Freddy reflekterar

Förändringen kring introduktionsperioden presenterades som en av tio punkter i en överenskommelse mellan regeringen, lärarfacken och skolans huvudmän, läs DN-artikeln här. Det är på detta sätt skolpolitik bör bedrivas, i samråd med professionen. Det är en mycket bra överenskommelse men jag måste tyvärr kommentera förändringen i introduktionsåret.

Forskningen kring introduktion av lärare växer och bilden av att introduktion av lärare är avgörande för framtiden blir allt tydligare. Det är via god introduktion som vi kan få nya lärare att faktiskt stanna kvar i yrket efter de första åren, det är genom introduktion som vi kan lägga en stabil grund för en fortsatt professionsutveckling av nya lärare. Introduktionsperioden är lärarlegitimationens viktigaste del.

Med den föreslagna förändringen löser man ett problem men riskerar att skapa många fler. Det har kommit alarmerande siffror att så mycket som 40 procent inte fått en mentor under sitt första år i yrket. Det är allvarligt då det har äventyrat deras möjlighet att få sin legitimation. Med de föreslagna förändringarna hade samma personer haft sin legitimation men fortsatt förvägrats det kollegiala stöd som introduktionsperioden har som huvudsyfte.

Vi har tidigt redovisat konkreta förslag som faktiskt skulle kunna garantera nya lärares introduktion och nu är frågan återigen på parternas bord. Politikerna har nu möjligheten att antingen stjälpa eller hjälpa framtidens skola – de kan genom en dimensionering av lärarutbildningen och öronmärka pengar till just introduktionen säkerställa en fungerande introduktion. Vi ska komma ihåg att de pengar som redovisas i artikeln i DN betalas ut i det generella stadsbidraget och kan i många kommuner att hamna på helt andra saker än just introduktion av nya lärare.

Vi är överens med Miljöpartiet om att det föreslagna är otillräckligt. Jag och Gustav Fridolin skriver om detta på UNT.se

När frågan återigen kommer till parterna är det av yttersta vikt att kollektivavtal reglerar ramarna och tiden för mentorn och den nya läraren så att det blir en introduktion väl värd namnet.

I den nyligen presenterade SOM-undersökningen så rankas utbildning som det viktigaste samhällsproblemet efter arbetsmarknaden som toppar listan. Detta utnyttjas av politiker genom att de använder skolan som politiskt slagträ. Partierna försöker nu toppa varandra i att satsa på skolan.

Tyvärr kan vi konstatera att det uppenbarligen bara är tomma löften. I Storstockholm verkar satsningarna få en bitter eftersmak i form av större klasser och mer undervisning, det rapporterar DN. Det finns risk för att andra kommuner kommer begå samma fatala misstag.

Vad är då problemet, varför blir det så här? Det har att göra med att kommunen inte ersätter skolorna för vad de höjda lärarlönerna faktiskt kostar. Självklart kommer verksamheten bli lidande. För mig blir det alldeles uppenbart att systemfelet i att ha kommunen som huvudman har gått för långt. Vi måste kunna garantera ersättningsnivåer och garantera att de nationella satsningarna på skolorna också når ut till klassrummen utan att det sparas in på annat som motverkar hela poängen med satsningarna.

Skolan behöver en ny huvudman. Detta har Lärarnas Riksförbund hävdat länge, är vi ensamma om att tycka det? Nej, långt ifrån ensamma! TNS Sifo presenterades en undersökning som visar att det finns en klar majoritet bland väljarna för en statlig huvudman. Väljarna är missnöjda med kommunaliseringen och hur kommunerna sköter (eller ska vi kalla det missköter) skolan.

Det är nu viktigt att politikerna tar väljarnas kritik på allvar och ser över hur vi kan få en bra skola som lockar till sig bra nya lärare och som faktiskt ger varje elev en chans att lyckas i framtiden.

Idag rapporterar Ekot att den danska konflikten mellan lärarna och de danska kommunerna nu kommer få det slut vi befarade. Regeringen kommer gå in och lagstadga om lärares arbetstid. Arbetsgivarens linje kommer gå segrande i konflikten vilket är klandervärt. LR Stud har rapporterat om utvecklingen i Danmark och igår gjorde jag ett stöduttalande för lärarna.

Vad kommer arbetsgivarens linje få för konsekvenser? Det som händer är att lärarna kommer att ses som vilka kommunala tjänstemän som helst och det är arbetsgivaren som ska bestämma över hur lärarna ska använda sin arbetstid. Vi har haft en liknande utveckling i Sverige och konsekvensen är att kvalitén i undervisningen och statusen i yrket har sjunkit som en sten.

