Vikten av identifikation

Vid flera tillfällen den senaste tiden har jag kommit att tänka på och blivit påmind om detta: Vikten av att som ungdom ha en förebild, vikten av att kunna identifiera sig med någon – även i skolan.

Sara Lövestam uppmanade publiken under panelsamtalet vi medverkade i under Pride att alla lärare som har något att komma ut med bör göra det. Zafire Vrba tog upp i “Lärlabbet” (i avsnittet som även jag deltog i – se det!) hur eleverna oundvikligen speglar sig i oss vuxna på skolan, och pratade om hur representationen hos personalen är, eller bör vara, en del av likabehandlingsarbetet. När jag intervjuades av en reporter från radioprogrammet “Lärarrummet” häromdagen tog han upp ett gammalt blogginlägg som jag skrivit, där jag beskrev hur mycket det betydde för mig när jag som fjortonåring en av ytterst få gånger fick möjlighet att läsa ett reportage om en lesbisk tjej i en ungdomstidning. Jag sparade den där tidningen (ja, den ligger förmodligen fortfarande kvar i en låda i mitt barndomshem) och artikeln minns jag att jag läste gång på gång på gång och tänkte att det där skulle kunna vara jag. Undrar om jag också någon gång kommer kunna komma ut? Om jag någon gång kommer få träffa en tjej som blir kär i mig? Om jag på riktigt kommer kunna och få leva som jag önskar?

Som heterosexuell cisperson kan du hitta identifikation överallt. Du kan öppna vilket livsstilsmagasin som helst, trycka igång vilken film som helst på Netflix eller plocka åt dig vilken roman som helst ur hyllan – identifikationen finns där, du hittar förebilder utan att ens behöva leta efter dem. Och därigenom vet du också att ditt sätt att vara och leva på är okej.

Även om mycket definitivt har förändrats sedan jag var fjorton, så behöver den som bryter mot hetero- och framför allt mot cisnormen leta medvetet och aktivt för att hitta den där identifikationen. Och i skolan, tja, där finns den alldeles för sällan och i på tok för få och “helt vanliga” sammanhang.

Så hur gör man? Måste man som hbtq-identifierad lärare komma ut för sina elever? Måste man ens själv vara hbtq-person för att kunna ge alla elever oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck möjlighet till identifikation? Nej, det måste man såklart inte. Men man kan tänka igenom vilka texter man läser med eleverna, vilka bilder och filmer man visar, vilka exempel man ger i matematikundervisningen.

Vi jobbar just nu med sagor i årskurs sju, ett arbetsområde som mynnar ut i att eleverna skriver egna sagor som de till sist läser upp för förskolebarn i området. Efter att ha läst en drös klassiska sagor och bland annat pratat om normer utifrån dessa berättelser, och om normer i allmänhet, så har vi nu läst några moderna och på olika sätt normbrytande barnböcker (främst från förlagen Olika och Vombat). Efter en lektion dröjde en elev kvar i klassrummet och bad försiktigt om att få ta hem “Prinsen och pojken”, en saga som slutar med att prinsen och pojken får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Jag sa naturligtvis ja, och eleven blev så otroligt glad. Detta säger givetvis ingenting om den här elevens sexuella läggning (och den bryr jag mig inte ett skvatt om), men det säger någonting om hur mycket det kan betyda att någon enda gång få läsa eller höra någonting som bryter mot allt man annars möts av, någonting som ger en annan typ av identifikation, någonting som visar att det faktiskt är okej och att det är möjligt att leva och vara på andra sätt än vad normen lär oss.

Kommentarer (1)

  1. Jessica skriver:

    Hej Sanna. Har mailat till dig förut och ville så gärna att du skulle komma och föreläsa på skolan där jag arbetar, dels om könsuppdelade grupper.
    Verkar vara svårt att få till det här på arbetsplatsen. Så därför undrar jag om det kan vara så att du håller i någon föreläsning eller annat som kanske jag får ok från chefen att iaf jag går på.

    Tack för intressant läsning.
    Mvh Jessica

Lämna en kommentar

  • (will not be published)