Tankar om forskningen i skolan

Förhoppningsvis utses Mentorer något tydligare och mer medvetet...?

Torsdagens #skolchatt hade ”Mentorskap och hur vi kan utveckla det” som tema. Och då främst lärares mentorskap med elever, inte mentorskapet för nya lärare (vilket dock också förtjänar sin uppmärksamhet). Det blev, som alltid, en givande och intressant diskussion professionella emellan. Jag var precis hemkommen från squashen och skulle bara titta lite i början innan duschen, men blev kvar hela timmen. Gick sedan till duschen med en hel del nya tankar, av vilka några malt vidare.

På samma sätt som vi måste städa ut gammalt skräp ur klassrummet måste vi använda den begränsade tiden och kraften klokt i syfte att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt. Här tror jag mentorskap kan visa sig såväl klokt som oklokt, beroende på hur det eventuellt görs. En klarsynt kommentar här på forskarbloggen har också etsat sig fast:

På 1980-talet var det ”Dialogpedagogik” som var frälsningsläran. Som min handledare uttryckte det: det är antagligen någon på Skolöverstyrelsen som upptäckt att man kan prata med eleverna. /Sören Holdar

Jag vet att man kan och bör prata med eleverna. En väl fungerande undervisningsrelation är liksom det som det hela bygger på. Här kan ett mentorskap absolut tillföra ett och annat. Men jag skriver högst medvetet ”kan”, inte att det per automatik gör det. Jag tror det handlar om båda parter – eleven måste vara intresserad och/eller mottaglig och läraren ha tillräcklig kompetens, talang och intresse för att det ska bli bra. Jag är inte alls säker på att alla lärare bör eller ska vara mentorer, jag är inte heller säker på att alla elever behöver ha en mentor som är lärare. Jag påstår istället att mycket skulle vara vunnet om vi kom ifrån kulturen Alla-Göra-Allt-Och-Lika-Kultur till en mer Olika-Gör-Olika-Kultur i skolan. Jag finner bland annat stöd i Sydsvenska Handelskammarens studie Stolthet och Misströstan i Lärarkåren:

- Läraryrket och lärarnas arbetsuppgifter håller på att glida isär. Lärare ägnar förvånansvärt mycket tid åt arbetsuppgifter som inte har någon uppenbar koppling till undervisningen och läraruppdraget. Dessutom verkar det vara norm att alla lärare ska arbeta med allt, vilket lämnar väldigt lite tid över till specialisering. En bra skola kräver bra lärarjobb, säger Handelskammarens analytiker Joakim Lundblad i rapporten Stolthet och Misströstan i Lärarkåren.

Kan man tänka sig att de lärare som har Kompetens, Talang och Intresse för Mentorskap kan ägna lite mer tid och kraft åt detta och istället undervisa mindre? Som en form av specialisering? Kan man tänka sig en dylik organisation och planering?

Det borde vara intressant att forska på detta! Då gärna faktiskt en kvantitativ studie mellan skolor som satsat ordentligt på mentorskap och de som inte gjort det. Så att vi efteråt med bättre akribi kan säga om det är värt det eller inte. Samtidigt vore det så oändligt skönt om vi kunde finna en tredje vägens skolpolitik istället för att gräva oss allt djupare i skyttegravarna och tro på att vi funnit Den Enda Vägen.

/Magnus

När jag för över hundra år sedan gick på lärarhögskolan fick jag läsa om Howard Gardners teorier om multipla intelligenser. Varje klassrum med självaktning stoltserade med sju färggranna affischer där de olika intelligenserna förklarades och alla lärare förväntades ta hänsyn till elevers olika intelligenser vid sina lektionsplaneringar. Nu har intelligenserna blivit åtta (och ibland nio) och fortfarande kan jag i många klassrum se stora anslag där man kategoriserar eleverna som visuella/spatiala, verbala/lingvistiska eller kroppsliga/kinestetiska.

Teorin om multipla intelligenser har senare utvecklats till att kallas olika lärstilar, som lärarna måste känna till för att kunna tillgodose varje elevs behov. Tankarna bakom de olika lärstilarna bygger på, den inte allt för revolutionerande tanken, att barn är olika. Vissa barn lär sig bäst genom att lyssna, andra genom att se och ytterligare några genom att känna på saker med händerna. Enligt teorin så ska man, förutsatt att man vet vilken inlärningsstil varje elev har, optimera lärandet genom att anpassa materialet till varje lärstil. Budskapet är kristallklart: Elever lär sig bättre om de får material som är anpassat till deras individuella, väl avgränsade lärstil. Punkt.

Problemet är bara ett. Det fungerar inte.

Forskare har testat vetenskapligheten i lärstilar i över femtio år och har ännu inte lyckat framlägga några som helst belägg för att det fungerar. Hattie menar till exempel att det vetenskapliga underlaget för teorin om lärandestilar är ovetenskapligt. Det betyder givetvis inte att alla barn är lika eller lär sig på samma sätt, men det betyder att lärandet är betydligt mer mångfacetterat än att kunna förpackas i sju små paket.

Vid närmare eftertanke lyfter egentligen inte teorin om olika lärstilar fram elevernas olikheter. Tvärtom, den är pseudovetenskaplig och hjälper bara till att sortera eleverna. Varje barn ska passas in i en tårtbit i ett kategorischema, och ve dig om du känner dig lite kinestetisk en dag när läraren har planerat en visuell eller lingvistisk lektion!

I varje lärares pedagogiska kompetens ingår det som en självklar del att anpassa materialet till mottagarens förutsättningar.

Till det behövs det inte sju intelligenser. Till det behövs det tid som ger lärare en rimlig möjlighet att förbereda bra lektioner. // Martin T.