Lektorer med en fot i stora världen

Det blir nytt år, låt oss göra såsom  tidningar, blicka bakåt och framåt!

Bakåtblicken får sträcka sig inte bara över 2012, utan vi tar i nästan 200 år och börjar med ett nedslag åren 1846-49 i Härnösand. Där gick min farfarsfars bror, Gustaf Lundström, i gymnasiet och hans upplevelser från skolan  finns att ta del av i boken Med spö och bot som givits ut av Nordmalings församling och även gått som följetong i Västerbottens kuriren för cirka 20 år sedan.

På 1840 talet var mycket annorlunda  inte minst i det dagliga livet. Upp klockan 4, mest bara gröt och salt fiska att äta, det var kallt och påvert även för en medelklassgosse. Nästan ingen hade egen klocka så till skolplikterna lades att ringa i skolklockor och för en förstaårsgymnasist att gå hem och hämta lärarna som skulle hålla lektion, femton minuter innan de skulle hålla lektion. Lärarna befann sig alltså hemma, kanske i nattrock, och hämtades till skolan av sina unga elever och inte tvärtom som närapå kan ske idag.

På den tiden tog det Gustaf 15 timmar att resa tio mil. Trots det fick Gustaf och hans skolkamrater förvånansvärt god koll på händelser i världen. När Parisrevolutionen bröt ut 1848 visste han och kamraterna det redan två dagar senare. I en stiftstad som Härnösand stod man i kontakt med omvärlden. Gustafs hade sju lärare, sex disputerade lektorer  (en var till och med professor) och en adjunkt.  Disputation kanske inte innebar samma sak som idag men ändå, nära 90% av Gustafs lärare hade disputerat! En lärare hade bott i Paris och alla hade läst vid universitet långt bort dvs.  i antingen Lund eller Uppsala. Undervisningen var enkel och knappast lustfylld, men lärarnas vidare vyer gav nog en slags omvärldslig rysning som var en viktig försäkran mot provinsialism.

Nu tar vi ett hopp framåt på 120 år till 1960-talet. Enligt ett rikstagsbeslut från år 1964 skulle 45% av gymnasiets lärare på tre- och fyraåriga linjer vara lektorer. Denna målsättning misslyckades när man inte lyckades tillsätta lektorer i den takt som gymnasiet byggdes ut. 1970 fanns det en lektor på 69 elever och 1991 en lektor på 111 elever. Siffrorna är återgivna från Tommie Lundquists uppsats “Lektorerna – de goda gymnasielärarna som (nästan) försvann”. Lundquist visar hur statsmakterna i många olika utredningar under 60 och 70 talen, konsekvent argumenterat för vikten av forskarutbildade lärare med bred och djup ämneskunskap i gymnasieskolan. Trots att den vetenskapligt skolade lektorn där beskrivs  som en sinnebild av den ideala gymnasieläraren utplånas lektorskåren nästan helt under 1990 talet.

Nu ett litet hopp till,  fram till 2012. Idag finns det nästan inga lektorer alls i de svenska skolorna, varken på teoretiska gymnasieprogram eller någon annanstans. Kanske finns 1000 stycken om några år  om Björklunds målsättning lyckas. Men 11 lektorer, ”kemilektorslänkar” har funnits i kemi 2010-2012 tack vara finansiering av från av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Det är ungefär dubbelt till antalet mot Gustafs lektorer och cirka en tiondel mot antalet lektorer i Sverige 2003. Skolor, elever och föräldrar har varit mycket nöjda. Kemiämnet i  och skolorna har utvecklats. Undervisningsmaterial har tillkommit. Kemididaktik har diskuterats. Lektorerna har länkat den lilla skolvärlden med den stora universitetsvärlden och till industrin (fast  det senare det har gått trögare). Det har hörts många uttalanden om ”ringar på vattnet” .  Satsas pengar på lektorer höjs tydligen kvalitet och framförallt ökar omvärldskontakterna.

Ibland har de här kemilektorerna känt att de inte passar in i skolkulturen, de var för akademiska, de kunde inte allt om läraryrket, de gör saker som inte är vanligt i skolorna. Obekväma. Jag har deltagit i  utvärderingsarbetet och tänkte först att de där lektorerna borda nog anpassa sig till skolan. Men nu 2013 tror jag så här: skolorna behöver mer av vida vyer med inflytande utifrån, personer som kan något gärna ämnesteoeritiskt, på alla skolstadier. Det är just personerna som behövs och inte Discoverychannel. Personer som liksom Gustafs lärare också har en fot någon annanstans än i skolan.

