Evidens och existens!

Jag har tidigare på denna blogg skrivit om debatten kring evidens här och om Skolverkets satsning på att fördjupa förståelsen av begreppet här. Det senaste större akademiska bidraget till debatten om evidens står Magnus Levinsson för i sin avhandling Evidens och existens  – Evidensbaserad undervisning i ljuset av lärares erfarenheter.

Avhandlingen inleds med en genomgång av evidensrörelsens ursprung, inriktning och utveckling. Informativt för den som vill skapa sig en bild av vad som egentligen kan avses med begreppet.

EvidensochexistensEtt, av många i denna del, intressant bidrag till debatten är de två modeller av evidensbaserad praktik som diskuteras, den klassiska modellen och evidensinformerad praktik. Den förra följer i mycket de välkända argumenten för och emot evidens som vi känner sedan tidigare och svarar dessutom mot de traditionella forskningshierarkier som ger metaanalyser och experimentella studier stor vikt. I grunden finns ett antagande om att ”forskningsanvändande antas i huvudsak kunna göras linjärt genom reformer av den epistemiska kulturen och genom att tillhandahålla allmänna riktlinjer för klassrumspraktiken”. En kritik som ofta framförs mot detta synsätt på evidens är att det är långt ifrån alltid som det är krav från professionen som driver fram evidensbasering och att lärare avprofessionaliseras och reduceras till tämligen mekaniska utövare av det ”rätta” metoderna. Det senare sättet att betrakta evidens skiljer på evidensbaserad och evidensinformerad praktik. Till skillnad från den klassiska modellen (evidensbasering) lägger den evidensinformerade praktiken betydligt större vikt vid att de professionella lärarna använder sitt kunnande, sin kompetens och sitt omdöme i frågan om forskningsresultat ska implementeras eller ej. ”I evidensinformerad praktik antas forskningsresultat primärt kunna upplysa lärare och öppna nya perspektiv för deras handlande. Flera representanter för denna inriktning menar dessutom att detta är en komplex process som kräver förhållandevis stora insatser frän lärarens sida”

Utöver den initierade genomgången i avhandlingens första del ger nog den tredje delen, innehållandes avhandlingens studier, yrkesverksamma lärare mest. Intressant nog har Levinsson valt att undersöka lärares erfarenheter av att implementera evidensbaserade arbetssätt, i detta fall formativ bedömning i sin undervisning. En slutsats författaren kommer fram till är att den klassiska modellen av evidensbasering är problematisk och att evidensrörelsens intåg i utbildningsvetenskaplig forskning bör ske genom ökad grad av lärarprofessionalitet och evidensinformerad praktik.

För mig personligen var det med en känsla av igenkännande och till del även trösterikt att ta del av läraren ”Anders” erfarenheter. Han uttrycker i studien känslor av skuld då han introduceras för den formativa bedömningen och fick nya perspektiv på sin tidigare lärargärning och upplever den som ”ett enda stort misslyckande”. Om den typen av känslor och upplevelser inte hanteras på ett bra sätt riskerar de enligt författaren att hämma utvecklingen i skolan. En annan varningsflagga författaren hissar är ”att kraven på evidensbaserad praktik snarare riskerar att försämra kvaliteten på undervisningen i skolan, i synnerhet om lärare betraktar evidensbasering som ytterligare en ovanifrån pålagd uppgift.”.

Hur kan då skolan bli en plats där professionella lärare genom evidensinformerad praktik fattar självständiga beslut om undervisningens utformning? Levinssons svar tar sikte på ett relativt okänt begrepp i den svenska debatten – critical appraisal. Huvudsakligen handlar det om förmågan att kritiskt kunna granska forskning. Från början avser detta primärforskning men i avhandlingen föreslås en modifierad variant som inbegriper olika typer av kunskapsöversikter vilka ger förslag på specifika undervisningsstrategier. Det är i boken tydligt att ett stärkande av critical appraisal kan få stora konsekvenser, inte minst politiskt, då makten över vad som händer i skolan (och skolans roll och funktion) kommer väga över från politiker till huvudmän, skolledare och lärare.