En profession är en profession först om man har autonomi att bedöma vad som är kvalité i arbetet och hur arbetet ska utföras. Utvecklingen i Sverige har gått åt helt motsatt håll, med New Public Management har den svenska lärarprofessionen i likhet med de andra professionerna i den offentliga sektorn tappat i förtroende. Vi som är framtidens profession har ett tydligt budskap, lita på oss, låt oss vara de som driver utvecklingen av den verksamhet som vi har utbildats för att bedriva. Jag skriver om detta tillsammans med Saco Studentråd och Medicine Studerandes Förbund i Dagens Samhälle.

För den nordiska lärarprofessionen är det nu beklagligt det regeringen gör i Danmark och den utvecklingen vi har haft i Sverige. Det är dags att ta steg i motsatt riktning och börja lita mer på lärarna.

Den senaste tiden har vinster i välfärden debatterats vilt. Efter att vi sett att dessa vinster kommer ifrån besparingar genom t ex mer undervisning för lärare, avsaknaden av både skolbibliotek och studie- och yrkesvägledare har vi redan förra året tagit ställning mot vinster. Vi vill arbeta i skolor vars drivkrafter är pedagogiska.

När man riktar kritik mot vinster utmålas man ofta som motståndare till friskolor och valfrihet. I en artikel på Newsmill försöker vi reda ut begreppen.

…friskolereformen klubbades igenom med intentionen att mångfalden av utförare skulle öka. Friskolor bidrar till en mångfald av arbetsplatser med olika pedagogiska inriktningar vilket är bra…

Efter friskolereformen har utvecklingen inte riktigt gått i den riktning som riksdagen tänkte sig. Friskolemarknaden domineras av stora friskolekoncerner vars yttersta syfte är att gå med vinst på den mänskliga rättighet som utbildning är. Idag är 40 procent av eleverna som går i en fristående skola ”kund” hos de tio stora skolkoncernerna. Denna andel ökar och den mångfald av utförare som är en nödvändighet för verklig valfrihet minskar.

…dagens så kallade valfrihet är en illusion. Verklig valfrihet är när varje barn får förutsättningar i framtiden genom att nå sin fulla potential, inte när skolkoncerner väljer elever efter kostnad. Verklig valfrihet är när lärare kan välja att sätta in extra stöd när det behövs, inte när skolkoncerner minskar lärartätheten för att göra utrymme för vinst. Verklig valfrihet är när elever tillsammans med skolans bibliotekarie kan välja en skönlitterär bok, inte när skolbiblioteken väljs bort. Detta beror faktiskt på ägandeförhållandena. Det är en organisatorisk fråga och inget annat.

På Facebook går Maria Stockhaus ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting utbildningsberedning och menar att det inte är någon skillnad mellan att bygga skolor och driva skolor.

Detta uttalande är anmärkningsvärt. Beroende på drivkrafter påverkas naturligtvis verksamheten. Att se elever som kunder har risk att leda till fokusering på schemaläggning, datorer och nöjdhet snarare än kunskapsutveckling som faktiskt inte låter sig mätas så lätt.

Vi som samhälle måste väl se skillnaden mellan att ta fram en produkt, så som ett hus vars kvalité enklare kan bedömas, och att bilda och utbilda framtidens demokratiska samhällsmedborgare.

Att se stjärnglansen tändas i elevers ögon och höra hur de utbrister, nu förstår jag. Det är det som läraryrket handlar om. I DN den 27/3 sattes rubriken ”Nästan vem som helst kan bli lärare”. Detta är inte sant, det krävs otroligt mycket för att bli lärare. Att lägsta resultat i kvotgruppen som tas in på högskoleprovet är 0,1 säger inget direkt om de som går ut lärarutbildningen. Visst är det problem att så få väljer lärarutbildningen och här är rådande debatt ett problem. DN-artikeln är skolboksexemplet på hur vi talar om skolan. En plats där ingen vill jobba, där resultaten är låga och där behövda reformer inte görs.

På debattsidan den 28/3 sker något ännu värre. Företrädare för SKL skyller indirekt på lärarna, att de måste bli bättre på att lära av varandra och motivera elever. Problemet är att kommunerna inte låter lärarna vara lärare. Stockholm stad har fått ett föreläggande om vite på 2 miljoner kronor om inte kommunen löser det akuta problemet med lärarnas arbetssituation. Vem vill gå in i ett yrke som inte får ägna sig åt kärnuppdraget?

Jag företräder studenter som faktiskt vill bli lärare. Som engagerar sig varje dag i utbildningen för att kunna möta alla elever. Vi kan dock konstatera att skillnaderna i skolan är enorma och det beror på vilken kommun eleven bor och vilken utbildningsnivå och lön elevens föräldrar har. De nya lärarna kommer komma ut till helt olika verkligheter och några av oss kommer inte få förutsättningar att göra ett bra jobb. Här krävs modiga reformer.

