Karta och kompass i pedagogiken

Jag har varit på bokmässan. Min arbetsgivare ger jämförelsvis vida ramar för fortbildning så att jag som är kemilärare kan få orientera mig i sånt som jag bedömer som spännande och relevant.

På bokmässan var också Findus och Pettsons pappa, Sven Nordqvist. Nordqvist berättade om hur bilderna kommer till och lite om sina tankar om gestalterna. Där finns de vimsiga hönsen, korna, katten och gubben. Böckerna är översatta till 40 språk utan att det har behövts kompromisser i bildmaterialet fast de visar så typisk svensk natur.  ”Likriktning behövs inte”, säger Nordqvist ”man tror på gestalterna och att relationen mellan gubben och hans katt är äkta”.  Gubben hänger på kattens upptåg, han är sur ibland, men han har alltid gott omdöme.

Ibland känner jag igen mig själv (och kanske en eller annan kollega) i Nordqvists höns och deras andliga släktingar från andra sagor såsom hattifnattar, filifjonkor, rumpnissar och alver. Varelser som är små och ängsliga, bevakar sina rättigheter, reagerar som grupp. De är inte det minsta konstruktiva, de saknar överblick och egna satta mål.

På bokmässan var också Jan Håkansson och Daniel Sundberg från Linneuniversitetet i Växjö. Precis som Linné gjorde med blommor har de gjort en systematisk forskningsöversikt över svensk och internationell pedagogisk forskning.  Projektet heter CARL (efter Linne’) och sammanfattas i den nyss utgivna “Utmärkt undervisning”.

Vad är undervisning på vetenskaplig grund? När är undervisning utmärkt? Vilken evidens finns för de olika strategier och metoder som används inom skolan? Den som läser  boken får veta.

Utmärkt undervisning är tänkt att ge en karta över pedagogisk forskning. En karta men inget recept. Därför får man veta om det finns områden där det genom åren skett en förskjutning och om områden där det finns olika uppfattningar.

Vad är nu en karta bra för? Med en karta kan man bättre fatta självständiga beslut om vart man ska och hur man ska ta sig dit. Inget mer vimsande eller blind lydnad. Författarna säger att de med sin bok vill stimulera lärprocessen hos lärare och då mest processer där lärare reflekterar och lär av varandra. Den allra viktigaste meriteringsfaktorn blir då den som lärare skaffar sig genom många års reflekterad erfarenhet.

Utan överblick och orientering om vad vi gör så vittrar vi sönder inifrån. Därför är denna bok, eller dess innehåll, ingång i en viktig facklig fråga. Lön och professionsfrågor, båda behövs för status. Många finska lärare har mycket högre lön än svenska lärare men inte alla. Däremot har de finska lärarna gått en utbildning som gett dem status. Och fortbildat sig. De tas på allvar av samhälle och skola.

Alla arbetsgivare förstår kanske inte betydelsen av att lärares fortbildning eller betydelsen av att lärare får vetenskapliggöra sin verksamhet. En och annat kanske till och med tycker att det är praktiskt om lärarkåren saknar orientering?

“En dator till alla” – gör oss dummare?

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om alla 1:1-satsningar som sveper fram över Sverige. På skola efter skola sitter nu elever med egna datorer med trådlös internetuppkoppling. Många lärare välkomnar utvecklingen, och ser fram emot att kunna utnyttja datorns fördelar i undervisningen. Men det finns också många lärare som ställer sig frågande till nyttan med alla dessa bärbara datorer och surfplattor. De menar oftast att eleverna blir distraherade och inte klarar av att motstå frestelserna av att ständigt ha tillgång till Facebook och Instagram.

I förra veckan blev jag uppringd av en journalist, denna gång från Södermanlands nyheter, som skrev på ett reportage om Nyköpings 1:1 – satsning. Journalisten var nyfiken och undrade till slut om eleverna verkligen blir bättre av att få en egen dator; “Men, blir de inte dummare av att ständigt sitta och spela och slösurfa på lektionerna!?”

Faktum är att det finns flera forskare som anser sig ha belägg för att vi blir just dummare av att alltid vara uppkopplade till vår mobil eller dator. Professor Jens Mikkelsen, som är forskare vid Rigshospitalets neurobiologiska forskningsinstitut i Köpenhamn, är en av dem som menar att det vid inlärningssituationer är direkt kontraproduktivt att vara uppkopplad. Han hänvisar till amerikanska forskare som tagit bilder av hur nätet förändrat våra hjärnor, och det är faktiskt de vana internetanvändarna som använder en betydligt större del av hjärnan än de orutinerade.

