Ändra dig eller dö?

Japp, nytt år igen…

Nyårslöfte om förändring, någon?

Visst, vi är många som lovar bot och bättring och gör utfästelser om att ta tag i den där kursen eller om att äntligen söka till den där fortbildningen.

Men vad skulle du egentligen göra om du ställdes inför valet mellan att ändra ditt beteende eller att dö?

Man kan anta att det självklara svaret är att du skulle göra en förändring av ditt sätt att leva.

Men så är antagligen inte fallet.

En undersökning visar att nio av tio människor väljer att bli kvar vid sina invanda mönster, trots en överhängande risk att dö. Sjukhusens vårdplatser är överfulla av människor som trots svåra sjukdomar, orsakade av sättet de lever på, vägrar att ändra sitt beteende. De fortsätter att röka trots sin lungcancer och de fortsätter att dricka alkohol trots sin skrumplever. Nittio procent av alla by-pass patienter har två år efter operationen inte ändrat sina levnadsvanor.

Så då kanske det inte är så konstigt att det är så förtvivlat svårt att förändra skolan?

I sin bok ”The New Meaning of Educational Change” tar forskaren Michael Fullan upp alla tänkbara aspekter på varför lärarna, trots ideliga önskemål om förändring, står fast och visar få tecken på att vilja förändra sig.

Fullan menar att det handlar om hur förändringsprocesserna genomförs. Ofta sker det genom en-dagars så kallade ”spray on-kurser”. Denna typ av fortbildning är i det närmaste meningslös och fungerar mest som en tjusig fernissa, som flagnar redan på väg hem.

Det finns ett helt forskningsfält som heter ”Educational Change”, där forskare under många år pekat på felaktigheterna med dagens sätt att försöka få till en förändring av skolans praktik. Trots detta förläggs lärarnas möjligheter till skolutveckling till tre dagar under vecka 44, och sedan är man förvånad över att skolan är så svår att förändra. Kanske dags att börja lyssna på den forskning som finns?

För en bestående effekt krävs motivation och långsiktighet.

Tänk på det när du avger ditt nyårslöfte!

Gott nytt fortbildningsår! // Martin

Kommentarer (8)

  1. Ann-Katrin Wijk skriver:

    Den forskning du hänvisar till vore fint att få referens till!
    Kan du ange några forskate och de objekt du refererar till?
    Det vore fint att lägga fram i debatten som vi kommunombud
    för med våra huvudmän om fortbildningens innehåll!
    Tack för ditt bra inlägg! Mvh A-K Wijk

    • Martin Tallvid skriver:

      Hej! Förutom de referenser jag länkar till i bloggen kommer här tre tips på bra artiklar:
      Kozma, R. (2003). Technology, innovation, and educational change: A Global Perspective. Eugene, USA
      Levin, B. (2008). How to change 5000 schools: A practical and positive approach for leading change at every level. Cambridge, MA: Harvard Education Press.
      Orlando, J. (2009). Understanding changes in teachers’ practices. a longitudinal perspective. Technology, Pedagogy and Education, 18(1), 33 – 44.

  2. Ulrik Borg skriver:

    Med tre timmar i veckan (av den reglerade arbetstiden) ej schemalagda, springtid borträknad, så är förändring nödvändig. Inte för att förbättra utbildningen, men för att överleva. Fortbildning? Vilket jävla skämt! Sådan förekommer tydligen fortfarande på vissa skolor hur dom nu har tid för det. Senast jag fick någon utbildning var det en okunnig jeppe som stod och snackade koldioxid och träd och slängde ur sig osammanhängande fakta som dessutom var felaktig. Ämnesfortbildning är det sex år sedan man fick någon.

    Var inne hos chefen dagen innan “jullovet” och pratade om att jag inte hann med. Hennes lösning var “formativ bedömning” som i hennes tolkning innebär “låt eleverna rätta sina egna prov så får du mer tid över.” Förrförrförrförra chefen (haft fyra på ett år) tyckte vi fick ha mer grupparbeten med muntlig redovisning. Med nya klasser med 33 elever i varje klass, nya betygskriterier och system och nya kurser är det tyvärr bara att konstatera att elevernas rätt till en bra utbildning och “rättvisa” betyg får lämnas därhän.

