi kan vara helt säkra på att de inte heller kommer att använda det här statsbidraget för att fylla hål i sin skolbudget som de själva orsakat med nedskärningar någon annastans. Jag ska erkänna att jag, under några svettiga, hjärtdunkande ögonblick, blev orolig när jag såg att ingen kommun behöver presentera någon plan för vad de tänker använda pengarna till innan de får kosingen utbetald men Skolverket lugnade mig snabbt med det här svaret:

“Ett av bidragets villkor är att huvudmannen har upprättat en plan för hur bidraget ska användas. Den planen kan vi begära in vid kontroller av bidraget.”

För varför ska väl en svensk kommun behöva lämna ett underlag eller någon form av information för att få ut pengar från staten? Helt orimligt att de skulle behöva göra som jag, när jag vill ha ut ROT-avdrag, föräldrapenning eller skatteåterbäring. Det är viktigt att vi har förtroende för varandra i det här landet!

För den som ännu inte är helt övertygad om att här inte finns ett problem, är det faktiskt så att kommunerna i sin ansökan lovar att följa regelverket kring statsbidraget. I sin ansökan om det här statsbidraget har exempelvis Trelleborg, en kommun som lagt synnerligen höga besparingskrav på sina skolor, angett att de ska använda bidraget (13,2 miljoner) till “kompetensutveckling” och “personal” och lovat att följa alla regler:

Alltså inga problem med för grundskolorna i Trelleborg! Lärare, förskollärare, anställda inom skolhälsovården och inte minst eleverna i förskoleklasser och grundskolor i Trelleborgs kommun kommer alltså inte bara att slippa besparingar på de ovan angivna kostnadsområdena, utan kan även se fram emot extra insatser i form av extrapersonal och kompetensutveckling för 13,2 mille det här året!

I Örebro, rikskänt för sina besparingar på 97 miljoner på kommunens skolor, har man också intygat att följa regelverket och kasserar in inte mindre än 43,1 miljoner kronor 2019 för att starta nya insatser inom områdena “Personal”, “Kompetensutveckling”, “Lärverktyg”, “Elevhälsa” och sist men inte minst “Övrigt”. Jag har bara varit i Örebro en enda gång i mitt liv men jag tyckte nog att det kändes som att sta’n skulle må bra av en dos “övrigt”.

Så det finns inga problem här, inga risker. Det som finns är ett Skolverk med full koll och 290 kommuner som inte kommer att skära ner inom de angivna områdena och som absolut kommer använda statsbidraget enligt reglerna.

Det hade dessutom varit vrålidiotiskt av någon kommun att försöka göra på något annat vis. Jag menar, alla dokument kring det här statsbidraget är offentliga handlingar och kan kontrolleras av vilken bekymrad medborgare som helst och jag har aldrig varit med om att någon svensk kommun gjort något vrålidiotiskt, så det finns heller ingen anledning för någon att kontrollera något.

Sammanfattningsvis känner jag ett absolut förtroende för det här statsbidraget och hanteringen av det. Jag tror på Skolverkets kontroll och jag tror på de svenska kommunernas förmåga och värderingar.

Solen skiner och fågeljävlarna kvittrar.

 

Fredrik fyller 20 år!

Jäpp – idag, den 11:e januari 2019, är det exakt 20 år sedan jag påbörjade min första läraranställning! Hur har jag överlevt och frodats som lärare? Låt mig avslöja mina hemligheter…

Idag är det exakt 20 år sedan jag hade min första lektion på Komvux i Lund. Liksom alla bemärkelsedagar – bröllopsdagar, klassåterträffar och jubileum av alla slag – har jag idag blickat bakåt, sammanfattat och skrutit lite.
Jag menar, 20 år! Inte helt illa, va? Särskilt inte i en bransch där många lämnar betydligt tidigare än så. Jag reflekterade även idag över att 20 år inte känns som en målgång, utan att jag tycker det är lika kul som förr och inte känner att jag stannat av på något vis.

Eller som vi säger i Sjöbo: jaddå“!

Så vilka visdomsord kan då denne ärrade veteran dela med sig av? Antagligen inget särskilt unikt men här kommer i alla fall 20 visdomsord, utan särskild prioriteringsordning:

1
Prioritera alltid tillräcklig sömn framför tillräckligt förberedda lektioner.

2
Om du inte har ett smått sjukligt intresse för de ämnen du undervisar i – byt jobb.

3
Lägg inte ner tid på saker som är oviktiga. Du bestämmer vad som är oviktigt och du har så gott som alltid rätt.

4
Fokusera inte på det negativa – verkligheten är nyanserad.

5
Skratta minst en gång på jobbet varje dag, gärna tillsammans med eleverna.

6
Planera din nedvarvning – den kommer inte av sig själv.

7
Lova inte dina elever saker du inte kan hålla. Be dem om ursäkt om du inte lyckas.

8
Var ärlig mot elever och deras föräldrar, i synnerhet när de skulle föredra att du ljög.

9
Var inte snäll – var professionell.

10
Lär dig av dina egna och andras misstag så blir det bättre nästa gång. Misstag är, i långa loppet, det bästa som finns.

