Forskning om historiebruk

En nyhet, och markant skillnad, i historieämnets grundläggande (och numera för eleven obligatoriska) gymnasiekurs är ämnesplanens betoning på begreppet historiebruk. Skolverket skriver i sin jämförelse med kursplan 2000 att:

Ett i ämnesplanen nytt område är hur historia används – historiebruk. Det innefattar hur historia används idag men kan också innefatta hur historia använts genom tiderna utifrån något specifikt syfte eller i ett specifikt sammanhang. Historia kan vara ett verktyg både för enskilda individer och för grupper att formulera hur de vill uppfattas och vad de vill göra genom att berätta om det förflutna. Historia kan också användas för att skapa familjesammanhållning eller etablera identiteter. För historielärare är det inte nytt att i sin undervisning peka på den användning av historia som omger oss i samhälle och vardagsliv. Aktuella filmer, böcker eller debatter kring historiska teman har länge varit självklara delar av lärares försök att anknyta till elevers historiska förförståelse och referenser.

Ställd inför ämnesplanens kunskapskrav för betyget A:

Eleven kan utförligt och nyanserat redogöra för några historiska skeenden och händelser som har använts på olika sätt samt utförligt och nyanserat förklara varför de har använts olika. Dessutom ger eleven några exempel på olika sätt att använda historia och värderar med nyanserade omdömen deras betydelse för nutida skeenden och händelser.

kan det kanske hända att någon historielärare ändå känner en viss (trots ”inte nytt”) tveksamhet hur begreppet ska implementeras i konkret undervisning. Det är då glädjande att konstatera att det finns en hel del forskare som intresserat sig för begreppet. Alla de nedanstående författarna diskuterar begreppet utförligt.

En av klassikerna inom området är Klas-Göran Karlssons Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1985-1995. I boken diskuterar författaren flera olika bruk av historien (det moraliska, det vetenskapliga, det existensiella, det ideologiska och icke-bruk) och även om Sovjetunionens upplösning är det huvudsakliga intresset är de teoretiska begreppen naturligtvis möjliga att översätta till andra sammanhang.

En bok jag själv hade stor behållning av när jag slet med att skriva min första akademiska uppsats var Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider som är en exposeé över den offentliga svenska historiska debatten under 1900-talet. Boken är Zanders doktorsavhandling och hans handledare var ovan nämnde Karlsson. Den som läst båda böckerna känner igen typologin av historiebruk. Zanders bok bidrar med många exempel på historiebruk ur den svenska historien.

Kenneth Nordgrens Vems är historien? (lärarfavorit i 360!) ger perspektiv på historieämnet, dess monokulturella drag och visar på hur minoriteter brukar historia idag. Även begreppet historiemedvetande diskuteras utförligt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram en historiedidaktisk studie av Ylva Wibaeus, Att undervisa om det ofattbara. Avhandlingen (också lärarfavorit i 360!) fokuserar undervisning om förintelsen men diskuterar även historiebruk. För den som vill mjukstarta den teoretiska djupdykningen om begreppet men ändå få sig en rejäl dos intressant ämnesdidaktisk forskning till livs kan med fördel börja med denna bok.

Kina

I helgen var många matte och no lärare från hela landet på biennette i Stockholm. O vad vi lärde oss. Många duktiga svenska forskare gav konkreta tips på hur varje lärare kan utveckla sin undervisning. Mer sånt!

Två seminarier om matematikundervisning i Kina fäste dock särskilt trots att det inte berörde ett enda svenskt fenomen. Det handlade om  några svenska lärares och forskares intryck från  studieresor i kinesiska skolor. Det var Doris Lindberg och Susanne Ridner från Carlssons skola därefter Erika Stadler från Stockholms uninversitet som berättade.

I Kina lyckades de mycket bättre med matematikundervisningen än i Sverige. Och det är inte små skillnader. Det verkar som medeleleven i Kina ligger ungefär tre år före den svenska. Svensk högstadiematte på mellanstadiet i Kina, svensk universitetsnivå på kinesiskt gymnasium. Det är inte det att kineserna bara kan rabbla. De kan lösa matematiska problem. De är kreativa (i varje fall vad gäller matte). De har aktiv tillgång till en rad olika matematiska strategier för att angripa matematiska problem. Hur gör de egentligen?

