Mind the gap – om lärares lärande

Det puttrar i skolsverige. Nu ska skolhuvudmännen visa att de kan ta ansvar för huvudmannaskapet och för hållbara löneavtal. Energin i den mediestorm som rått under de senaste ett och ett halvt åren, tycks just nu överföras i diskussioner och beslut ute i verksamheten. Huvudmannaskap, löner, och karriärtjänster. Tre frågor som bara måste lösas på ett bra sätt. I stormens öga finns frågan om lärares status och lärares löner. Hur ska man värdera den ena läraren mot den andra. Vem ska få bli förstelärare och är disputerade eller licensierade alltid rätt personer för en lektorstjänst? I vissa lärarrum mumlas det lite tyst. Finns det en elefant i rummet? Vad händer om min kollega får en förstelärartjänst och inte jag?

Alla vi som finns i skolans verksamhet kan det här med bedömning. Vi har en känslig radar för att plocka upp kunskap och kunskapsutveckling hos elever. Vi har också lärt oss att kommunicera hur det går för eleverna när vi kopplar elevers lärande till kunskapskrav i styrdokumenten

Men hur är det med bedömning av lärares eget kunskapande och kunskap? Det var inte många år sedan min arbetsgivare tog fram lönekriterier och jag tänkte att det var konstigt att jag pratar om varenda betyg med varenda elev utifrån Skolverkets kunskapskrav, men att min arbetsgivare ännu inte konkretiserat och motiverat min lön utifrån några särskilda kriterier (jo, nu finns kriterierna och de är begripliga) .  Vi behöver redskap och termer för att professionell kunskap. Vi, och de som sätter vår lön, måste undvika att göra det lätt mätbara viktigt och i stället göra det viktiga mätbart.

hämtaSusan Grounwater Smith och Nicole Mockler gav år 2009 ut boken Teacher Professional Learning in an Age of Compliance – Mind the Gap (min oprofessionella översättning: Lärarfortbildning i en tid av medgörlighet- slut gapet). Inte vet jag varför denna utmärkta bok inte finns översatt till svenska och inte heller tycks ingå i kurslitteratur på någon lärarutbildning. Det som behövs, menar författarna, är möjligheter för lärarna att verkligen utforska sin egen profession och att växa som lärare. Kontroll och övervakning bryter ner snarare än bygger god lärkultur. Ett helt kapitel i boken ”Professional learning…” har titeln ”Courage”. Mod är avgörande för att besvärliga frågor ska kunna ställas på ett respektfullt sätt. Mod krävs också för att bygga en tillitsfull kultur så att kollegor vågar diskutera och reflektera på ett utmanande och självutlämnande om sin egen praktik. Groundwater-Smith och Mockler menar att alla som medverkar i kunskapande inom skolan måste ha en solid etisk hållning och att allt måste ske med respekt för kollegor och elever.  Författarna menar detta är nödvändigt att i en verklighet där andra aktörer än lärare hetsar på om mer granskning och extern observation. Och de menar att lärare är alldeles för medgörliga i att tillmötesgå sådana krav. Vi medverkar därmed till att skapa normer om lärares lärare mäter annat än vad som är äkta lärarkunskap.

fyrfält

Två exempel på lärarfortbildning som de ställer mot varandra: I det första exemplet beskriver de en skola som har disciplinproblem. Ett fortbildningsföretag får i uppdrag att genom föreläsningar och gruppdiskussioner, göra lärarna på skolan mer medvetna och kunniga i hur de ska hantera disciplinproblem. Utbildningen är konkret men aktörer kommer utifrån och levererar ett koncept till lärarna på skolan. Det andra exemplet beskriver en skola som hanterar en liknande disciplinproblematik. Där gör lärare lektionsbesök hos varandra, mest seniora hos yngre lärare. Efter besöken diskuterar lärarna gemensamt hur man kan hantera i olika situationer. De kommer inte fram till någon färdig lösning men de har diskuterat alternativa scenarion för olika möjliga situationer.

Enligt Groundwater-Smith och Mockler har det andra exemplet ett mycket högre värde än det förra för lärares professionella utveckling (de skiljer på professional development och professional learning). Varför? Jo det leder till äkta lärande, det är frågebaserat baserat (inquiry based), och det kommer att leda till en bestående förändring i attityd och samsyn om ett visst problem (ordning och disciplin). På så sätt blir skolan i det andra exemplet en äkta lärande kultur. Groundwater-Smith och Mockler menar att det som lärarna här kan formulera och konkretisera även bör spridas, från skolan och till akademi och myndigheter.