11
Var alltid onödigt generös mot dina kollegor.

12
Ge alltid rektor vad rektor gjort sig förtjänt av.

13
Visa alltid respekt mot alla som jobbar i skolan som gör ett bra jobb, oavsett yrkestitel.

14
Ifrågasätt dina beslut innan du fattar dem. Det kommer att vara gott om folk som ifrågasätter dem efteråt utan att en av dem måste vara du.

15
Never trust a Klingon.

16
Ha kul på jobb. Du får inte tillräckligt bra betalt för att ha tråkigt.

17
Rådgör med dina kollegor. Det gör dig inte svagare, utan starkare.

18
Det är aldrig fel på eleverna men ibland är det elevernas fel. Lär dig skillnaden.

19
Rätt mycket som andra anser är ditt fel är inte alls ditt fel. Lär dig skillnaden.

20
Våga testa galna saker. Du är konstnär, inte tjänsteman. Blir det skit, se punkt 10.

Jag återkommer om tio år med ytterligare tio visdomsord (och ännu fler grå hårstrån)!

Hostmedicin mot allt?

Har även du hört talas om skolor där alla lärare tvingas använda samma metod? Kan tänka mig det! Har du hört talas om sjukhus där alla läkare måste skriva ut samma medicin, oavsett sjukdom? Nej, tänkte väl det.

Då och då hör jag talas om skolor där skolledare eller skoltjänstemän tvingar lärarna att undervisa med samma metoder, oavsett ämne, klass eller årskurs. Det handlar ofta om någon variant av problembaserat lärande eller ämnesövergripande tematrams men oavsett vad det handlar om, är det fullständig idioti. Denna övertro på att det finns en lösning, ofta enkel och billig, är det lätt att göra sig lustig över. Trots det komiska i många av dessa likriktningsförsök finns det ju även en allvarligare sida och det är den jag tänkte ägna det här blogginlägget åt.

Låt oss, till exempel, anta att du antingen är en lärare på en av dessa skolor, där rektor eller förvaltningsfjompar fått för sig att alla ska använda samma undervisningsmetod, eller att du är fackligt ombud som kallas in för att försvara en lärare på en sådan skolan, som gjort det oerhörda och inte fogat in sig i ledet. Ingen av dessa situationer är komiska, det kan jag lova, och medan fanatiker är lätta att driva med på avstånd, tar de sig själva och sitt trams på dödligt allvar när det gäller.

Hur kan man bemöta dumheterna?

Om vi börjar med Skollagen, som ju alla ska följa, såväl lärare som rektorer som förvaltningstomtar – säger den något om undervisningsmetoder? Nej inte direkt, däremot säger den det här:

“Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”
(Skollagen Kap 3 § 3. Min understrykning)

Om vi plockar fram Läroplanen, i det här fallet LGR11, och kollar vad den säger om att använda samma metod gentemot alla elever, hela tiden, hittar vi till exempel detta:

“Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov.”

“Läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande…”

Detta är ju naturligtvis helt orealistiskt men säger definitivt emot principen “hostmedicin till alla”.

Skolverkets Allmänna råd, har till exempel detta att säga om metodval:

“LÄRARE BÖR VID PLANERINGEN AV UNDERVISNINGEN… skapa förutsättningar för att följa och stödja elevernas kunskapsutveckling… välja arbetssätt och arbetsformer som ger eleverna möjlighet att utvecklas i riktning mot de övergripande målen i läroplanens
andra del… utgå från erfarenheter från tidigare utvärderingar av den egna undervisningen”

Om nu inte detta regelverk räcker, tycker jag man alltid ska gå till de etiska principer som finns kopplade till vår lärarlegitimation. Jag hittar där 5 principer som går emot “hostmedicin till alla”:

“I sitt arbete sätter lärare eleverna och deras lärande i centrum.”

“Lärare möter eleverna både som enskilda individer och som en del av ett kollektiv. Detta förhållande bidrar till läraryrkets komplexitet och lärare måste finna en balans mellan att se eleverna som individer och som ett kollektiv.”

“Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande…”

“Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet”

“Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i
skola och samhälle som kan skada eleverna.”

Utifrån Skollagen, Läroplanen, de allmänna råden från Skolverket och de yrkesetiska principerna, drar jag följande slutsatser:

A) Både rektorer och lärare är skyldiga att åtminstone försöka anpassa metoderna efter eleverna eller eleven, inte tvärtom

B) Lärare är skyldiga att sätta elevens lärande före annat, som till exempel individuell lönesättning eller rektors blodtryck. Vi är i klassrummet för att utveckla elevens kunskap, inte för att utveckla rektors ego.

C) Lärare är skyldiga att säga ifrån när ett beslut eller en metod hotar elevernas kunskapsutveckling. Detta är inte “gnäll” eller “illojalt beteende”, som rektor kan försöka stämpla det som, utan en fråga om att följa yrkesetiken och hävda sin legitimation. Om inte elevens lärare säger ifrån när något inte fungerar – vem ska då göra det?

Till dessa argument skulle jag vilja lägga följande:

Skulle alla läkare på ett sjukhus endast ordinera hostmedicin till alla patienter, oavsett vad de lider av, bara för att överläkaren fått för sig att hostmedicin fungerar mot allt?