Två viktiga frågor som LR Stud har lyfts är dels att stoppa vinsterna i friskolorna och ett nationellt ansvar för skolan. Vinsterna måste bort för att varje krona behövs till elevernas kunskapsutveckling, vi får nu medhåll från inte bara LO utan också kungliga vetenskapsakademin. Skolan behöver styras nationellt, för elever oavsett var i landet de bor ska gå i en skola som satsas på. Även här delar LO-förbunden vår uppfattning som de idag går ut med tillsammans med Lärarnas Riksförbund i SvD. Det är snart dags för Socialdemokraternas kongress och nu är det dags för Socialdemokraterna att göra upp med sin historia och visa att de är på elevernas sida. Det är först när samhället på riktigt visar att skolan är viktig som vi kommer attraherar fler att vilja bli lärare.

I Sigtuna har barn- och utbildningsnämnden bestämt höja de bästa lärarnas löner med upp till 10 000 kronor. Detta kommer att utdelas till 32 av Sigtunas 443 lärare på grund- och gymnasieskolan. Det handlar alltså om 7 % av lärarna. Jag vill vara tydlig med att vi studenter applåderar LR i Sigtuna som fått upp politikernas ögon så de ser vilket behov av uppvärdering läraryrket har. Däremot vågar vi problematisera det som händer på lönefronten och det tog vi upp i rapportsändningen igår 19:30.

Vad utgår vi ifrån när vi problematiserar? Vi börjar med 40 års tid av forskning, däribland James Heyman och Dan Ariely med artiklar som till exempel Effort for Payment – A Tale of Two Markets. Forskarna konstaterade att när det handlar om kognitiva, problemlösande och socialrelaterade arbetsuppgifter är monetära incitament verkningslösa och till och med kontraproduktiva. Blir den enskilda läraren bättre av högre lön? Det tror vi inte, men högre lärarlöner är viktiga ur en kollektiv synvinkel.

Lärare är väldens viktigaste yrke och ska naturligtvis värderas efter det. Det är dessutom belagt i forskning att elevresultaten korrelerar med lärarlönerna. En forskningsrapport som publicerades förra året av Peter Dolton och Oscar Marcenaro-Gutierrez, Teacher’spay and pupilperformance 2011, visar tydligt att generella lönenivåer påverkar resultaten. De har tittat på elevresultat, lärares ingångslöner, slutlöner, andel skolpeng av BNP, procent lärare av arbetsför befolkning och lärartäthet – över 15 års tid.

Resultatet av undersökningen visar ett klart orsakssamband mellan lärarlöner och elevresultat. I konkreta siffror leder enligt forskarna en 10-procentig löneökning till 5–10 procent förbättrade elevresultat och en 5-procentig förändring av den relativa lönebilden till cirka 5–10 procent förbättrade elevresultat.

Varför leder högre löner till förbättrade resultat? Forskarna konstaterar att högre lön attraherar högre presterande studenter till professionen, förbättrade lärarlöner förstärker statusen för professionen och stärkt relativlön håller kvar duktiga lärare i yrket (och vi har betydligt fler duktiga lärare än 7 %).

Vi får bara se Sigtunas initiativ som ett första steg mot att vi lyfter hela spannet av lärare på grundskolan och gymnasiet, från de som tjänar minst till de som tjänar mest. Som vi konstaterat tidigare: Sverige har inte råd med låga lärarlöner.

- Nu är det många nior som ska välja gymnasieskola, jag tror att det är många elever och föräldrar som sitter hemma och undrar hur ska man veta om skolan kommer finnas kvar om tre år?

- Ja och det kan man kanske aldrig riktigt veta, det är ju så att vi har en marknad av skolor, fristående skolor och kommunala skolor och i det systemet ska föräldrar och elever navigera och hitta rätt.

Idag träffade jag och Elias Dietrichson utbildningsminister Jan Björklund på utbildningsdepartementet. Vi blev inbjudna och är mycket glada över det, inbjudan visar att vår organisation inte kan förbises när det gäller nya reformer på skolområdet. 

Utbildningsdepartementet har precis påbörjat ett arbete med att göra vissa justeringar i den nya lärarutbildningen. Det är satsningar på metodik, verksamhetsförlagd utbildning och lämplighetsprov som står i fokus. Detta är saker som LR Stud länge pratat om och som nu har chans att realiseras. Mötet var konstruktivt och utbildningsministern visar en tydlig vilja att lyssna in studenternas perspektiv. När vi möts i Södertälje den 8- 10 mars för vårt konvent kommer vi internt ha chans att diskutera och tydligare forma vår syn på dessa frågor.

