Aktör eller Struktur

 

bild-8

Ibland har man tunga dagar i skolan, ibland flyger man på moln. Det beror mycket på hur undervisningen landar hos eleverna, men också på stunder av mer eller mindre god undervisningsrelation (med elever) och undervisningsgemenskap (mellan elever). När man får överhöra klokt resonerande elever och ser stjärnglans tändas i deras ögon är det gott att vara lärare.

Men hur får vi elevernas resonerande att lyfta? Exempelvis i ämnet historia, ett populärt ämne som dock har ganska många elever som inte når godkänd nivå? Detta blev forskningsfrågan sprungen direkt ur den  erfarna lärarverkligheten  hos Anna-Lena Lilliestam.

– Eleverna lärde sig inte och jag ville ta reda på varför och hur jag kunde utforma undervisningen för att underlätta inlärningen. /Anna-Lena Lilliestam, disputerad lärare

Borde inte en långt större del av skolforskningen utgå från denna typ av frågor? Frågor som lärare ställer sig, i sin vardag? Frågor som faktiskt behöver få sitt svar för att fler elever ska få tända/behålla sin stjärnglans och undervisningen lyfta? Med konkret ämnesdidaktisk koppling och med slutsatser som andra lärare kan använda som utgångspunkt i sin egen planering och utveckling? Lillienstam har undersökt gymnasiet, men jag känner att jag fick en hel del goda tankar även till mellanstadiets undervisning i historia. Jag ångrar att jag inte plockade fram hennes avhandling på föräldramötet när frågan om läromedel diskuterades, känner mig absolut stärkt när vårt resonemang bottnar i aktuell och konkret forskning. Jag finner dessutom att avhandlingens resonemang enkelt kan överföras till de flesta ämnen i skolan. Ibland är det faktiskt så att läsandet av en avhandling förändrar ens sätt att se på tillvaron, vilket ger en nya redskap att dra sitt strå till stacken för att förändra den.

bild-7

För hur var det nu? Skulle undervisningen bygga på såväl vetenskap som beprövad erfarenhet? Om detta ska lyfta på allvar krävs konkreta åtgärder. Jag påstår att det kommer fler och fler relevanta avhandlingar, sannolikt beroende på att fler och fler lärare disputerar på frågor som de faktiskt har ställt sig i sin vardag. Att ta sig en timme att läsa en aktuell avhandling, där en kollega sammanfattat minst 5 års djupdykning i en aspekt av lärartillvaron, visar sig ofta vara en välinvesterad timme. För såväl min undervisning som min förmåga att resonera med både kollegor och föräldrar.

Hur ska vi få tid med det då?

– kan man då ställa sig frågan. Jag vill dock gärna försöka vända på resonemanget: hur ska vi, med en legitimation som bygger på att man tar ansvar för sin profession, kunna låta bli? Självklart måste något annat, mindre viktigt, rationaliseras bort. Det kräver förstås både strukturer för detta, men också aktörer som gör det. Även i denna övergripande fråga ger Lillienstams avhandling mig mer råg i ryggen.

Hur resonerar du?

/ Magnus Blixt

Kommentarer (2)

  1. Bernt A skriver:

    Det återstår alltså bara att även arbetsgivaren betraktar oss som havande “en legitimation som bygger på att man tar ansvar för sin profession”!

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, en början kan kanske vara att vi själva gör det? Såväl individuellt som kollegialt, liksom står upp mot ev arbetsgivare som har problem med det?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)