Lärarna
har mycket djupare ämnesutbildning än motsvarande svenska lärare. Minst ett år universitetsmatte för att få undervisa på lågstadiet,
kollegiasuskultation genomförs systematiskt,
omfattande och obligatorisk fortbildning och kontakt med universiteten, och inte bara en dag på någon bienette vartannat år.

Eleverna
arbetar,
60 elever i varje klassrum,
ibland är rasten en obligatorisk vilopaus då man ligger tyst på bänken, ibland är rasten gymnastik.

Undervisningen
omfattande repetition,
utantilllärning och talkörer,
minutiöst planerade lektionr,
lärarna är blixtsnabba på att identifiera begågna misstag i en problemlösning och att analysera och diskutera dessa felsteg inför klassen.

Tänk om vi kunde höja vår medvetandenivå om inlärning till de kinesiska lärarnas? Det borde gå utan att man förlorar respekten för individen och en demokratisk värdegrund. Hoppas det.

Här några svenska avhandlingar på vägen dit:

Angelica Kullberg – Learning studies i matematik

Johan Häggström – Jämför svenska och kinesisk undervisning om linjära ekvationer.

Cecilia Kilhamn – Om hur man förstår negativa tal.

/Johanna

 

Forskare skriver för lärare?

Jag fick idag en efterlängtad bok i brevlådan: Lyhörda lärare – professionellt relationsbyggande i förskola och skola, av läraren och forskaren Anneli Frelin. Efterlängtad då hennes avhandling Teachers Relational Practicies and Professionality blev en tydlig Lärarfavorit (utsedd av de åtta lärarna i Lärarpanelen Magasin 360, i vilken bland annat undertecknad ingår). Jag kan dock berätta att den höll på att snubbla på mållinjen beroende på att den akademiska engelskan inte var helt lättillgänglig. Lärarpanelen utgår förstås från relevansen till lärarvardagen för att välja sina favoriter. Därför är jag nu glad att Frelin skrivit vad som verkar vara något av en populärversion av sin avhandling, ty den gav mig flera nyttiga och användbara begrepp vilka jag ofta återkommit till sedan dess: undervisningsrelation & undervisningsgemenskap.

För så är det med vissa avhandlingar: de får en att se saker ur ett nytt perspektiv eller på nya sätt och sätter ord på tillvaron. Efter att man sett saker på ett nytt sätt kan man sedan aldrig gå tillbaks och inte längre se dem. Man kan däremot på ett bättre sätt vända och vrida på tillvaron, med hjälp av de nya begreppen. Det är viktigt, som lärare är och måste vi vara kunskapstörstande.

En annan dylik avhandling som också den blev till Lärarfavorit och sedan kom som populärversion är Åsa Bartholdsson: Med facit i hand, respektive Den vänliga maktuövningens regim.

Förr slog man barnen när de handlade fel i skolan, men deras personlighet var i övrigt sakrosant. Numera är vi utan att tveka inne och pillar i deras personlighet… Det handlar absolut om maktutövning även om den är av ett annat slag… “Vänlig makt” är dock ändå makt. Makt måste användas medvetet.

Att jag nu lyfter två avhandlingar som blev till böcker vilka handlar om relationsarbetet betyder inte att det är det viktigaste eller mest intressanta i lärarjobbet eller skolforskningen. 2012 bjöd på både högt och lågt inom skolforskningen. En del allmänna men angelägna ämnen, men också fler och fler som disputerar på mer konkret ämnesdidaktik och direkta effekter av undervisningen. Min påbörjade läsning av Utmärkt undervisning av Jan Håkansson och Daniel Sundberg verkar också klart lovande.

Jag hoppas även Klas Andersson ger ut en populärversion av sin avhandling Deliberativ Undervisning – även om den var nog så lättillgänglig. Att som lärare ta till sig en avhandling är inte särskilt svårt eller tar så lång tid om man bara gör på rätt sätt.

Att sätta ord på tillvaron, kan det t o m tänkas bidra till att läroplanens krav blir till morot? 

“Evidence does not supply us with rules for action but only with hypotheses for intelligent problem solving, and for making inquiries about our ends in education.” /John Dewey.