Tankar om forskningen i skolan

I torsdags #skolchatt med tema Förstelärare. Ett delikat ämne med flera bottnar, vilket man kan och bör tänka och tycka mycket om. Jag bidrog som vanligt med både tyck och tänk, bland annat länk till en rykande färsk avhandling som är med och tävlar om att bli lärarfavorit:

Wieland Wermke: ”Development and Autonomy – Conceptualising teachers’ continuing professional development in different national contexts”

Det talas ju ständigt och jämt om att lärares kompetens som en väsentlig faktor för effektiv skolutveckling. Trots det stora intresset för lärares kompetensutveckling (inkl olika höga förväntningar), återstår en hel del begreppsutveckling inom forskningsfältet, enligt Wermke (liksom undertecknad). Storskaliga internationella undersökningar presenterar olika rankinglistor som visar vilka länder som förefaller ha framgångsrika modeller och vilka som behöver utveckla dylika. Tyvärr visar det sig ofta att import av framgångsrika metoder från en kontext till en annan inte direkt leder till efterfrågade och önskade resultat. Lärare ges ofta skulden för detta med förklaringen att de inte är särskilt förändrings- eller reformbenägna, utan hellre vill stå kvar på perrongen än kliva på tåget…

Visst finns det en viss tröghet i systemet – på gott och på ont. Allt nytt kan per definition inte vara bra bara för att det är nytt, lika lite som att vi ska fortsätta göra saker som vi brukar bara för att vi brukar göra dem. Mycket i dagens skola behöver förändras och utvecklas, men Tankar Tar Tid, utveckling tar tid. Det är viktigare att gå åt rätt håll än att det går snabbt. Ibland måste man faktiskt tänka sig in i ett nytt sätt att arbeta parallellt med att man arbetar sig in i ett nytt sätt att tänka. Men då måste tiden och kraften för detta också prioriteras – och prioriteringen ses som välkommen av omgivningen:

Men att lärare utvärderar sin undervisning, samarbetar i personalrummet, sådant som enligt John Hatties forskning verkligen ger resultat, det syns däremot inte. Därför inser heller inte politiker och föräldrar att sådant tar tid.

Vi lärare har, enligt Wermke, ett överflöd av möjligheter att engagera oss i kompetensutveckling. Det finns aktuell skolforskning, aktuell ämnesforskning, föreläsningar, kurser, tidskrifter, böcker, bloggar, filmer, yrkesetiska dilemman… Olika i olika länder och landsdelar, men ny teknik gör det inte oöverkomligt. Men det tar tid och det tar kraft. Båda storheter som är begränsade.  I sin avhandling jämför Wermke svenska och tyska lärares val och uppfattningar av olika kunskapskällor.

I Tyskland äger lärarprofessionen didaktiken. Didaktik är en historiskt förankrad förklaring till professionens autonomi och dess relation till staten kännetecknas av ett yrkesetiskt grundat ansvar och på en historiskt utvecklad professionskultur. Bildning är didaktikens bidrag som grund för lärares reflektion, men genom sina institutionella rötter i lärarprofessionen har didaktiken också haft en standardiserande karaktär. …

Trots att det finns ett rikt och varierat utbud på kompetensutvecklingsmarknaden, är det ofta inte lärare som är aktiva aktörer på densamma utan i stället administrativa professioner som skolledare och rektorer. I detta sammanhang betonas också att en lärarprofession med begränsad verksamhetsautonomi är tämligen mottaglig för kunskap som inte har producerats inom professionen.

Nå, hur blir det då med förstelärare? Kommer de att vara den saknade skvadern mellan varje lärare och skolforskningen? Självklart åt båda håll, även jag vill problematisera att svensk didaktik till långt större utsträckning än den tyska inte ägs av lärare utan av utbildningsforskare som arbetar för att förbättra lärares praktiska verksamhet. Detta underlättar måhända utbildningsreformer, men är inte alltid till fördel för lärarprofessionen. Och om vi nu tror på att lärares engagemang och kompetens är det som faktiskt gör skillnad måste vi nog också göra sådant som stödjer just professionen.

– Titta på de länder som ligger ovanför er, där tror jag definitivt att man fokuserar på lärarens roll. Man ger lärarna resurser och stöd och gör dem till experter. Och man betalar dem. /John Hattie

Eller?