Källa: http://tropin.edublogs.org/

Mikkelsen hävdar att detta multitaskande negativt påverkar vår förmåga att lösa problem, eftersom vårt arbetsminne hela tiden blockeras.

Han får medhåll av David E. Meyer på Michigan University. Han påstår att banbrytande idéer som Einsteins inte kommer att vara möjliga i framtiden på grund av att dagens unga saknar förmågan att fokusera på en sak i taget.

Men var lugna – självklart finns det forskning som pekar på motsatsen!  Flynn-effekten gör gällande att vi istället håller på att bli smartare. Den ökande mängden information stimulerar hjärnan, ger oss mer material att bolla med, och gör oss därför helt enkelt smartare. Flynns upptäckt har senare bekräftats av ett stort antal undersökningar och de positiva effekterna av det ökade informationsflödet har framförallt visat sig vid uppgifter som kräver analytiskt tänkande (sic!).

Så då står vi där igen som läraren mellan hötapparna och ska avgöra vilken forskning vi väljer att tro på. Alla stora samhällsförändringar (och dit får man väl ändå räkna den digitala revolutionen?) har både för- och nackdelar, och jag menar att det även i fortsättningen blir viktigt att lära ungdomarna att inta ett kritiskt och reflekterande förhållningssätt. Även till internet och internetanvändande.

Gissa vilka som får det uppdraget?!

PS. Apropå kritiskt förhållningssätt; läs Googlekoden av Andreas Ekström! Storebror heter Google…

Mästarnas mästare?

Nej, det handlar inte om OS i London eller tv-program om sportettor från fornstora dagar, mer om de tre musketörerna; Pedagogikens tre musketörer alltså. – Skinner, Piaget och Vygotsky i deras mästerskap i triathlon. Längs banan med plåster och energidryck finns adjutanterna J Locke, JJ Rousseau och Kalle Marx. Kampen förblir länge oviss. Piaget verkar ha krafterna i behåll längst. Vygotsky sackar efter, men hämtar upp de sista kilometrarna. Skinner leder på upploppet…

Jag har efter OS festen på TV och radio läst Maude Morssy Berglunds avhandling: ”Mentalitet, pedagogik, historiskt minne” från Umeå Universitet i våras. Denna har utgångspunkt i 351 nyhetsartiklar från Västerbottenskuriren, publicerade under ett läsår före valet 2006. Till exempel: 050917 ”Fp vill stoppa obehöriga lärare”; 060323 ”Lektionerna ställs in” Detta är ett annorlunda sätt att belysa utbildningens villkor och processer för att söka förstå vilken utbildning som växer fram inom ramen för 2000-talets skola. Författaren använder textanalys som kombineras med en hermeneutisk tolkning av artiklarna med analysbegreppen: mentalitet, immanent pedagogik och inte minst historiskt minne. Tänk vad underbart att Äntligen få grotta ner sig i det sistnämnda!

Det historiska minnet ska här ses som något kollektivt och överpersonligt

… och fungerar genom de praktiker och vanor som för länge sedan tappat förankringen i sin ursprungliga funktion. Trots det lever det kvar genom att mer eller mindre automatiskt överföras från generation till generation. Det är alltså fråga om en blind pedagogik som legitimeras av ideologier i nuet

Det är således Skinners-, Piagets- och Vygotskys utvecklingsteorier som tillsammans bildar den kontext mot vilket beskrivningar av verksamma utbildningsdiskurser ska förklaras. Bra att få en genomgång av dessa teorier igen. Är ju ett tag sedan man kunde allt utantill. Svårt, men inte omöjligt, är det att ta sig igenom hela textmassan.  Riktigt intressant blir det när författaren gestaltar pedagogik i tre nivåer: Ramnivå –  Processnivå – Resultatnivå. (s 73) Avhandlingen belyser skolans ”hard stuff”: likabehandlingsplaner; fri konkurrens om elevpengen; fler behöriga lärare med individuella löner – lika aktuellt idag som 2006

… som skjuten ur en kanon, med vattenflaskan i en svångrem om halsen, kommer förgrundsgestalten i 2010-talets skoldebatt, John Hattie, som går förbi alla och vinner med nio tusendelar!

/Katarina