Undervisning på hjärnforskningens grund?

Jag börjar med en bild från Skolverket:

evidens

 

Fortsätter med ett klipp från Skolvärlden:

Varje år publiceras mängder av nya avhandlingar på skolforskningsområdet. Lärarna förväntas ta till sig alla nya rön och utveckla sin undervisning. Men hur gör man egentligen när tiden inte räcker till?

Och avrundar med ett klipp ur en rykande färsk avhandling som på hjärncellsnivå försöker mäta hur testeffekten och olika former av feedback och studier stödjer olika kvalitet av lärande:

”Inom ramen för utbildningsväsendet används prov främst för att erhålla en uppfattning om elevens nuvarande kunskapsnivå inom respektive ämne och inte som ett pedagogiskt verktyg för att stärka lärandet. Ett flertal studier inom kognitiv psykologi har påvisat att det är gynnsamt att testa sig initialt vid inlärning för bibehållandet av kunskap över tid, vilket är ett av huvudmålen inom utbildningsväsendet. Detta fenomen kallas för testeffekten (Roediger & Karpicke, 2006a; 2006b). Testeffekten har visat sig vara ett robust fenomen som är fördelaktigt i kunskapsförvärvandet; inom olika ämnesområden, jämfört med andra pedagogiska metoder, samt genererar i transfer av kunskap. Trots ett flertal vetenskapligt publicerade beteendestudier på testeffekten så föreligger det fortfarande en brist på studier från autentiska klassrumskontexter där man använder faktiskt kursmaterial under pågående kursmoment. Betydelsen av att studera detta i autentiska kontexter är av relevans om vi ska kunna transformera kunskapen om testeffekten till pedagogisk praxis och vidare pedagogiska rekommendationer.” /Carola Wiklund-Hörnqvist, Brain-based teaching. Behavioral and neuro-cognitive evidence for the power of test-enhanced learning, Umeå universitet december 2014

Behöver vi tydliga bilder och filmer från Skolverket till stöd för vår vardag och praktik? Behöver vi stöd i aktuell forskning för sådant som faktiskt spelar roll i vardagen, för oss och för våra elever? Behöver vi tid och kraft till att fördjupa oss i detta och diskutera, utveckla, prova, prova igen ensamma och i kollegium?

Svar ja.

Yrkesetiken är tydlig. Skollagen likaså. Vi lärare har en del av ansvaret, huvudmannen och staten har sin del. Att investera tid, kraft och resurser i seriös kompetensutveckling och riktig verksamhetsutveckling är lönsamt på sikt – för vad skulle hända med exempelvis Ericsson om de slutade utveckla sin verksamhet utifrån ny vetenskap och beprövad erfarenhet…

Lärarens väg? Undervisning och Lärande?

Jag inleder med ett citat ur en mycket läsvärd avhandling även om den tyvärr föll på målsnöret till att bli ”Lärarfavorit”:

”Avhandlingens första del är skriven på svenska. Det är ett val jag gjort för att effektivare kunna kommunicera forskningsresultaten även till lärare i skolan och till lärarstudenter. Det innebär att jag strävat efter att ge didaktiska och pedagogiska begreppen svensk språkdräkt. I de flesta fall har vedertagna svenska begrepp använts, men i några fall är det mina egna förslag på terminologi.” /Yvonne Liljekvist, avhandling Lärande i matematik. Om resonemang och matematikuppgifters egenskaper, KAU 2014

Nog för att jag och de flesta lärare kan ta oss an en vetenskaplig text även på engelska, men det blir trots allt inte lika lätt att ta till sig med djupare förståelse. Mången avhandling är idag skriven på engelska i syfte att försöka få till fler internationella hänvisningar, men jag anser då att man missat en viktig del i sitt forskaruppdrag; den att sprida och levandegöra forskningen för oss praktiker. Fler och fler lärare väljer till sist att forska på den tillvaro vi står mitt i och det märks för lärarpanelens arbete; det blir svårare och svårare att välja ut Lärarfavoriter. Efter åtta år kan vi ändå konstatera:

Det är ofta stor skillnad på vilka frågor de som är eller nyss varit praktiker i skolan ställer jämfört med andra yrkesgrupper som forskar på skolan, därmed också på relevansen för de fynd som görs.