/Magnus, som inte sökt någon förstelärartjänst än, men idag på skolavslutningen fick ett tackkort från en elev som ännu känns i hjärtat:

”Du är annorlunda, lär ut på ett spännande sätt, och tacka Gud för det!”

 

Det fria skolvalets konsekvenser är flitigt debatterat och nu visar ytterligare en studie från universiteten i Stockholm och Uppsala att det fria skolvalet bidrar till en ökad segregation mellan elever med olika bakgrund. Medelklassföräldrar väljer bort de skolor som har en socialt och etniskt blandad sammansättning av elever.

Föga förvånande hakar Svenska Dagbladet på och ger, utifrån ett antal kriterier som till exempel föräldrarnas utbildningsnivå, handfasta tips till sina läsare vilka av Stockholms skolor som passar just dig och dina barn bäst.

Ämnet är alltså i högsta grad angeläget att studera och passande nog försvarade i torsdags två forskande lärare (som båda gått Göteborgs Universitets forskarskola för lärare (CUL)) sina avhandlingar med innehåll som tangerar dessa frågor.

På förmiddagen försvarades en avhandling som heter ”Tänka fritt – Tänka rätt” av Anna-Karin Wyndhamn, lärare från Göteborg. I avhandlingen diskuterar Anna-Karin om varför skolan till största delen handlar om att reproducera kunskap och inte så mycket om att kritiskt granska och reflektera. Framför allt saknas detta på de yrkesförberedande programmen vilket i förlängningen kan bli ett demokratiskt problem, menar Anna-Karin.

Den andra avhandlingen för dagen är skriven av göteborgsläraren Mats Widigson och behandlar elevers resa från boende i miljonprogram till högskoleprogram. Ett av resultaten i avhandlingen är att likvärdigheten har minskat i svensk skola. Vi vet sedan tidigare att socioekonomisk status, kön och etnicitet förklarar mycket av snedrekryteringen till högskolan. Widigson menar i sin avhandling att även platsen där du bor har stor betydelse. Stadsdelens negativa status skapar barriärer som gör att elever från dessa områden inte ser universitetsstudier som ett realistiskt alternativ. Vi har ett system med många val vilket leder till att segregationen ökar och att likvärdigheten därmed minskar. De elever i Mats avhandling som lyckats gå från miljonprogramsområden till högskolan har alla det gemensamt att de har föräldrar som tidigt avkodat systemet.

”Agentskap”, kallar Mats de personliga egenskaper och den drivkraft de elever har som lyckats att ta sig vidare till högre studier. Men också lärare har ”agentskap”, vilket innebär att lärare har stor möjlighet att påverka och kan göra stor skillnad i unga människors liv. Men då måste lärare få möjlighet till detta. Det är särskilt viktigt i förorten, menar Mats. Kanske skulle lärare i förorter få arbeta 80 % och ägna resten av tiden åt skolutveckling?

Det fria skolvalet har nu funnit i snart 20 år. Det infördes för att det skulle minska segregationen, men det har nu alltså visat sig ha en direkt motsatt effekt. Kanske dags att lyssna på vad forskningen säger?

Ett av syftena med denna blogg är att sprida vetenskapliga rön om skolan. Vi som skriver är verksamma lärare och vi skriver för andra lärare. Vi väljer vad vi vill skriva om utifrån vad vi själva anser vara intressant. Kanske skulle man kunna uttrycka det som att vi presenterar våra tankar om skolforskningen, ofta med det goda forskningsexemplet som ledmotiv. Man skulle också kunna uttrycka det som att vi försöker bevaka forskningsfronten åt medlemmarna i förbundet.

Det forskas ganska mycket just nu runt om i Skolsverige, vi har ingen ambition att presentera allt nytt som kommer ut. Däremot strävar denna blogg efter att vara verklighetsanknuten och relevant för yrkesverksamma lärare.

Hur ska den som är intresserad av ämnet göra för att själv hitta forskning? Om man vill gå utanför det nålsöga som denna blogg utgör och göra sin egen ”sållning”? Nedan listar jag mina tre favoritplatser på nätet för att hålla sig ajour om forskning. Hur ser din lista ut?