Gott Nytt 2013!

 

 

Dags för en rejäl MOOC?

Nytt år och hög tid att möta nya utmaningar från det gargantuanska digitala monstret som är på väg att sluka all undervisning? Konkurrenterna till traditionell utbildning blir fler och fler och många av de världsledande universiteten erbjuder nu så kallade Massive Open Online Courses (MOOC). Här kan du tillsammans med hundratusentals andra läsa kurser, bli examinerad och få kursintyg från såväl Stanford som MIT och Harvard. Och allt är helt gratis! Inte så illa, va? Du kan läsa alla typer av kurser. Välj mellan The Ancient Greek Hero, The Challenges of Global Poverty, eller varför inte en kurs om Solid State Chemistry? Intresset för den här typen av online-kurser har under de senaste åren ökat lavinartat och många traditionella lärosäten känner sig hotade av den ökande digitala konkurrensen.

Så, är det då dags att riva våra skolor och universitet? Hög tid att inse att MOOC’s är det slutgiltiga beviset på att de traditionella skolorna och universiteten har överlevt sig själva i sin stenåldersmässiga syn på hur man bäst bedriver undervisning i ett digitaliserat samhälle?

Nja, knappast. Inte den här gången heller. Det vi ser är antagligen ett nytt exempel på teknologisk hype, där vi blir exalterade över möjligheterna och tror att tekniken ska förändra allt. Nu. Genast.

Men, på samma sätt som när Thomas Edison redan 1904 förutspådde att filmen skulle ersätta skolorna, och som radio, TV, video och för tillfället datorer och Internet har medfört enorma förväntningar på förändringar, visar det sig inte vara så lätt att förändra sätten att lära. Det vi ser är antagligen återigen ett exempel på hur hypecykeln fungerar. Titta på  bilden nedan och le igenkännande:

Källa: www.gartner.com

Vi befinner oss för tillfället någonstans i trakten kring ”Peak of Inflated Expectations” och på vissa håll börjar man redan skönja en besvikelse över hur till exempel MOOC’s och 1:1 – projekten utvecklats. Digitalisering och en dator till varje elev i all ära, men det kanske inte är den quick-fix som många tycks tro. En viss besvikelse är alltså inget onormalt eller upprörande, det gäller bara att inse att teknikens intåg i undervisningen kommer, men det tar tid och för högt ställda förväntningar överträffar alltid resultaten. Långsiktighet, fortbildning och en god strategi är vad som krävs.

Eller som gamle fotbollstränaren Rolf Zetterlund så klokt påpekade:

”Kom ihåg grabbar – det finns inga järnvägar till framgång”

 

 

 

 

Tänk om Bilbo inte når målen och medhöver ett åtgärdsprogram

Cirka fem procent av Sveriges skolbarn har svårt att komma igång med läs- och skrivinlärning beroende på brister i ordavkodningen. Strukturerad och individuell undervisning ger signifikanta framsteg för de här barnen. Läs- och skrivsvårigheter leder ofta till låg självuppfattning och dåligt självförtroende vilket ytterligare kan försvåra barnens läsinlärning. Det är viktigt att i ett så tidigt skede som möjligt göra kraftfulla insatser för att bryta den onda cirkeln, säger Ulrika Wolff i sin avhandling, ”Characteristics and varieties of poor readers”, 2005.

Chatarina Tjernberg visar i sin avhandling ”Specialpedagogik i skolvardagen”, 2011 bland annat att framgångsrik läs- och skrivundervisning innebär att läraren ser läs- och skrivutveckling i ett språkutvecklande sammanhang, och att detta i hög grad handlar både om muntlighet och skriftspråklighet. Hon menar att teorier om lärande etableras i skolvardagen när forskningsresultat upplevs som mer tillgängliga och angelägna för lärarna när forskarnas intresse vänds mot den pedagogiska praktiken och låter teori och praktik interagera.

Jag läser att i ett pågående forskningsprojekt vid Göteborgs universitet, 2012, visar sig korta men intensiva träningsinsatser i form av strukturerade och lustfyllda språklekar från fyra års ålder visar sig kunna ge bestående effekter för barns tidiga språkutveckling. På sikt kan också övningarna leda till att barnen lättare lär sig läsa.

Är det inte dags för ett ”Språklyft” med undervisning i och om olika läs- och skrivstrategier, kanske en lässpecialist på varje skola, och en satsning på att stärka Läsandet, i alla bemärkelser; – en nationell språk- läs- och skrivsatsning alltså.

/ Katarina, som kan konstatera att Bilbo kanske inte har läs-och skriv