Nej, precis…

 

Fackligt perspektiv på en förvirrad metoddebatt

Varför skulle en facklig bloggare skriva om den lätt förvirrade och stundtals intellektuellt låga debatten om vilka undervisningsmetoder som är bäst? Läs vidare så får du se…

Igår, den 10/11, skrev Edward Jensinger en blogg (“Jag tycker om kunskapssyn”) där han kommenterade debatten om vilka undervisningsmetoder som är bäst. Han menade där att polariseringen mellan katederundervisning och elevaktivt arbete och mellan fakta och förmågor, är rätt märklig och för oss i som faktiskt står i ett klassrum ganska ointressant. Edward är ju egentligen just den sortens skolutvecklingsmupp och skolförvaltningstomte jag vanligtvis är försiktigt och nyanserat kritisk mot men just Edward är också en av mina favoritbloggare och en klok skolmänniska. Som han brukar göra, slår han även den här gången huvudet på spiken och väcker intressanta tankar.

Debatten mellan katederkramare, faktafanatiker, progressivister, flummister och allt vad de brukar kalla varandra pågår ständigt på insändarsidor, ledarsidor och överallt på Facebook och Twitter. Jag upplever inte att folk jag själv ser som duktiga lärare egentligen är så intresserade av debatten och jag tror det beror på just den verklighetsfrånvända polarisering Edward skriver om i sin senaste blogg.

På vilket sätt kan denna debatt då ha ett fackligt perspektiv?

Fackförbund är bland intresserat av professionsfrågor för att höja statusen hos de yrkesgrupper vi representerar (lärare och Studie- och yrkesvägledare) och jag har, sedan jag läste Edwards blogg, funderat en del kring vad den polariserade debatten om kunskapssyn och metod- och materialval betyder ur professionsperspektivet, inte minst vad den tar fokus från.

Till att börja med menar jag att alla order uppifrån om att en viss metod eller visst material måste användas i undervisningen är av ondo. Detta gäller oavsett om sådant kommer från Skolverket, rektor, skolförvaltning, forskare, samhällsdebattörer eller Gud. Alla duktiga lärare begriper att metoden och materialet måste anpassas efter den grupp elever jag har framför mig just nu. Det är också då undervisningen blir som bäst – när den utbildade och duktiga läraren har tid och ork att anpassa metod och material till sin egen stil och till just de här elevernas förmåga, intressen och behov.

Läraryrkets status sänks när utomstående ger sig på att styra över våra val i klassrummet. Dessa val tillhör oss och ingen annan och handlar om våra elever, de som sitter framför oss just nu, och inte om vad som teoretiskt eller filosofiskt anses som “rätt”. Dessutom – och detta anser jag vara det fackliga perspktivet – sänks läraryrkets status av att vi lärare håller på och debattera metoder och material med varandra utifrån ett rätt/fel-perspektiv. Vår skicklighet, liksom vår status och vår professionalitet, ligger i att vi kan många olika sätt att undervisa och har förmågan att läsa av vad som kommer att fungera bäst för

  • de här eleverna
  • det här ämnet
  • det här arbetsområdet
  • den utrustning jag har tillgänglig
  • den här tiden på dagen

Fokus i debatten borde flyttas till hur man, på system- och organisationsnivå, kan

  • bredda alla lärares verktygslåda
  • se till att alla lärare har tid och ork att välja det bästa

Detta innebär ju att självgoda skolforskare, rektorer som utnämnt sig själva till pedagogiska experter och utvecklingsmuppar och förvaltningstomtar behöver släppa makten till oss lärare och istället börja ägna sig åt något som faktiskt kan ha betydelse för elevernas resultat (vilket är ovanstående två punkter). Samtidigt måste vi vanliga hederliga lärare ta en aktiv del i debatten och vi måste göra det genom att vägra dras med i den dimridå som debatten om metoder, material och kunskapssyn innebär. Problemen i skolan är organisatoriska och ingenting annat!

I huvudet på en förbundsrådsdelegat

Jag var där när LRs Förbundsråd fattade ett enhälligt beslut att anta medlarnas hemställan. Det kanske kan vara intressant för utomstående att veta hur en förbundsrådsdelegat tänker?

Dagen efter omröstningen mailade jag ut min syn på avtalet och mina egna överväganden i samband med beslutet till distriktets kommunombud (och några biträdande). Den här texten är en något förkortad och omarbetad version av det mailet, som en del folk bett mig lägga ut här för att det tydligen finns ett sug bland medlemmarna att ta del av mina resonemang.

För det första är det viktigt att förstå att Förbundsrådet fick en 40 minuter lång genomgång av hemställan, inklusive bildstöd, för att få en generell uppfattning av vad det handlade om. Detta följdes av en timmes individuell genomläsning, då vi även käkade och diskuterade med de som satt runtomkring. Efter detta fick delegaterna ställa frågor till kanslichef och förbundsordförande om avtalet, runt 45 minuter, och sedan avslutades förberedelserna för beslutet av en 30 minuters debatt. Tiderna för frågestunden och debatten styrdes helt av hur många som begärde ordet och hade kunnat hålla på bra mycket längre om någon ansett att det behövdes. Beslutet skedde alltså inte hastigt och alla delegater hade haft tid att lyssna, läsa, fråga och prata.