Ett mycket konkret exempel är Marie Tanners avhandling Lärarens väg genom klassrummet – lärande och skriftspråkande i bänkinteraktioner på mellanstadiet vilken gav mig en hel del perspektiv, insikter – liksom vetenskapligt stöd till en del saker jag tagit för givna både i min lärarvardag och vid föreläsningar för lärare.

”… individualisering som begrepp inrymmer både ideologiska och praktiska dimensioner. Den ökande andelen bänkarbete i klassrummets praktik kan förstås som en följd av sökandet efter undervisningsformer som kan möta de politiskt grundade kraven på att individualisera undervisningen. Sådana samband mellan hur individualiseringssträvanden på politisk nivå gestaltar sig i klassrummets praktik, liksom vad det betyder för vilka slags lärandemöjligheter som skapas är en angelägenhet för klassrumsforskningen att belysa.”

Inga konstigheter här, men dock värt att påpeka?

”En förutsättning för undervisning och lärande i klassrummet är att lärare och elever på något sätt visar upp för varandra vad de redan kan och vet, undrar över eller behöver veta, vilka förväntningar de har på varandras vetande samt med vilken grad av säkerhet de vet något. Att på så sätt visa varandra attityder till kunskap och lärande är generellt sett en naturlig del av människors interaktion.”

Ja, man kan kalla det ”bedömning för lärande” eller helt enkelt, ”hederlig god undervisning som fungerar”?

”Undervisning och lärande blir på så vis dialogiskt relaterade begrepp som närmar sig varandra jämfört med hur man vanligtvis diskuterar deras inbördes förhållande.”

Ja, tänk om vi kunde komma förbi denna låsning i skoldebatten?

”lärarens väg genom klassrummet inrymmer ytterligare en central dimension som är en del av bänkinteraktionernas villkor. Förutom hur lärarens tid fördelas mellan olika elever, visar det sig att lärarens förändrade epistemiska hållning till ett innehåll, det vill säga lärarens lärande, har betydelse. Bänkinteraktionerna organiseras på delvis annorlunda sätt beroende på om det är första gången som läraren ställs inför ett visst innehållsligt problem, jämfört med om denne redan mött samma problem tidigare i interaktion med andra elever. Lärarens väg genom klassrummet kan på så vis i dubbel mening förstås som en infrastruktur som villkorar organisationen av lärande och skriftspråkande i bänkinteraktionerna.”

Just det – Man lär så länge man har elever!

”Olika arbetsformer inrymmer olika möjligheter och begränsningar, som beroende på hur de utnyttjas kan vara både positiva och negativa för enskilda elevers deltagande i lärande (jfr Hino, 2006). Resultatet stöder till viss del tidigare forskning kring så kallat eget arbete, som visar att individualisering i betydelsen pedagogisk differentiering är något som är svårt att uppnå enbart genom individuellt riktat bänkarbete. Det är troligen inte så att det i första hand är genom bänkinteraktioner med en elev i taget som lärare kan differentiera undervisningen så att den på djupet både förmår att möta och att utmana alla elever i lärande.”

Nu har ju inte vi några bänkar i mitt klassrum. Inte ens en plats vid ett bord för mer än hälften av eleverna vid en och samma tidpunkt… Däremot en fantastisk gradäng, två soffgrupper, en karatematta, en tystgrotta… Men fyndet är hursomhelst inte svårt att översätta till vår kontext.

”Avhandlingens resultat tyder dock på att relationen mellan individualisering som ideologiskt begrepp och som undervisningspraktik är mer komplex än så. I talet om individanpassning betraktas lärande ofta som en individuell process inom varje elev, medan lärandets sociala dimensioner generellt uppmärksammats för lite i diskussionen om skolans individualiseringsarbete”

Ja, ja, ja!