1. Skolporten.se  Den givna startpunkten då man här hittar alla nyutkomna avhandlingar med skolanknytning. Har intervjuer med författarna, avhandlingar i pdf-format, kontaktuppgifter till forskarna och universiteten. De har gjort detta under några år så det elektroniska ”arkivet” med avhandlingar börjar bli ganska omfattande. Gratis nyhetsbrev. Erbjuder även bredare omvärldsbevakning som inbegriper nästan allt som har med skolan att göra.
2. Forskning.se bakom detta projekt står ett antal myndigheter som verkar för att sprida aktuella forskningsresultat, däribland Skolverket. Finns en plats på sajten som riktar sig till skolan. Lättnavigerat och överskådligt (missa inte de olika teman som finns!)
3. twitter.com Det vidgade kollegiet. En snabbt växande del av de sociala medierna, vars främsta styrkor är att det är så lätt att komma i kontakt med- och följa personer som har riktigt bra koll på aktuell forskning. Eller varför inte ta kontakt med forskaren och fråga direkt efter du stängt ned avhandlingen om sådant som du funderar på efter läsningen?

Forskningen har aldrig varit mer lättillgänglig än idag. Jag är övertygad om att den dag skolans arbetsgivare inser vilken enorm potential som finns i utbildningsvetenskapen – den dagen kommer skolan bli en bättre plats, för säväl lärare som för elever. Det är hög tid att lärarkåren ges förutsättningar att i tjänsten ta del av forskningen!

/Johan

Igår hade klass 5b i Vasaskolan besök av fyra stycken högstadieelever från ”Sammis” (Viktor Rydbergs samskola). Jag arbetar gärna så att äldre elever hjälper yngre elever, vilket i min konkreta erfarenhet även gör att äldre elever lär sig mer. Exempelvis har femmorna gjort filmer för tvåorna om likamedtecknet – och därmed äntligen själva förstått det… De har även varit med och stöttat tvåorna några mattepass, vilket gör att läraren verkligen får tid att ägna sitt fokus åt de som behöver det mest, samtidigt som övriga får såväl stöd som utmaningar. Samt inte minst konkreta förebilder. Att för en stund få vara förebild och märka att man bidragit till någon annans lärande gör också något med en människa; självtillit, självförtroende, ansvar…

Jag har Twitter att tacka för att högstadieeleverna kom till oss, där fann jag smidigt kontakt och en vecka senare stod högstadieeleverna i klassrummet och berättade inför tindrande ögon och lyssnande öron. Eget Ansvar återkom som något av en röd tråd i elevernas berättelse och svar på femmornas frågor, men även Egen Vilja och att Tro på sig själv och Se sina möjligheter.

Om jag fick börja om i femman igen, skulle jag se till att ta mer eget ansvar. Vi pluggar ju liksom inte för lärarens skull, utan för vår egen…

Detta inspirerade mig att läsa om avhandlingen ”Vilja, självtillit och ansvar”, med undertiteln ”Kunskapens konstruktion i skapande processer”. Den undersöker bland annat självtillitens del i skapande människors möjligheter. Jag är verkligen ingen konsthantverkare, mina kollegor vet snarare att jag har utvecklat något som kan liknas vid pysselallergi, men ser mig i högsta grad som en skapande människa i en hel del annat. Precis som jag ser alla mina medmänniskor. Alla har potential att skapa mening och här säger min erfarenhet att vilja, självtillit och ansvar borde vara viktiga byggstenar.

Att då läsa en avhandling där en person fått möjlighet att verkligen grotta in sig i detta ämne i minst fyra år, ställt upp hypoteser och designat en vetenskaplig undersökning, stött och blött sina metoder och resultat med andra på seminarier och andra tillfällen, ger ofta perspektiv på tillvaron. Ibland utmanar det man läser, ibland bekräftar det. ibland ger det insikter och gör att man inte längre kan se tillvaron på samma sätt som innan, ibland ges det konkreta bidrag till yrkesspråk. Att dra ur det viktigaste ur en avhandling behöver inte ta mer än en timme. Bor man nära ett universitet kan man åka på disputation och få den i powerpointformat (en gång lyckades jag få med mig delar av arbetslaget på en gemensam kompetensutvecklingsdisputation, tyvärr hade vi otur med en knepig opponent som dessutom talade danska). Fler och fler universitet lägger även ut dem på nätet, samt erbjuder olika typer av forskardagar – helt utan annan kostnad än lärarens tid, kraft och resa.

För mig är det självklart att freda en del av min arbetstid till detta. Mina omdömen må vara kortare än vissa andras, men jag finner det självklart att prioritera att ha kontakt med aktuell skolforskning. Skolan som lärande organisation måste helt enkelt föregå med gott exempel, den tillgängliga tiden & kraften måste räcka till såväl:

• undervisning
• planering och uppföljning av undervisning
• utveckling av undervisning
• återhämtning

Eller hur tycker du vi ska prioritera?