Det tycks cirkulera en missuppfattning om vilka Förbundsrådet är, så låt mig också upplysa i denna fråga: alla är valda till senaste kongressen, de flesta är distriktsordföranden och/eller kommunombud och med ett par undantag är alla dessutom arbetande lärare eller SYV. Förbundsstyrelsen, inklusive förbundsledningen, har inte rösträtt i Förbundsrådet och ordförandepresidiet väljs bland delegaterna själva. Själv är jag distriktsordförande, biträdande kommunombud och skyddsombud och jobbar 100% som lärare i högstadiet.

Så… låt oss gå vidare!

Grunden för mitt beslut att rösta ja till medlarnas hemställan var:

1. Vi skulle aldrig kunna vinna en strejk med en sådan här medlartext hängande över oss. Detta innebär inte att man inte strejkar i alla fall men man måste börja med att bedöma möjligheterna till en vinst och jag bedömde dem som noll. Löpsedeln hade lytt “lärarna fick nästan allt de ville ha men strejkar ändå (om något vi vanliga människor inte fattar vad det är)”. Oavsett vad man tycker om ett medlarbud, måste man alltid väga alternativen mot varandra. Ett “nej” betyder ju inte att ingenting händer, eller att ens vildaste fantasier automatiskt blir verklighet, utan att någonting annat händer och frågan är vad det skulle kunna vara och utifrån min kunskap och min erfarenhet var alternativet “nej” till skada för medlemmarna, medan ett “ja” skulle kunna innebära stora fördelar, beroende på hur avtalet förvaltas.
Lägg märke till “skulle kunna”. Jag är hjärtligt trött på alla som inte var med om beslutet som är tvärsäkra på att avtalet är skit eller jättebra. Ingen av oss har en tidsmaskin, utan fattar beslut utifrån vad vi vet, kan och har erfarenhet av vid tidpunkten för beslutet och naturligtvis är oddsen aldrig 100%.

2. Det finns för kommunerna tvingande saker i det här avtalet, vilket SKL alltid skjutit ifrån sig. De har verkligen inte velat ha med något som binder deras medlemmar, kommunerna, att göra något.
Det klarade de inte alls av den här gången.
Stor framgång för oss, rent förhandlingsmässigt och jag gillar framgångar.
Jag gillar också när SKL tvingas göra saker de inte tycker om. Det innebär säkert att jag är barnslig. Av den anledningen gillade jag också att medlarna sköt ner både deras försök till försämring av LAS och deras klumpiga försök att avskaffa Bilaga M. Annars tycker jag att man ska fatta beslut om kollektivavtal med sin hjärna och inte med känslor men det är inte fel med lite skadeglädje som extra pynt.

3. Jag fastnade framför allt för det omfattande stöd det centrala avtalet ger till lokala fackliga (KO, HSO, LO och SO. Finns en del missuppfattningar i sociala medier kring vad “lokalt” betyder) i arbetet med arbetsbelastningen. Jag ser framför mig ett partsgemensamt material liknande “Frågor & svar” från 2012, i kombination med något som liknar AV:s föreläggande mot Lund 2017, som kommer att vara partsgemensamt och tvingande för alla kommuner och alla skolor att arbeta efter. Det betyder att hela den startsträcka som normalt har behövts för att få till arbetsbeskrivningar, arbetsvärderingar, priolistor och riskbedömningar och någon form av vettig diskussion om krav/resurser, skärs ner kraftigt jämfört med vad den är idag. Såväl tidsresursen som kunskapsresursen som krävs av våra ombud i kommunföreningar och lokalavdelningar för att göra skillnad skulle kunna minska till nästan ingenting, från att ha varit fullkomliga hästjobb. Detta är ju bara en möjlighet jag ser framför mig men jag gillar avtal som erbjuder möjligheter framför hopplöshet. Kalla mig galen.
Eller positiv och full av kampanda – vilket du vill.

4. Det står på flera ställen att “erfarna” lärare eller “erfarenhet” måste uppvärderas lönemässigt. Det står att arbetsgivaren måste genomföra analyser av lönestrukturen och ha en strategi för kontinuitet i löneöversynerna. Dessa saker är viktiga – vi behöver ordning i lönestrukturen och ett slut på den höga personalomsättningen. Lönestrukturerna kommer kommunerna behöva hjälp att lösa och där har vi ett gemensamt intresse, även om de kommunala makthavarna haft svårt att förstå det. Jag har lite svårare att förutspå hur det partsgemensamma kring detta kan komma att se ut men allting som gör överläggningar och förhandlingar kring lönestruktur tydligare och enklare är bra för kommunombuden, som idag ofta stångas med okunniga och ibland ointresserade kommunala tjänstemän.