Avrundar med ett kort citat ur en tredje aktuell avhandling: Linnéa Stenliden Visual Storytelling Interacting in School: Learning Conditions in the Social Science Classroom – vilken åtminstone har en svensk sammanfattning:

”Tal, resonemang, muntlig tolkning och diskussioner är värdefulla och behöver värderas annorlunda i skolan jämfört med idag. Att avsätta tid för formering av kunskap som tillåter vaga och ambivalenta resonemang blir viktigt. Tid för samtal som inte direkt leder till ett begränsat, smalt definierat svar som snabbt kan skrivas ner kan bli avgörande för elevernas kunskapskvalitet. Detta är viktigt, särskilt i relation till vår komplexa värld, de tillgängliga informationsmassorna, de många källorna och arbete som innefattar analys, slutsatser och så småningom beslutsfattande. Därför bör inte undervisning och lärande enbart fokuseras på att söka efter information, att använda olika sökverktyg för att finna det ”rätta” svaret och leverera dessa som textprodukter…

På detta sätt kan några av utbildningens utmaningar mötas och elever kan få utvecklade möjligheter att interagera, lära, och förstå världen. Detta händer dock inte av sig självt, enbart genom att introducera ny teknik i skolan. Det är viktigt att komma ihåg, att när visual storytelling interagerar i skolan så uppstår komplexa lärandevillkor. Den här studien visar att visual storytelling teknik erbjuder möjligheter för elevers analytiska resonemang och kan bidra till att utforma undervisningen i samhällsorienterande ämnen annorlunda. Det är vad som görs tillsammans med tekniken i förhållande till didaktisk design och elevers kunskapsformering som blir betydelsefullt för kunskapens kvalitet.”

Just det, teknik i sig är inte lösningen. Det krävs medvetna lärare – vilka har tid och möjligheter att fullgöra sitt mångfacetterade och komplexa uppdrag. Ett rimligt antal elever per lärare samt fokus på det som ger kunskapstillväxt hos såväl elev som lärare anser jag vara en bra början.

Smartare än en femteklassare?

Det är den stora frågan just nu.  Alla elvaåringar som glänser i kapp och spöar tillräckligt många vuxna så att det blir riktigt, riktigt pinsamt. Finns det en delad bild om och av skolans resultat? Bo Jansson säger i Skolvärlden: ”Det är tyvärr så många lärare som vittnar om att elever som behöver extra stöd inte får det. Och det trots att vi vet att ju tidigare eleven får extra stöd för att knäcka läskoden, desto bättre blir förutsättningarna för hela skolgången”                              mer från www.lr.se

”…var tredje mellanstadielärare upplever att de har för lite eller ingen utbildning alls i läsförståelsestrategier. Motsvarande siffra för lågstadielärare är drygt 20 procent. Och bara varannan låg- och mellanstadielärare har fått fortbildning i läsförståelsestrategier de senaste fem åren.”

PISA- fiaskot är ett faktum, MEN ELEVERNA TRIVS enligt nästa undersökning. TV visar välmående och välartade ungdomar från Kramfors som enhälligt intygar att tisdagar är dagen då alla elever får vara med och ha inflytande. På #dinröst på onsdag ska lärare och politiker tala ut om den uppkomna situationen. ”Vad tror du att det händer sen?” för att citera en gammal sagotant.

Det är inte utan att det stora vemodet rullar in

Jag läser två nya avhandlingar från Karlstads Universitet iaf. Yvonne Liljekvists om matematikuppgifter.

-Är matematikens uppgift matematikuppgifter?- Ytterligare en avhandling om designforskning

– specifikt riktad mot att utforma och förbättra undervisningen. Bättre möjligheter att lära helt enkelt. Det är mer än länge sedan jag studerade matematik på gymnasienivå, men Lindkvists text ger ändå en aha-upplevelse. Matematikuppgifter är centrala i matematikundervisningen. Det är därför viktigt att öka kunskapen om matematikuppgifter och hur dessa kan bidra till elevers möjligheter att utveckla sin matematiska kompetens. Och Mikael Bergs om centrala begrepp i skolämnet historia, som Johan redan tagit upp på forskarbloggen. Har med växande intresse följt både lärarnas ämnesbiografier och deras resonerade och ämnesdidaktiska synsätt.

Katarina