”Nej, nu lägger vi ner FoU-avdelningen och satsar på att enbart tillverka mobiltelefoner”

– lär vi inte få höra Ericsson eller Nokia säga. Och om de gjorde de skulle de snart vara ett minne blott.

”Nej, jag har inte satt mig in i den aktuella forskningen, jag gör som jag lärde mig på min utbildning”

– vill väl ingen av oss höra kirurgen säga? Vilken föräldrar vill höra motsvarande från läraren? Vem önskar mer och fylligare dokumentation om man förstår att konsekvensen blir allt mindre tid med eleverna och allt mindre tid till att utveckla verksamheten? Eller?

Här måste vi bli alltmer tydliga. Handlar det månne också om Vilja, Självtillit och Ansvar?

”Vad som däremot framkommer är att utan viljan, självtilliten och ansvaret uppstår ingen kunskapsprocess. Lärandet som leder till kunskap är beroende av de tre begreppen och det blir både ett förhållningssätt och ett innehåll i den individuella kunskapen…” /Sie von Gergelt Kronberg (2012, Åbo Akademi)

Inga problem. Idag är det tämligen okomplicerat att med modern teknik i realtid följa de olika processer som sker i hjärnan när man försöker lösa problem eller när man vill lära sig Hallands floder. Tjugohundratalets första århundrade har korats till “Hjärnans sekel” och förväntningarna är höga på hur hjärnrelaterad forskning ska lösa skolans problem (och också en mängd andra problem…).

Nya tekniska hjälpmedel (kanske framförallt magnetkameran, fMRI) har för första gången i mänsklighetens historia gjort det möjligt att verkligen se vad som händer med synapserna i en lärandesituation. Hjärnforskare kan se vilka neurala nätverk som aktiveras vid olika aktiviteter och hur de olika minnesfunktionerna kan stimuleras.

En vetenskaplig trend, som är tydlig sedan några år tillbaka, är intresset för kopplingen mellan undervisning/lärande och den moderna neurovetenskapen.

Tanken är att man genom att förstå hur hjärnan fungerar vid inlärning och vad som påverkar våra minnesfunktioner också ska kunna förbättra undervisningen.

Källa: http://neuro.fi.isc.cnr.it/

Neurodidaktiken,  som den kallas, är ett försök att sammanföra och tillämpa resultaten från den nya hjärnforskningen med etablerade teorier inom det pedagogiska området. Företrädarna för denna inriktning, till exempel professor emeritus Aadu Ott, vid Göteborgs Universitet, har under flera år försökt utveckla skolan och lärandet med hjälp av de nya rönen. Det visar sig dock gå trögt. Den traditionella pedagogikens makt är stor och neurodidaktiken har mött motstånd. Den har till och med (om än i skämtsamma ordalag) blivit beskylld för att vara den nya tidens frenologi.

Man kan här ana en klassisk motsättning mellan naturvetenskapens krav på en mekanisk och kausal förklaringsmodell och en beteendevetenskaplig modell som säger sig ta hänsyn till hela människan och hens kontext.

En annan forskare, den alltför tidigt bortgångne, Trevor Dolan, hävdade också att man måste ta till vara på de nya rön som modern hjärnforskning bidrar med. Visste du till exempel att hjärnan ”ansas” vid speciella tillfällen? Den gör sig då av med vissa kopplingar, synapser. Det sker bland annat mellan nio och tolv års ålder, en tidpunkt då många barn börjar tvivla på sin förmåga. Det är ett exempel på en viktig kunskap, och vi lärare borde därför veta mer om hur hjärnan fungerar, menade Trevor Dolan.

De som kritiserar neurodidaktiken hävdar att den förenklar och förminskar de sociala, personliga och kulturella faktorerna och leder till en skola där orsaken till elevers problem enbart förpassas till individens hjärna.

Jag har högre tankar om neurovetenskapen och dess sansade företrädare (det finns exempel på motsatsen…).

Det vore ovärdigt lärarprofessionen, som ska vila på en grund av vetenskap och beprövad erfarenhet, att inte ta till sig nya vetenskapliga upptäckter i sin strävan att förbättra undervisning och lärande.

Vill du veta mer? Lyssna till exempel på Torkel Klingberg, ”Den lärande hjärnan” .