På SKLs konferens om ”Forskning ger bättre skola” oktober 2012, diskuterade professorerna Ingrid Carlgren och Ulla Runesson (tillsammans med Inga-Lill Haglund) mycket viktiga frågor bl a om praktiknära forskarskola. De ger ett klokt svenskt perspektiv på diskussionen här. Lärare ska inte objektiveras!,  säger Ingrid Carlgren.

Tillbaka till elefanten i rummet. Vad ska egentligen mätas när lärarkunskap värderas? Tjänsteår, vitsord från kollegor och elever, fördjupade ämnesstudier, betald meritportfölj, deltagande i learning studies, forskningscirklar, kollegiala samtal, kollegialt lärande, externa kurser, akademiska publikationer? Detta måste formuleras. Jag tror att det är både svårt och lätt, vi som jobbar vet ju… Men det är viktigt att det blir rätt, kanske viktigare för lärares status än att lärare förstår bedömningsmatriser för elevers kunskapande.  Och när kommer fler avhandlingar om lärares lärande?/Johanna

Vilja, självtillit och ansvar?

trehjulingIgår hade klass 5b i Vasaskolan besök av fyra stycken högstadieelever från ”Sammis” (Viktor Rydbergs samskola). Jag arbetar gärna så att äldre elever hjälper yngre elever, vilket i min konkreta erfarenhet även gör att äldre elever lär sig mer. Exempelvis har femmorna gjort filmer för tvåorna om likamedtecknet – och därmed äntligen själva förstått det… De har även varit med och stöttat tvåorna några mattepass, vilket gör att läraren verkligen får tid att ägna sitt fokus åt de som behöver det mest, samtidigt som övriga får såväl stöd som utmaningar. Samt inte minst konkreta förebilder. Att för en stund få vara förebild och märka att man bidragit till någon annans lärande gör också något med en människa; självtillit, självförtroende, ansvar

Jag har Twitter att tacka för att högstadieeleverna kom till oss, där fann jag smidigt kontakt och en vecka senare stod högstadieeleverna i klassrummet och berättade inför tindrande ögon och lyssnande öron. Eget Ansvar återkom som något av en röd tråd i elevernas berättelse och svar på femmornas frågor, men även Egen Vilja och att Tro på sig själv och Se sina möjligheter.

Om jag fick börja om i femman igen, skulle jag se till att ta mer eget ansvar. Vi pluggar ju liksom inte för lärarens skull, utan för vår egen…

Detta inspirerade mig att läsa om avhandlingen ”Vilja, självtillit och ansvar”, med undertiteln ”Kunskapens konstruktion i skapande processer”. Den undersöker bland annat självtillitens del i skapande människors möjligheter. Jag är verkligen ingen konsthantverkare, mina kollegor vet snarare att jag har utvecklat något som kan liknas vid pysselallergi, men ser mig i högsta grad som en skapande människa i en hel del annat. Precis som jag ser alla mina medmänniskor. Alla har potential att skapa mening och här säger min erfarenhet att vilja, självtillit och ansvar borde vara viktiga byggstenar.

Att då läsa en avhandling där en person fått möjlighet att verkligen grotta in sig i detta ämne i minst fyra år, ställt upp hypoteser och designat en vetenskaplig undersökning, stött och blött sina metoder och resultat med andra på seminarier och andra tillfällen, ger ofta perspektiv på tillvaron. Ibland utmanar det man läser, ibland bekräftar det. ibland ger det insikter och gör att man inte längre kan se tillvaron på samma sätt som innan, ibland ges det konkreta bidrag till yrkesspråk. Att dra ur det viktigaste ur en avhandling behöver inte ta mer än en timme. Bor man nära ett universitet kan man åka på disputation och få den i powerpointformat (en gång lyckades jag få med mig delar av arbetslaget på en gemensam kompetensutvecklingsdisputation, tyvärr hade vi otur med en knepig opponent som dessutom talade danska). Fler och fler universitet lägger även ut dem på nätet, samt erbjuder olika typer av forskardagar – helt utan annan kostnad än lärarens tid, kraft och resa.

För mig är det självklart att freda en del av min arbetstid till detta. Mina omdömen må vara kortare än vissa andras, men jag finner det självklart att prioritera att ha kontakt med aktuell skolforskning. Skolan som lärande organisation måste helt enkelt föregå med gott exempel, den tillgängliga tiden & kraften måste räcka till såväl:

  • undervisning
  • planering och uppföljning av undervisning
  • utveckling av undervisning
  • återhämtning

Eller hur tycker du vi ska prioritera?