5. HÖK 12 uppfattade jag som ett svagt avtal, även om jag kände mig tvingad att rösta ja till det, och jag såg det partsgemensamma arbetet i det avtalet som vagt trams. Jag hade FEL den gången – HÖK 12 var en historisk vändpunkt för lärarnas löner och för hur både kommunerna och vi som fackliga jobbade med lön. Till detta måste jag lägga att det partsgemensamma arbetet “Frågor och svar om lärares arbetstid” är NÅGOT AV DET BÄSTA SOM FINNS. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst högt ur det för tjänstemän och rektorer. Har besparat mig oerhört mycket tid och frustration som ombud och gett medlemmarna en bättre arbetsmiljö (arbetstid är ju, till viss del, arbetsmiljö).
Förhoppningsvis har jag, vis av erfarenheten, rätt den här gången, när jag ser möjligheter i de partsgemensamma arbetena medlarna beordrat fram.
Jag lärde mig två andra saker av HÖK 12, som kan vara relevanta för dig att känna till, om du vill förstå mitt ställningstagande:
– ett avtal blir bara så bra som man gör det. Man kan inte bara skriva på ett avtal och sedan släppa det. Man måste rida det hela vägen till stallet (ju längre tid jag jobbar i Sjöbo, ju fler lantbruksmetaforer använder jag). Sedan 2012 har jag sett hur vårt fackförbund blivit allt bättre på att göra just det och jag känner därför ett förtroende för att vi kan klämma ur alla fördelar som finns ur det här avtalet.
– man ser inte hur bra ett avtal är samma dag det skrivits under. Man ser det senare, när man kan se effekter (eller inte) och kan utvärdera.

Naturligtvis diskuterades många andra argument för- och emot ett undertecknande men om jag skulle välja ut några som jag bedömer som synnerligen tunga för mitt eget ställningstagande, skulle det vara dessa fem.

Så…. det är naturligtvis fritt fram att göra andra överväganden eller tro på andra saker än jag men jag är vald för att använda det jag kan och det jag varit med om för medlemmarnas bästa och då var detta det bästa av de två beslutsalternativ som låg framför Förbundsrådet i torsdags.

…inte “det optimala” eller “det fantastiska” eller “det som behövs för att lösa svensk skolas fundamentala problem“, utan det bästa av de två alternativ som fanns.

 

Vinst eller förlust? Eller båda?

Debatten om vinstuttag från privata skolor rasar vidare. “Vad tycker Fredrik?” är kanske inte alls lika intressant att veta som det är att följa den bitvis intelligensbefriade och alltid förvirrande debatten mellan rikspolitiker i den här frågan, men här kommer det i alla fall:

Låt oss börja med en definitionsfråga, eftersom de debattörer man brukar höra av i den här frågan gärna rör till just detta:

Vad är “vinstuttag” och vad är “vinst”?

För mig är det en hel världs skillnad mellan att en friskola får pengar över efter ett verksamhetsår, pengar som då kan hållas kvar till nästa år eller året därpå, då en större investering väntas (eller en tillfällig nedgång i elevantalet väntas). Detta är ingenting konstigt och kommunala skolförvaltningar, nämnder och skolor gör precis likadant. Denna vinst är inte problemet, utan problemet är den vinst som innebär att pengar tas ut ur organisationen, exempelvis i form av aktieutdelning eller överföringar mellan olika bolag i en koncern (och sedan vidare till Bahamas). Vinst och vinstuttag är sålunda för mig två olika saker. I den politiska debatten behandlas de dock som samma sak.

Låt mig också slå fast en annan sak: mitt intresse för skola och utbildning handlar om att ha ett utbildningssystem som presterar så goda resultat som möjligt, inte att detta utbildningssystem ska se ut eller fungera på ett bestämt sätt.

Är du med?

Resultat, inte form.

Resultat kan sedan både vara betygsresultat eller en fråga om hur väl vårt utbildningssystem matchar behoven hos arbetsmarknad och forskningssektor men att resultatet måste vara i fokus, är för mig självklart. Jag hoppas verkligen inte jag är ensam om detta bland svenska skattebetalare?

Frågan jag ställer mig blir då: är vinstuttag en form som ger bättre eller sämre resultat?

Lägg märke till att jag INTE ställer frågan: “är vinstuttag moraliskt rätt eller fel?”.

Om vi på detta vis rensar bort ideologiska betänkligheter kring skolornas form, finns det ju faktiskt mängder av forskning som kan svara på vinstuttagens effekt på skolornas resultat. Exempelvis finns säkra belägg för att friskolereformen orsakat betygsinflation, att elever från privatägda skolor är sämre förberedda för högskolestudier och att ett intresse för vinstuttag kan leda till plötsliga nedläggningar av skolor. Det finns även lättillgänglig statistik som visar på sämre personaltäthet av alla kategorier skolpersonal i just privatägda skolor.

Vad är poängen med att privatisera offentliga verksamheter? Poängen för mig som skattebetalare är

  • Lägre kostnad (men samma service)
  • Bättre service

Bättre service finns ju då inte, eftersom det som levereras från privatägda skolor generellt sett verkar hålla en lägre kvalitet än offentligt drivna skolor. Om vi roar oss med att titta på kostnadssidan, då? Har privatägda skolor gett oss billigare skola?

Neeej, så ser det inte ut.

Det visar sig nämligen att privatiserad och vinstuttagande skola inte fungerar som till exempelvis städning på entreprenad – den fortsätter kosta precis lika mycket för skattebetalarna som sin offentliga motsvarighet. Ingen vinst för skattebetalarna, alltså. Samtidigt finns det mängder av väl fungerande non-profitskolor i det här landet, som behöver en vinst för att buffra inför framtiden, vilket gör att frågan inte är så enkel som “vinstförbud”.

Ni politiker och andra debattörer: klättra upp ur de ideologiska skyttegravarna (som betalas av mina skattepengar) och börja diskutera rätt saker!

