Sveriges Radio har i november månad sänt ett antal program om skolan under rubriken ”Den orättvisa skolan”. Programserien avslutades igår med att Studio Ett ägnade nästan två timmar åt att diskutera (bl.a.) lärarrollen, en historisk tillbakablick och den pedagogiska forskningen. Programmet avslutades med en debatt mellan Utbildningsminister Jan Björklund (fp), Mikael Damberg (s) och Rosanna Dinamarca (v).
I ärlighetens namn nådde kanske inte diskussionen om den skolrelaterade forskningen Olympens höjder, därtill spretade programmet för mycket, men sammantaget ett intressant program och väldigt glädjande att Sveriges radio på detta sätt uppmärksammar skolan.
Ett av de andra programmen som ingår i serien heter ”Så får vi en skola på vetenskaplig grund”. Det står klart att det som avses med vetenskaplig grund avser såväl ämnesinnehåll som pedagogiska metoder. Medverkande professor Ulf P Lundgren hävdar att det är när det kommer till det sistnämnda som skolan har problem. Vi har i Sverige varit för dåliga på att styra (de allt för knappa) forskningsanslagen mot skolans vardagspraktik och istället satsat på forskning om systemteorier och skolsystem. Dessutom utnyttjar vi i Sverige inte den ymniga internationella forskning som finns tillgänglig om mer skolnära forskning i tillräcklig utsträckning. Som exempel nämndes minnesforskning som kanske kan tänkas vara oberoende av skolsystem?
Avslutningsvis efterlyste Lundgren en grundlig debatt om kunskap och bildning, håller man med i det påståendet kan man med fördel börja med att läsa Mikael Segolssons avhandling ”Lärandets hermeneutik”.
Nog är det så att forskningens roll i skolan ytterst bestäms av politiska beslut, inte minst genom forskningsanslag. I det sammanhanget känns Ulf P Lundgrens negativa analogi något dyster:
”Skillnaden mellan politiken och forskningen är att politiken har svar och söker problem, forskningen har problem och söker svar”.
/Johan
