Skolstart, forskning och Babelfiskar

Jag har klippt gräset. Brasse-stolarna är undanstoppade, har tömt grillen på aska och hängt upp solhatten. Semestern är slut.

Jag har dessutom inhandlat lärarkalender för läsåret 12/13, hängt upp mitt nya schema i arbetsrummet, glömt av att det var personalfotografering för skolkatalogen och rusat dit med skrynklig skjorta, skäggstubb och lyckats prestera ett helt avslappnat (nåja) leende. Har även fyllt på förrådet med white-boardpennor. Skaplig start, känns fint. Läsåret har börjat.

Det finns dock även utmaningar.

Att vi lärare ibland har olika “ingångar” till uppdraget och det yrke vi har är säkerligen bekant. På den ganska stora gymnasieskola där jag arbetar (ca. 1200 elever) blir det tydligt, inte minst då jag detta läsår blivit placerad i ett nytt programarbetslag. I arbetslaget dryftas en mängd olika frågor bl.a. schemaläggning, ämnesöverskridande projekt, friluftsdagar, ämnesspecifika kunskapskrav, tjänstefördelningar och frånvarorutiner. När diskussionens vågor blir oroväckande höga (vilket kan inträffa ibland) och den konstruktiva viljan och förståelsen för den andre beslutat sig för att skolka under den resterande mötestiden kommer jag på mig själv med att fundera över.. *fanfar* ..forskning!

I just den ovan beskrivna situationen kanske Anders Fredrikssons avhandling Marknaden och lärarna kan fungera som en väg till ökad förståelse. Boken har undertiteln “Hur organiseringen av skolan påverkar lärares offentliga tjänstemannaskap” och den torde, i min mening, vara intressant för såväl lärare och rektorer som för politiker och beslutsfattare. Den del i boken som jag fann mest läsvärd är avsnittet om de fyra olika typer av lärarkategorier, teoretiskt och empiriskt (genom enkäter) förankrade som Fredriksson använder sig av för att visa på de skilda förhållningssätt som finns inom lärarkåren och som en stor del av analysen bygger på:

Det byråkratiska, professionella, marknadsorienterade och det brukarorienterade förhållningssättet. De skiljer sig gentemot varandra genom att de har olika syn på överordnat ideal i yrkesutövandet, beslutsgrunder, syn på elever (och föräldrar) samt grund för yrkesutövningens legitimitet. Som brukligt är inom akademin presenteras detta i en snygg tabell som åskådliggör skillnaderna mellan lärarkategorierna, jag har inte hittat något bra sätt att publicera tabellen i bloggverktyget men återkommer om jag lyckas lösa det.

Fredriksson menar att det sätt som skolan organiseras på får betydelse för hur lärarna kommer att uppfatta sitt uppdrag. Därmed inte sagt att inte alla fyra typer av lärare kan finnas inom de flesta skolorganisationer. Kanske kan det också förklara varför vi ibland har så vitt skilda utgångspunkter i samtal om/på arbetsplatsen. Vi har olika uppfattning om vad yrket går ut på.

Måhända inte lika revolutionerande som Babelfisken för att bryta ned förståelsebarriärer men intressanta perspektiv och en spännande utgångspunkt för diskussioner om läraryrket och debatten om lärares profession.

Imorgon börjar mina elever. Förhoppningsvis får de möta professionella lärare..

/Johan

Tio principer som behövs för att bygga ett hus av en hög med tegel

Nu satsar Björklund  148 miljoner kronor på undervisning i naturvetenskap! Hur ska pengarna användas? Säkert finns det redan klara planer men här återges tankar från sk ”högsta ort” om den riktning användningen bör ta.

I oktober 2009 samlades 10 internationella experter i Skotland för att diskutera vad som bör göras för att förbättra undervisning i naturvetenskap i skolor världen över. Gruppen var liksom Jan Björklund, företrädare för svensk näringsliv, svenska lärarutbildare, samt forskare och experter inom naturvetenskap, oroade över att kunskaper i och intresse för naturvetenskap blir allt lägre och sämre. De utgick från attitydmätningar som visar att ungdomar vet att naturvetenskap är viktigt för samhället och att ungdomar tycker att många naturvetenskapliga fenomen är spännande. Trots det upplevs naturvetenskap i skolan sällan som angelägen för eleven själv. Vad beror den paradoxen på?

Naturvetenskap förmedlad på rätt sätt, gör helt säkert världen mer begriplig för eleven. Men i skolan fungerar det ibland nästan precis tvärtom när undervisning ägnas åt abstrakta begrepp utan att eleven får hjälp att sätta in dem i ett begripligt sammanhang. Detta är roten till problemet, menar den skotska gruppen. De diskuterades och diskuterades och arbetet utmynnade i en rapport, Principles and big ideas of science education, editor Wynne Harlen . Naturvetenskap är och måste göras begripligt: ‘Just as a house is not a pile of bricks, so science is not a pile of disconnected facts’ (p.47). I rapporten finns tio Principles för hur undervisning i naturvetenskap bör utformas och fjorton Big Ideas om vad naturvetenskap är. Tänk bara att koka ner all naturvetenskap till fjorton stora ideer! Det är att lyfta fram det väsentliga det.

Här är de tio principerna som nog bör tas i beaktan när Björklunds 148 miljoner används.