Anropar planeten Vellinge…

Det skolchefen i Vellinge tänkt skulle bli en enkel process för att bli av med ett krävande fackligt ombud har under sommarlovets första hälft utvecklats till en offentlig och pinsam konflikt, där arbetsgivaren har visat sig i all sin nakenhet.

Det var en vecka efter Midsommar, när de flesta av oss hade börjat njuta av sommarlovet, som LRs kommunombud (tillika huvudskyddsombud) i Vellinge, avskedades.

Avsked, som alla som gått facklig grundkurs vet, kräver någon slags grov misskötsel som saklig grund och det måste vara grov misskötsel inom lärartjänsten, eftersom arbetsgivaren inte kan avskeda ett fackligt ombud. Kommunombud och huvudskyddsombud avsätts antingen av medlemmarna eller av förbundsstyrelsen, inte av arbetsgivaren. Om ett kommunombud uppträtt olämpligt på något sätt kan en missnöjd arbetsgivare kontakta ombudets distriktsordförande (som för Vellinges del är jag) så utreds uppförandet. I det här fallet har dock vårt kommunombud, Lars Hemzelius, avskedats utan att någon pratat med mig först och jag uppfattar den sakliga grunden som, för att uttrycka det milt, pinsamt svag.

Vellinges skolchef, Fredrik Wegbratt, försökte först köpa ut Lars mot att han sade upp sig själv. Eftersom inget egentligt skäl angavs till varför, tackade Lars nej. I de flesta fall när arbetsgivare vill göra sig av med en anställd de uppfattar som besvärlig sköts det hela i tysthet, eftersom den anställde dels får rätt mycket pengar, dels för att man kan få svårt att få framtida jobb om det blir offentligt att man varit “besvärlig”. Wegbratt kom till Vellinge kommun från privat sektor, där han kanske fått lära sig att det var så man kunde göra.

Istället för den smidiga lösning han, och vem som nu godkänt detta, såg framför sig har hela dramat lagts ut på Facebook, med alla smutsiga detaljer i full offentlighet. Den som är intresserad, och det hoppas jag många är, kan med fördel besöka LR-Vellinges Facebooksida och ta del av samtliga dokument och annat smått och gott kring avskedandet (du kommer att behöva rulla ner en bra bit för att kunna läsa i kronologisk ordning). Det finns även en hel del tidningsartiklar i Sydsvenska Dagbladet man kan ta del av men de flesta är än så länge bakom betalvägg (fast den här är öppen). Det som skulle bli lätt blev svårt (LR har dragit avskedandet i tvist) och synnerligen offentligt.

Men den där sakliga grunden, då? Där finns väl både tafsande, misshandel och grov stöld av skolans egendom med?
Nej, det finns det inte.
Lars har varken tafsat, slagits, sålt skolans egendom för att finansiera IS eller ens langat knark till eleverna. Den som vill läsa arbetsgivarens nio punkter som utgör den sakliga grunden kan ladda hem dokumentet HÄR och ja, detta är all grund som finns, tro det eller ej.

Av de 9 punkterna har 3 med Lars fackliga arbete att göra och av de övriga 6 hänvisar 2 till utredningar som inte är färdiga, 2 handlar om rektorer som i LR:s och LF:s arbetsmiljöenkänt i Vellinge pekats ut som ansvariga för synnerligen illa fungerande organisationer (varav den ena fick sparken i april) och 1 punkt är märklig och inte så lite kränkande. Samtliga punkter har visat sig vara lätta att motbevisa.

Så vilken är den egentliga sakliga grunden för avskedet? Det kan väl ändå inte vara så att Vellinge kommun gör sig av med fackliga ombud (och andra?) för att de har åsikter, kräver att beslut ska motiveras och i största allmänhet ställer krav på arbetsgivaren?

Jag är inte heller den ende som undrar detta. Oppositionen i Vellinge (kommunen styrs av Moderaterna) krävde ett extrainsatt möte med kommunstyrelsen, vilket ägde rum i tisdags och resulterade i att oppositionen kallar in kommunrevisionen, eftersom de anser att avskedandet väcker många frågor. Samtidigt har det inkommit skrivelser till stöd för Lars från både nuvarande och före detta kollegor samt från föräldrar till nuvarande och före detta elever. Alla dessa begär att avskedandet ska tas tillbaka, eftersom den sakliga grunden inte håller. Samtidigt som denna blogg publiceras skickar jag själv in en skrivelse till stöd för Lars, undertecknad av samtliga övriga kommunombud i distriktet (19 kommunföreningar i distriktet) och mig.

…så gå in på LR-Vellinges Facebook och grotta ner dig i fallet. Hjälp till att göra detta ännu mer offentligt och varför inte sälla dig till kören som kräver att skolchefen i Vellinge redovisar en saklig och faktamässigt korrekt grund för avskedet (eller erkänner att han inte har någon)?

“Pedagogiskt ledarskap” #3

Vad har då de två fackförbund som organiserar skolledare för syn på “pedagogiskt ledarskap”? Nog borde väl de ha ringat in en tydlig definition?
Nja…

Den som läst del 1 (HÄR) och del 2 (HÄR) i denna miniserie minns att det finns två varianter av pedagogiskt ledarskap – Alexander och Caesar. Förutom det pedagogiska ledarskapet slår regelverket också fast att rektor ska vara statens förlängda arm ute i skolorna vilket, till skillnad från “pedagogiskt ledarskap”, definieras mycket tydligt i skolans alla författningar.

