Evidens och existens!

Jag har tidigare på denna blogg skrivit om debatten kring evidens här och om Skolverkets satsning på att fördjupa förståelsen av begreppet här. Det senaste större akademiska bidraget till debatten om evidens står Magnus Levinsson för i sin avhandling Evidens och existens  – Evidensbaserad undervisning i ljuset av lärares erfarenheter.

Avhandlingen inleds med en genomgång av evidensrörelsens ursprung, inriktning och utveckling. Informativt för den som vill skapa sig en bild av vad som egentligen kan avses med begreppet.

EvidensochexistensEtt, av många i denna del, intressant bidrag till debatten är de två modeller av evidensbaserad praktik som diskuteras, den klassiska modellen och evidensinformerad praktik. Den förra följer i mycket de välkända argumenten för och emot evidens som vi känner sedan tidigare och svarar dessutom mot de traditionella forskningshierarkier som ger metaanalyser och experimentella studier stor vikt. I grunden finns ett antagande om att ”forskningsanvändande antas i huvudsak kunna göras linjärt genom reformer av den epistemiska kulturen och genom att tillhandahålla allmänna riktlinjer för klassrumspraktiken”. En kritik som ofta framförs mot detta synsätt på evidens är att det är långt ifrån alltid som det är krav från professionen som driver fram evidensbasering och att lärare avprofessionaliseras och reduceras till tämligen mekaniska utövare av det ”rätta” metoderna. Det senare sättet att betrakta evidens skiljer på evidensbaserad och evidensinformerad praktik. Till skillnad från den klassiska modellen (evidensbasering) lägger den evidensinformerade praktiken betydligt större vikt vid att de professionella lärarna använder sitt kunnande, sin kompetens och sitt omdöme i frågan om forskningsresultat ska implementeras eller ej. ”I evidensinformerad praktik antas forskningsresultat primärt kunna upplysa lärare och öppna nya perspektiv för deras handlande. Flera representanter för denna inriktning menar dessutom att detta är en komplex process som kräver förhållandevis stora insatser frän lärarens sida”

Utöver den initierade genomgången i avhandlingens första del ger nog den tredje delen, innehållandes avhandlingens studier, yrkesverksamma lärare mest. Intressant nog har Levinsson valt att undersöka lärares erfarenheter av att implementera evidensbaserade arbetssätt, i detta fall formativ bedömning i sin undervisning. En slutsats författaren kommer fram till är att den klassiska modellen av evidensbasering är problematisk och att evidensrörelsens intåg i utbildningsvetenskaplig forskning bör ske genom ökad grad av lärarprofessionalitet och evidensinformerad praktik.

För mig personligen var det med en känsla av igenkännande och till del även trösterikt att ta del av läraren ”Anders” erfarenheter. Han uttrycker i studien känslor av skuld då han introduceras för den formativa bedömningen och fick nya perspektiv på sin tidigare lärargärning och upplever den som ”ett enda stort misslyckande”. Om den typen av känslor och upplevelser inte hanteras på ett bra sätt riskerar de enligt författaren att hämma utvecklingen i skolan. En annan varningsflagga författaren hissar är ”att kraven på evidensbaserad praktik snarare riskerar att försämra kvaliteten på undervisningen i skolan, i synnerhet om lärare betraktar evidensbasering som ytterligare en ovanifrån pålagd uppgift.”.

Hur kan då skolan bli en plats där professionella lärare genom evidensinformerad praktik fattar självständiga beslut om undervisningens utformning? Levinssons svar tar sikte på ett relativt okänt begrepp i den svenska debatten – critical appraisal. Huvudsakligen handlar det om förmågan att kritiskt kunna granska forskning. Från början avser detta primärforskning men i avhandlingen föreslås en modifierad variant som inbegriper olika typer av kunskapsöversikter vilka ger förslag på specifika undervisningsstrategier. Det är i boken tydligt att ett stärkande av critical appraisal kan få stora konsekvenser, inte minst politiskt, då makten över vad som händer i skolan (och skolans roll och funktion) kommer väga över från politiker till huvudmän, skolledare och lärare.

Jag har i detta inlägg endast diskuterat några av de enligt min mening mest intressanta delarna av avhandlingen, det finns mycket annat att fördjupa sig i för den som så vill. Sammantaget är detta en avhandling som verkligen förtjänar att lyftas fram, i synnerhet för den som är intresserad av evidensdiskussionen i skolan men även alla som är intresserade av lärares professionella utveckling läser med fördel boken.

Kommentarer (1)

  1. Bengt Blomberg skriver:

    Vi, samhället behöver vi en lärarskolning-(ut)(fort)(vidare)bildning som är värd namnet! Arbetslivserfarenhet, kunna kunskaperna innan, som de skall ha med sig till barnen. att barnen får behålla sin lärare i minst tre år (för att barnen inte skall känna sig svikna), att det finns tillräckligt med personal-vuxna på raster och korridorer ( det är där gängen bildas, då kan det bli bra gäng och det smittar av sig i samhället), en skola skall vara en spegel av det GODA samhället!!
    Privata vinster i välfärden skall ej få förekomma(skola, vård och omsorg)! Staten skall naturligtvis ha ansvaret precis som Riksdagen och Regeringen, har eller skall ha folkets förtroende, för styrningen av samhället!
    Mötesteknik- föreningsmöten är något att ha i lärarutbildningen för bl.a. fårbarnen att först att ordningsfråga är en av de viktigaste punkterna, och att kunna ha detta från de börjar skolan tills de slutar det har barnen – framtiden nytta utav och en bra grund med föreningslivet i samhället är kittet, social, tekniska och kulturbärande insatser i samhället. Att sedan teori och praktik skall vara kopplade så, det blir intressant för eleverna är också en viktig punkt.
    Samt att lärarlönen skall vara konkurrenskraftig! En bra miljö för skolans personal är en förutsättning för att det skall bli en bra start för barnen när de så småningom skall ut i vuxenpraktiken – arbetet i samhället!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)