    Samtidigt fortsätter SKL hävda att antalet elever är oviktigt, det är kvalitén på läraren endast som spelar någon roll, och tydligen är vi alla så dåliga att ingen förtjänar en vettig lön. Tur man bor billigt och inte har barn.

    Räknar själv lugnt med att gå in i väggen inom 2-3 månader – igen – återigen utan något stöd eller hjälp från ledningen, om man inte räknar med dessa idiotiska floskler dom spottar ur sig. Har en jättehög med obedömt material som går 2 månader bakåt och fortsätter att bara röra den på arbetstid, så den kommer bara att växa.

    Senaste arbetsplatsträffen SKREK samtliga lärare ut sin frustration över stressen. “Min dörr är öppen” fick de till svar. Jojo, proaktiv ledning kallas det kanske för på rektorsutbildningen. “Låt lärarna spy lite galla så blir det bra sen, bara (låtsas) lyssna och (låtsas) förstå så behöver du inte göra något”.

    Så mitt nyårslöfte: Jag skiter fullständigt i hur det går för allt och alla utom mig själv. En livräddare räddar inga liv om han är död.
    Nyårslöfte två: Lämna yrket så fort jag bara kan med förhoppning om att överleva. Högre lön garanterad varfaaaaan jag än hamnar, så win-win!
    Nyårslöfte tre: Ett skitavtal till, så går jag ur facket så jag får någon jävla hundralapp över. Varken lokalt, kommunalt, regionalt eller på riksnivå har vi lyckats ned något viktigt (lön, status, arbetstid) men liktusan tycker Metta & Co att dom är Guds gåva till lärarkåren.

  3. Martin skriver:

    Jodu, Ulrik… Många delar din frustration över uteblivna satsningar på lärarna. Tror inte du att ett förstatligande med en garanterad fortbildningstid är en förutsättning för att vi ska utvecklas (och överleva…)?

  4. Kristina Björn skriver:

    Intressant läsning Martin. Jag har beställt Fullans bok 🙂
    Ulrik! Om jag kände som du skulle jag byta jobb omgående.
    God fortsättning till er båda!
    //Kristina

  5. SÖREN HOLDAR skriver:

    Ja säger med Stygge Staffan (Staffan Lindén salig i åminnelse) i en av hans “stollar”:

    DET ÄR ALLTID LITE KONSTIG UNDERVISNING NÄR MAGISTERN HAR VARIT PÅ PEDAGOGISK DAG.

  6. S. Marlene skriver:

    Jag känner starkt med Ulrik och känner igen mig i hans situation såsom min egen var tills för några år sedan. Du behöver komma bort från skolans krav medan du fortfarande har dig själv kvar. Tyvärr är maktlöshetskänslan i läraryrket något som effektivt bryter ner människor. Man ådrar sig ofrivilligt en cynism som självförsvar, som gör att livet inte längre blir särskilt roligt.

    Jag hoppas att årets avtalsrörelse ska handla i alla fall något om hur läraryrket ska kunna vara ett hållbart yrke. Ett yrke som man kan se fram emot att vara kvar i under överskådlig tid. Då ingår att man måste kunna kombinera läraryrket med att ha familj och tid att kunna återhämta sig. Då ingår att man tillåts ha en privat sfär, OSTÖRD utan krav på ständig tillgänglighet och att lärare inte ständigt hängs ut på nätet och i media som troféer utan möjlighet att försvara sig. Brukar roa mig med att göra Google-sökningar på ordet “lärare” för att se vad som kommer upp. Många gånger har jag undrat om det folk säger om lärare på nätet, skulle ha varit lagligt att säga om människor av annan etnicitet eller religion, eller om det skulle rubricerats som hets mot folkgrupp. Det skulle vara mycket intressant att fråga dessa människor om var de anser att lärares ansvar egentligen börjar och slutar, för det verkar ofta rymma oändligheten.

    Först när arbetsgivaren inser att de har ett gemensamt intresse med lärare av att lärare ska vilja vara lärare, istället för att behöva lägga all kraft på att överleva, kommer skolan att ha en chans. Önskar er allt gott inför 2012.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)