Om vi börjar med Lärarförbundet har de en skrift framtagen av deras skolledarförening, vilken konstaterar att pedagogiskt ledarskap är allting som har med barns och elevers utveckling att göra och att det inte är meningsfullt att försöka definiera det närmare än så:

“Pedagogiskt ledarskap riktar sig mot barns/elevers utveckling och lärande. Det är i övrigt inte meningsfullt att försöka dra en generell gräns mellan vilka handlingar som faller inom ramen för pedagogiskt ledarskap och vilka som inte gör det.” (LÄNK)

Trots denna gränslöshet blir det ändå tydligt hur Lärarförbundet placerar ledarskapet på axeln Caesar <–> Alexander:

“Ett centralt inslag i ett pedagogiskt ledarskap är att organisera och leda utveckling av professionella lärares undervisning. Detta kräver hög pedagogisk kompetens hos den pedagogiska ledaren.”

Där har ni honom: Alexander!

I Lärarförbundets skrift om pedagogiskt ledarskap målas bilden upp av en renässansstålman som är expert på allt och ska leda allt, oavsett stort eller smått. Dessutom anser man att “statens förlängda arm”-uppdraget tar för mycket tid, samtidigt som man efterlyser mer hjälp från staten för att få tillräckliga resurser till verksamheten (vilket staten försökt hjälpa till med just genom att introducera begreppet “pedagogiskt ledarskap”…).

Man har också den här sjukskrivningsfällan (de kallar det för “devis”) för skolledare:

“Pedagogiskt ledarskap innebär att leda och ansvara för att den pedagogiska verksamheten håller hög kvalitet idag och ännu högre i morgon.”

…och den här fantastiska motsägelsefullheten:

“Pedagogiskt ledarskap baseras på vetenskaplig och konstnärlig grund samt beprövad erfarenhet”.

Jo – du läste rätt!

Skolledarförbundet, då? Nog har väl SACO-kusinen tänkt djupa tankar om det pedagogiska ledarskap som förväntas av deras medlemmar? I dokumentet “Definition av pedagogiskt ledarskap” hittar vi tre punkter, varav 1 är Caesar och 1 är Alexander (LÄNK). Den tredje handlar om att vara statens förlängda arm ute i skolan. Alltså en betydligt mindre konstnärlig och mindre jag-är-expert-på-allting-stort-såväl-som-smått syn än den som finns hos Lärarförbundet.

När jag kastar nätet lite större hittar jag en formulering i Skolledarförbundets politiska kravlista:
“För att kunna fullgöra uppdraget, måste rektor och förskolechef ges makt och inflytande över de resurser och processer som har betydelse för kvaliteten.”

Ytterligare en ledtråd om synen på skolledarens ledarskap går att hitta i förbundets kriterier när de utser Sveriges bästa skolledare:

  • Skolledaren har skapat en inre organisationskultur som har starkt fokus på ständigt pågående förbättringsarbete utifrån de nationella målen.
  • Skolledaren samverkar med externa intressenter för att stärka verksamheten, vidga perspektiv och uppmuntra mångfald.
  • Skolledaren förhåller sig på ett konstruktivt sätt till förändringar i omvärlden, ny kunskap och innovation för att säkerställa fortsatt framgång för sin organisation.

Jag tycker att både detta och det lilla jag hittade ovan tyder på Caesar, eller vad tycker ni? Dessutom verkar Skolledarförbundet ha stort fokus på rektors roll som utförare och förlängd arm, till skillnad från Lärarförbundet som vill minska den delen av jobbet.

Så för att sammanfatta:
Lärarförbundet – renässansstålmannen Alexander, som djärvt och konstnärligt detaljstyr allting.
Skolledarförbundet – en byråkratisk Caesar som fördelar resurser, föregår med gott exempel och verkställer statligt regelverk.

Nästa gång: Spridda röster från den förvirrade debatten

“Pedagogiskt ledarskap” #2

Synen på vad rektors roll är och vilken typ av ledarskap rektor förväntas utöva i vårt skolsystem är minst sagt schizofren. Varifrån kommer då detta med “pedagogiskt ledarskap” för rektorer och hur definieras det?

För att bena ut vad som är vad skulle jag vilja börja med att slå fast att det finns två ledarskapsideal när det gäller rektorer i Sverige: Alexander och Caesar.

Alexander den store ledde från fronten – satt själv till häst och ledde anfallen mot fienden. Han var en tydligt direkt ledare som, förutom att han ledde, gjorde det alla underhuggarna gjorde (red häst, högg ihjäl perser).

Julius Caesar, däremot, satt på en häst, väl synlig för sina soldater och såg lugn och trygg ut och dirigerade reserverna dit de bäst behövdes för att att göra störst nytta (eller rättare sagt skada, fast på de andra killarna). En mer indirekt, samlande kraft än Alexander.

Båda dessa gentlemen utövade ledarskap men på olika sätt. Är du med mig så långt, trots det historiska nörderiet?

Allright – vad säger Skollagen om rektors ledarskap?