Jag har i detta inlägg endast diskuterat några av de enligt min mening mest intressanta delarna av avhandlingen, det finns mycket annat att fördjupa sig i för den som så vill. Sammantaget är detta en avhandling som verkligen förtjänar att lyftas fram, i synnerhet för den som är intresserad av evidensdiskussionen i skolan men även alla som är intresserade av lärares professionella utveckling läser med fördel boken.

Förtroendets roll för resultaten

20130926-143706.jpg

Tar en dags paus från det inspirerande arbetet att som lärare vara med bygga upp skolan jag alltid velat se och tar det arla gryningståget mot Bokmässan. Jag åker gärna tåg, ger möjlighet till den reflektion som skolans intensiva verksamhet sällan ger god möjlighet till. Jag passar på att läsa om Annika Liljas avhandling: Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev (GU 2013). Det hon skriver om är inga konstigheter, men ger både perspektiv och energi – och är i mina ögon ett exempel på den typ av grundforskning som svenska skolan behöver så mycket mer av: där lärare studerar autentiska frågor, vilka man faktiskt behöver ställa sig, precis som jag läser professor Carlgrens debattinlaga i detta ämne.

“Jag hade en önskan att mina elever skulle vara nyfikna och fulla av lust att lära, helst hela tiden. Jag nådde inte detta mål i den utsträckning jag önskade och ville därför, på ett mer systematiskt sätt, försöka förstå vad som påverkade elevers drivkraft när det gäller skolarbete” /Annika Lilja, Bakgrund

“Kan man vara lärare och samtidigt forska om undervisning och lärande? Inom flera yrkesområden pågår forskning i yrket, inte bara om yrket, till exempel läkare, sjuksköterskor och socialarbetare. Detta behov finns också även när det gäller läraryrket, särskilt när skolans verksamhet i än högre grad ska byggas på vetenskap. Om kvaliteten i det pedagogiska arbetet ska utvecklas fordras en praxisnära forskning.” /Annika Lilja sid 63

Jag vill också vara med och bygga en skola på motivationens och vetenskapens grund. Det handlar inte om att hela tiden ha roligt, en hel del lärande kräver också hårt arbete, men som någon (kan vara Trevor Dolan, men jag är inte säker på sammanhanget) så träffande uttryckt det:

School should not often entertain the students, but always engage them.

Min erfarenhet som lärare är att Undervisningsrelationen är en stor del av nyckeln i detta. Alltså den speciella relation som utvecklas mellan lärare och elev, utifrån de roller man har, utifrån människan bakom rolllen och utifrån verksamhetens förutsättningar.

“Utbildning är en relation i sig, någon som utbildar och någon som utbildas… För att en relation ska kunna sägas vara förtroendefull är den primärt ömsesidig. I ett skolsammanhang är det underförstått att eleverna sa kunna ha förtroende för läraren, förtroende för att läraren ser till att skoldagen är trygg, förtroende för att lärarens undervisning ger möjlighet att lära sig det som krävs, förtroende för att läraren behandlar alla rättvist och förtroende för att läraren kommer att göra en korrekt bedömning av elevernas arbete.” /Annika Lilja