”Nej, nu lägger vi ner FoU-avdelningen och satsar på att enbart tillverka mobiltelefoner”

– lär vi inte få höra Ericsson eller Nokia säga. Och om de gjorde de skulle de snart vara ett minne blott.

”Nej, jag har inte satt mig in i den aktuella forskningen, jag gör som jag lärde mig på min utbildning”

– vill väl ingen av oss höra kirurgen säga? Vilken föräldrar vill höra motsvarande från läraren? Vem önskar mer och fylligare dokumentation om man förstår att konsekvensen blir allt mindre tid med eleverna och allt mindre tid till att utveckla verksamheten? Eller?

Här måste vi bli alltmer tydliga. Handlar det månne också om Vilja, Självtillit och Ansvar?

”Vad som däremot framkommer är att utan viljan, självtilliten och ansvaret uppstår ingen kunskapsprocess. Lärandet som leder till kunskap är beroende av de tre begreppen och det blir både ett förhållningssätt och ett innehåll i den individuella kunskapen…” /Sie von Gergelt Kronberg (2012, Åbo Akademi)

Vill du se in i Björklunds hjärna?

Inga problem. Idag är det tämligen okomplicerat att med modern teknik i realtid följa de olika processer som sker i hjärnan när man försöker lösa problem eller när man vill lära sig Hallands floder. Tjugohundratalets första århundrade har korats till “Hjärnans sekel” och förväntningarna är höga på hur hjärnrelaterad forskning ska lösa skolans problem (och också en mängd andra problem…).

Nya tekniska hjälpmedel (kanske framförallt magnetkameran, fMRI) har för första gången i mänsklighetens historia gjort det möjligt att verkligen se vad som händer med synapserna i en lärandesituation. Hjärnforskare kan se vilka neurala nätverk som aktiveras vid olika aktiviteter och hur de olika minnesfunktionerna kan stimuleras.

En vetenskaplig trend, som är tydlig sedan några år tillbaka, är intresset för kopplingen mellan undervisning/lärande och den moderna neurovetenskapen.

Tanken är att man genom att förstå hur hjärnan fungerar vid inlärning och vad som påverkar våra minnesfunktioner också ska kunna förbättra undervisningen.

 

brain

Källa: http://neuro.fi.isc.cnr.it/

Neurodidaktiken,  som den kallas, är ett försök att sammanföra och tillämpa resultaten från den nya hjärnforskningen med etablerade teorier inom det pedagogiska området. Företrädarna för denna inriktning, till exempel professor emeritus Aadu Ott, vid Göteborgs Universitet, har under flera år försökt utveckla skolan och lärandet med hjälp av de nya rönen. Det visar sig dock gå trögt. Den traditionella pedagogikens makt är stor och neurodidaktiken har mött motstånd. Den har till och med (om än i skämtsamma ordalag) blivit beskylld för att vara den nya tidens frenologi.

Man kan här ana en klassisk motsättning mellan naturvetenskapens krav på en mekanisk och kausal förklaringsmodell och en beteendevetenskaplig modell som säger sig ta hänsyn till hela människan och hens kontext.

En annan forskare, den alltför tidigt bortgångne, Trevor Dolan, hävdade också att man måste ta till vara på de nya rön som modern hjärnforskning bidrar med. Visste du till exempel att hjärnan ”ansas” vid speciella tillfällen? Den gör sig då av med vissa kopplingar, synapser. Det sker bland annat mellan nio och tolv års ålder, en tidpunkt då många barn börjar tvivla på sin förmåga. Det är ett exempel på en viktig kunskap, och vi lärare borde därför veta mer om hur hjärnan fungerar, menade Trevor Dolan.

De som kritiserar neurodidaktiken hävdar att den förenklar och förminskar de sociala, personliga och kulturella faktorerna och leder till en skola där orsaken till elevers problem enbart förpassas till individens hjärna.

Jag har högre tankar om neurovetenskapen och dess sansade företrädare (det finns exempel på motsatsen…).

Det vore ovärdigt lärarprofessionen, som ska vila på en grund av vetenskap och beprövad erfarenhet, att inte ta till sig nya vetenskapliga upptäckter i sin strävan att förbättra undervisning och lärande.

Vill du veta mer? Lyssna till exempel på Torkel Klingberg, ”Den lärande hjärnan” .