“Rektorn och förskolechefen beslutar om sin enhets inre organisation och ansvarar för att fördela resurser inom enheten efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Rektorn och förskolechefen fattar i övrigt de beslut och har det ansvar som framgår av särskilda föreskrifter i denna lag eller andra författningar.

Rektorn och förskolechefen får uppdra åt en anställd eller en uppdragstagare vid förskole- eller skolenheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter och besluta i frågor som avses i första stycket, om inte annat anges.” (Skollagen, Kap 2, § 10)

Detta låter onekligen som Caesar, eller hur? Ingenting om något särskilt pedagogiskt ledarskap där, inte. Vad kan tänkas stå i Läroplanen, då?

“Som pedagogisk ledare och chef för lärarna och övrig personal i skolan har
rektorn det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet inriktas
mot de nationella målen. Rektorn ansvarar för att skolans resultat följs upp
och utvärderas i förhållande till de nationella målen och kunskapskraven.”
(Lgr 11, min markering)

Inget särskilt ledarskap inblandat, mest att tre olika saker ska utföras och lite vänlig information om att “ja, om något inte görs är det dig vi halshugger”. Däremot används ju uttrycket “pedagogiskt ledarskap” här och frågan är vad det egentligen betyder?

Citatet från läroplanen följs av 15 punkter där det räknas upp saker rektor har ett “särskilt ansvar” för. Av dessa 15 punkter är ett antal av karaktären “du ska vara statens viljelösa verktyg på din skola” och handlar alltså egentligen inte om ledarskap, utan om utförande. Om vi ändå låtsas att det finns en del friutrymme i vad som ska utföras, skulle 3 punkter kunna sägas vara av karaktären Alexander och 1 av dessa är av pedagogiskt slag (“…att undervisningen i olika ämnesområden samordnas så att eleverna får möjlighet att uppfatta större kunskapsområden som en helhet”). Resten handlar väldigt tydligt om organisation, resursfördelning och delegation, det vill säga Caesar.

Enligt något som berättats för mig, klämde Jan Björklund in detta med “pedagogisk ledare” för han önskade göra rektor till en motpol till klåfingriga och besparingsivriga kommunalpolitiker. Jag vet dock inte hur jag bekräftar detta utan nöjer mig i det här läget med att konstatera att historien om Björklund rimmar väl med vad som som står i Skollagen och Läroplanen.

Sedan började det dock röra till sig, när Skolinspektionen gav sig på att definiera “pedagogiskt ledarskap”:

“Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.”(Skolinspektionen, 2012)

…och DÄR, gott folk, klev Alexander in på scenen i all sin glans. Rektors ledarskap slutade där, just där, att enbart handla om organisation, resursfördelning och vaktande av statligt regelverk och blev istället en fråga om att leda anfall med lans i hand. Från denna dag och framåt, skulle rektor inte längre bara ha kunskap om allt regelverk och färdigheter i att organisera, följa upp och utvärdera (och ekonomi), utan även vara expert på all things undervisning och det oavsett sin egen bakgrund.

Låter fullt rimligt!

Nästa vecka: Skolledarförbundet, Lärarförbundet och Trump

Missade du del 1 av mina funderingar kring skolledarskap?

 

 

“Pedagogiskt ledarskap” (#1)

Det har blivit dags för mig att skriva om något jag under åratal har observerat, utvärderat, kritiserat och funderat kring: rektors ledarskap. Vad är egentligen “pedagogiskt ledarskap”, vad är svårigheterna med det och är det ens önskvärt?

Efter den inledningen vill jag börja med att säga att jag kommer att vara kritisk och vanvördig och säkert, vid något tillfälle, även milt satirisk och/eller ironisk. Jag kommer dessutom att både tala om vad jag anser att Skolledarförbundet gör fel OCH tala om vad de borde göra istället. Har ni hört på maken?

Kritiker kommer att säga “Fredrik har ju aldrig varit rektor och vet ingenting om hur det egentligen är att vara chef”.

Nähä?

Jag har varit fackligt ombud på kommunal nivå i en större svensk kommun i 15 år och distriktsordförande för LR-Malmöhus i 5 år. Till detta skulle jag vilja lägga mina 19 år som lärare, mina år som ämnesföreståndare och arbetslagsledare och det faktum att jo, jag har faktiskt vikarierat som rektor (cirka 5 veckor).
Förutom mina egna erfarenheter av att observera och utöva ledarskap, är jag läskunnig och utbildad samhällsvetare. För den som blir alltför upprörd av de kommande texterna, kan jag rekommendera att sluta läsa. Det GÅR ju faktiskt att leva ett fullgott liv utan att läsa min blogg…

…vilket inte innebär att det inte kan vara utvecklande att läsa vilka funderingar en amatörmässig amatör som jag kan ha om rektorsrollen och vad som är viktigt (och oviktigt) när det gäller skolledarskap.

För att du nu inte ska lämna detta första blogginlägg med en känsla av tomhet skulle jag vilja inbjuda dig att spela Rektorsspelet, där du får möjlighet att prova på hur det är att vara rektor i den lilla skånska kommunen Mögaröd. Klicka på länken nedan för att starta spelet så ska jag skriva klart del 2 i denna exposé: “Vad är egentligen ‘pedagogiskt ledarskap’?

 

STARTA REKTORSSPELET!