Vi menar att det måste finnas en helhetssyn från det att en lärarstudent blir antagen till att personen står examinerad och legitimerad. Därför måste reformerna gå hand i hand, lärarlegitimationsreformen och lärarutbildningsreformen måste få tydliga kopplingar mellan sig. Syftet med introduktionsperioden har bland annat varit att fungera som en brygga mellan teori och praktik. Det är bra om den bryggan nu likväl görs tydligare i utbildningen. Det är likaså viktigt att förändringarna i utbildningen leder till förändringar i kvalitetsutvärderingen så att lärosätena inte uppmanas att fokusera på annat bara för att det är det som utvärderas. Vi förväntar oss också att lärosätena och huvudmännen följer i dessa ändringar så att utbildningen och professionen får sitt välbehövliga lyft!

Den öppna handen från utbildningsministern och departementet ska vi bemöta genom att föra en konstruktiv debatt och förändringasarbete för lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenternas framtid.

När en professor i samhälle vid Linköpings universitet argumenterar för att ett modernt liv inte behöver matematikkunskaper sätter en blivande lärare kaffet i vrångstrupen och undrar om professuren kommit i flingpaketet.

Stellan Welin menar på fullaste allvar att eftersom hans färddator i sin moderna bensinsnåla (0,4 liter per mil) bil kan räkna ut hur långt han kan köra på 25 liter bensin så är det argument nog för att endast elever med intresse ska lära sig matematik.

Så fort jag öppnar en morgontidning eller tar del av nyhetsinslag så sköljs jag över den mängd statistik och information som jag måste ta till mig och värdera. Mina matematikkunskaper är ovärderliga i detta läge. Hela vår demokrati bygger på allmänna val och att kunna förhålla sig till politiken behövs kunskaper i matematik.

Det rapporteras kontinuerligt om att just unga tar dyra sms- och mobillån. Ett tecken på att det finns en bristande kunskap i vad lån kostar och hur de fungerar. Bristande matematikkunskaper är ett handikapp i det vardagliga livet.   

Visst är det så att tekniken utvecklas och att handdatorer och applikationer kan sköta många beräkningar, men för att kunna hantera dem så behövs goda kunskaper om matematik.  

Utöver detta så tränas elevernas analytiska förmåga genom just matematikundervisningen. Så öppna ögonen Stellan och inse hur mycket matematik du har omkring dig. Jag välkomnar de matematiksatsningar som Sverige nu gör för de är mycket välbehövliga. Det är som kunskapsnation som Sverige ska återta en ledande ställning och centralt för detta är matematiken.

Igår visade DN att friskolor ger sina elever högre betyg än resultatet de får på det nationella provet. Det är klart att det nationella provet bara är en del i bedömningen av vad en elev kan, men det är märkligt att avvikelserna är så stora. Proven skiljer sig självklart åt mellan ämnena. I matematik, däremot, speglar provet i mångt och mycket elevernas kunskaper med tanke på att det är ett omfattande prov på kursernas innehåll som ges i slutet på kursen.

De nationella proven är viktiga för att de faktiskt kan vara en indikator på likvärdigheten i den svenska skolan.  Om då friskolorna, i högre grad än de kommunala, ger eleverna högre betyg än deras resultat på de nationella proven så undrar jag över orsakerna. En förklaring skulle kunna vara att friskolorna är mer generösa med betygsättningen då skolan har blivit en marknad där det råder näst intill fri konkurrens. Det finns en överetablering av skolor som gör att skolorna sliter eleverna mellan sig och när eleverna väljer skola så tror jag tyvärr att betygssnitt är ett avgörande kriterium. Det är i alla fall den frågan jag får flest gånger när jag själv har stått på öppet hus och betygssnitt är dessutom en av parametrarna på Stockholms webplats, där man kan jämföra skolor. Om de nationella proven däremot används som ett instrument som leder till att lärarna lättare kan se vilka kunskapsluckor som finns hos sina elever kan det leda till nödvändig information för vidare undervisning och slutligen eventuellt bättre betyg till eleverna. Är det anledningen till de högre betygen i friskolorna så är det bra, jag är ett stort fan av kunskap. Jag misstänker dock att så inte är fallet.

De senaste åren har varit mycket reformtäta och många pekar på att det måste finnas arbetsro i skolan och att det inte är rimligt med stora reformer. Jag menar att det är nu när vi ser, svart på vitt, att vi har systemfel i skolan som vi måste göra något åt till exempel kommunaliseringen, det fria skolvalet och friskolors etablering. Vi måste våga fråga – vilken valfrihet är bra? På vilka premisser ska friskolor få starta? Och varför är den nationella skolan inte statlig? Visst ska vi vänta på Leif Lewins utredning av kommunaliseringen, Friskolekommitténs resultat och den utvärdering av skolreformerna som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ska göra. Efter det behövs dock politiskt mod att göra de rätta reformerna.