Ten principles of science education
1. Throughout the years of compulsory schooling, schools should, through their
science education programmes, aim systematically to develop and sustain learners’
curiosity about the world, enjoyment of scientific activity and understanding of
how natural phenomena can be explained.
2. The main purpose of science education should be to enable every individual to take
an informed part in decisions, and to take appropriate actions, that affect their
own wellbeing and the wellbeing of society and the environment.
3. Science education has multiple goals. It should aim to develop:
understanding of a set of ‘big ideas’ in science which include ideas of science
and ideas about science and its role in society scientific capabilities concerned with gathering and using evidence
scientific attitudes.
4. There should be a clear progression towards the goals of science education,
indicating the ideas that need to be achieved at various points, based on careful
analysis of concepts and on current research and understanding of how learning
takes place.
5. Progression towards big ideas should result from study of topics of interest to
students and relevance in their lives.
6. Learning experiences should reflect a view of scientific knowledge and scientific
inquiry that is explicit and in line with current scientific and educational thinking.
7. All science curriculum activities should deepen understanding of scientific ideas as
well as having other possible aims, such as fostering attitudes and capabilities.
8. Programmes of learning for students, and the initial training and professional
development of teachers, should be consistent with the teaching and learning
methods required to achieve the goals set out in Principle 3.
9. Assessment has a key role in science education. The formative assessment of
students’ learning and the summative assessment of their progress must apply to
all goals.
10. In working towards these goals, schools’ science programmes should promote
cooperation among teachers and engagement of the community including the
involvement of scientists.

Principer är bra, men hur nå dit? Man kan

  • Förankra den forskning som finns om naturvetenskap i skolan i skolan, exempelvis genom att engagera forskare i lokalt utvecklingsarbete, t. ex. genom att ge dem lektorstjänster.
  • Utveckla genomtänkt och fungerande undervisningsmaterial t. ex. genom att ge det välfungerande projektet NTA några av de 148 miljonerna.
  • Ge lärare tid till reflektion, utvärdering och kollegialt lärande.
  • Utbilda obehöriga lärare.
  • Diskutera, lyfta frågan, debattera, internationellet utbyte, kongresser och konferenser.

 

148 miljoner är mycket pengar men blott en fjärdedel av de medel som avsatts till matematiklyftet. Satsa bra och satsa rätt!/Johanna

Mentorskap till alla?

 

Förhoppningsvis utses Mentorer något tydligare och mer medvetet...?

Torsdagens #skolchatt hade “Mentorskap och hur vi kan utveckla det” som tema. Och då främst lärares mentorskap med elever, inte mentorskapet för nya lärare (vilket dock också förtjänar sin uppmärksamhet). Det blev, som alltid, en givande och intressant diskussion professionella emellan. Jag var precis hemkommen från squashen och skulle bara titta lite i början innan duschen, men blev kvar hela timmen. Gick sedan till duschen med en hel del nya tankar, av vilka några malt vidare.

På samma sätt som vi måste städa ut gammalt skräp ur klassrummet måste vi använda den begränsade tiden och kraften klokt i syfte att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt. Här tror jag mentorskap kan visa sig såväl klokt som oklokt, beroende på hur det eventuellt görs. En klarsynt kommentar här på forskarbloggen har också etsat sig fast:

På 1980-talet var det ”Dialogpedagogik” som var frälsningsläran. Som min handledare uttryckte det: det är antagligen någon på Skolöverstyrelsen som upptäckt att man kan prata med eleverna. /Sören Holdar

Jag vet att man kan och bör prata med eleverna. En väl fungerande undervisningsrelation är liksom det som det hela bygger på. Här kan ett mentorskap absolut tillföra ett och annat. Men jag skriver högst medvetet “kan”, inte att det per automatik gör det. Jag tror det handlar om båda parter – eleven måste vara intresserad och/eller mottaglig och läraren ha tillräcklig kompetens, talang och intresse för att det ska bli bra. Jag är inte alls säker på att alla lärare bör eller ska vara mentorer, jag är inte heller säker på att alla elever behöver ha en mentor som är lärare. Jag påstår istället att mycket skulle vara vunnet om vi kom ifrån kulturen Alla-Göra-Allt-Och-Lika-Kultur till en mer Olika-Gör-Olika-Kultur i skolan. Jag finner bland annat stöd i Sydsvenska Handelskammarens studie Stolthet och Misströstan i Lärarkåren:

– Läraryrket och lärarnas arbetsuppgifter håller på att glida isär. Lärare ägnar förvånansvärt mycket tid åt arbetsuppgifter som inte har någon uppenbar koppling till undervisningen och läraruppdraget. Dessutom verkar det vara norm att alla lärare ska arbeta med allt, vilket lämnar väldigt lite tid över till specialisering. En bra skola kräver bra lärarjobb, säger Handelskammarens analytiker Joakim Lundblad i rapporten Stolthet och Misströstan i Lärarkåren.

Kan man tänka sig att de lärare som har Kompetens, Talang och Intresse för Mentorskap kan ägna lite mer tid och kraft åt detta och istället undervisa mindre? Som en form av specialisering? Kan man tänka sig en dylik organisation och planering?

Det borde vara intressant att forska på detta! Då gärna faktiskt en kvantitativ studie mellan skolor som satsat ordentligt på mentorskap och de som inte gjort det. Så att vi efteråt med bättre akribi kan säga om det är värt det eller inte. Samtidigt vore det så oändligt skönt om vi kunde finna en tredje vägens skolpolitik istället för att gräva oss allt djupare i skyttegravarna och tro på att vi funnit Den Enda Vägen.

/Magnus