Jag lär så länge jag har elever. Det är ju inte så att det bara är eleverna som lär, men det är ju inte heller vad Lilja menar om man läser vidare. Som lärare förväntas jag också fatta hundratals moraliskt signifikanta beslut varje dag och alla dem kan inte bli rätt. Det gäller dock att när dagen summeras ha fattat fler som byggt och stärkt den förtroendefulla relationen än sådana som rivit eller gjort den instabil. Det är verkligen inget lätt arbete, men Liljas avhandling ger en del verktyg för att förfina och utveckla förmågan.
För att det ska bli verklighet behöver vi dock inte bara få till en fungerande förtroendefull undervisningsrelation mellan lärare och elev. Det krävs också förtroende för att lärarkåren på allvar är en profession som själva äger frågan om vad som behöver utforskas och utvecklas. Resurser i form av tid och praktisk möjlighet är en nödvändig men inte tillräcklig början. Sedan krävs också att övriga håller fingar borta från syltburken, om det inte snabbt ska bildas mögel som urholkar lärares engagemang. Få saker kan döda engagemang så effektivt som brist på förtroende. Det vet vi, men hur manifesterar vi det i dagens samhälle och skola?

“en autentisk lärare är en person som bedriver undervisning av hög kvalitet och som gör det med engagemang och äkthet. Det är något som kan observeras och som kan upplevas och uppskattas av elever.” /Lilja sid 35

Computer Based Testing – nästa fluga?

“The computer will blow up the school. That is, the school defined as something where there are classes, teachers running exams, people structured in groups by age, following a curriculum – all of that. The whole system is based on a set of structural concepts that are incompatible with the presence of a computer “

(Papert, 1984, p. 38)

 

Nja, vi är väl inte riktigt där ännu. Men förhoppningarna knutna till tekniken som förändrande kraft lever kvar, trettio år senare. Satsningarna på att dela ut laptops eller surfplattor till skolelever sprider sig över hela världen med oförminskad fart. I USA har nyligen (juli-2013) staten California bestämt sig för att dela ut 640 000 Ipads, i Kenya ska 600 000 förskolebarn få egna laptops, i Uruguay får alla förskolebarn varsin enkel laptop och Thailand har delat ut 930 000 surfplattor till en kostnad av ungefär 75 miljoner USD.

Vi tar väl några till? Peru har delat ut en miljon laptops och Kenya och Rwanda hakar på med 400 000 små laptops till sina förstaklassare. Sedan har vi ju Turkiet, Indien, Argentina och Portugal också. För att inte tala om Australien, Georgien och Norge…

Ja, så där kan jag nog hålla på ett tag till. Listan fylls på och i Sverige är vi nu uppe i över 220 av landets 290 kommuner som satsat på 1:1 i någon form.

Trenden är tydlig; alla hakar på, såväl nationellt som internationellt och surfplattan är på väg att passera laptopen i popularitet.

Men frågan kvarstår – vad ska vi ha alla de tekniska prylarna  till? Alltför ofta lyder strategin:
“Nu har vi en bra teknisk lösning – hjälp oss nu att hitta en pedagogisk utmaning!”

Givetvis öppnar detta upp för tveksamma pedagogiska idéer och den nya flugan är…
Ta-daa:

Computer Based Testing!!

Den senaste och mycket lukrativa gåvan till hård- och mjukvaruindustrin är nu utbildningsanordnarnas önskemål om standardiserade tester och prov på nätet. Företag som anar en ny marknad har nosat upp skolan och erbjuder därför storskaliga tester och prov online. I tider av neddragningar och pressade budgetar för skolor har man på många ställen i USA funnit det praktiskt att köra gemensamma och standardiserade prov på nätet.

Enkelt och kostnadseffektivt. Men är det därför vi investerar i 1:1? Hade vi inte högre ambitioner?

Ni kommer väl ihåg varför vi utrustar våra elever med egna datorer?
Det är ju framförallt tre skäl som varit (och är) dominerande:

–       vi vill öka motivationen och göra lärandet mer effektivt
–       vi vill förändra lärandet för att göra det mer aktivt och anpassat till omvärlden
–       vi vill ge eleverna ”21st century skills”

Nåväl, några starka vetenskapliga bevis för att vi lyckats med detta finns ju ännu inte.
Men nu kan vi snart legitimera våra datorinköp med att de behövs för att kunna göra nationella prov och andra tester.

Bra, va?

farmer