Ungdomarna ska inte själva behöva göra jobbet

Titt som tätt kommenterar skolungdomar på den här bloggen eller på min privata. Ungdomar som kanske själva bryter mot cisheteronormen eller som har ett stort engagemang för framför allt hbtq-personers rättigheter. Ungdomar som mår dåligt i sin skolvardag och ungdomar som går i en skola där de inte finner att de har stöd från de vuxna, en skola där värdegrundsarbetet är dåligt eller totalt obefintligt. Och de vet inte vem de ska vända sig till. Även under panelsamtalen som jag deltog i under Stockholm Pride kom frågor från skolungdomar som undrade just: Hur ska jag gå tillväga? Vem ska jag prata med? 

Mina känslor inför dessa ungdomar och deras funderingar är blandade. Å ena sidan tänker jag, wow! Engagerade ungdomar! Modiga ungdomar! Och jag vill stötta dem att våga prata med sina rektorer och lärare, tipsa dem om material från nätet som de kan använda sig av i sitt påverkansarbete. Jag känner igen mig själv i dem, eftersom även jag var en tonåring som vågade säga vad jag tänkte och tyckte. Jag var den där eleven som diskuterade med lärarna, som var ordförande i elevrådet, som i ganska hög utsträckning vågade stå emot alla starka normer och gick min egen väg.

Och just därför blir jag på samma gång ledsen. Tom inombords, och jävligt förbannad. För dessa elever borde inte behöva ta fighten själva. De borde ha någon i skolmiljön som de vet prioriterar alla elevers trygghet, på alla plan. De borde ha skolledningens stöd utan att själva behöva be om det. Dessutom vet jag att just dessa ungdomar, som i sitt eget namn kommenterar min blogg eller som räcker upp handen under ett offentligt prideseminarium, ofta är starka och trygga i sig själva. De är elever som vågar vara och som förmodligen är förebilder för många. De kanske till och med har relativt hög status i skolan, eller så väljer de ensamheten. De mår långt ifrån alltid bra – det gjorde definitivt inte jag! – men de kommer sannolikt klara sig väl i livet, och det vet förmodligen skolans personal också – om de ser dem. Men det finns så många fler ungdomar i skolan, som inte vågar. Som tiger sig igenom skoldagarna, som helt och hållet hamnar i periferin eller som kämpar sig blå för att det inte ska märkas att de är “annorlunda”. Vissa lyckas väl med det, andra inte.

I min examensuppsats om lärares förhållningssätt till och kunskaper om diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck diskuterade jag, utifrån intervjuer med lärare, just detta: Vem som får avvika, vem som inte får det, hur långt det är möjligt att avvika, vad som händer när “fel” person avviker – och hur cis- och heteronormen i dessa processer trots allt fortsätter att reproduceras och befästas:

Informanterna är tämligen eniga om att trycket att passa in är hårt för alla elever, både vad gäller klädsel och beteende. Gemensamt framhävs också vikten av självförtroende, och de flesta menar att starka personer med hög status egentligen kan klä sig och vara precis som de vill, att normöverskridande är en statusfråga:

Iza: Om någon väljer att inte ha samma klädstil, då får dom lite mer uppmärksamhet, men det kan vara både positivt och negativt… det beror på vilken typ av människa som väljer att vara lite udda. Om vi har en tjej som börjar klä sig lite pojkaktigt och börjar umgås lite mer med pojkar, det har absolut inget med hennes sexualitet att göra, det är bara hennes sätt att klä sig, då får hon uppmärksamhet. Om det är en stark tjej, då respekterar dom andra hennes val, men om det är en svag elev, då kan det bli mobbning.

Anna säger att en kille ”som har jättestark ställning” eventuellt skulle kunna ha nagellack, och Erika tycker sig se att killar som vågar vara väldigt feminina i sina uttryck generellt sätt får mycket respekt på skolan, för att de står för vilka de är, men betonar att detta gäller killar som är självsäkra och har hög status. I samtliga fall handlar det om att en enskild individ ska våga överskrida för att det alls ska förekomma, och dessa individer måste göra ett aktivt val, vara starka och självsäkra för att synas och för att alls bli accepterade, och även när de accepteras lämnas normerna för vad som ”egentligen” är manligt och kvinnligt fortfarande i fred.

Utöver de intervjuade lärarnas enhälliga uppfattning om att endast självsäkra elever tillåts bryta mot köns- och sexualitetsnormerna, blev det också tydligt att normbrottet bara är accepterat inom vissa ramar och att framför allt cisnormen – det vill säga normen att könsorganen avgör en persons juridiska, självupplevda och sociala kön – ständigt består. Att någon på skolan skulle kunna vara transperson är för de allra flesta (cispersoner) så osannolikt att det inte ens diskuteras eller reflekteras över. En heterosexuell informant uttryckte även att en homosexuell identitet är något man ofta finner senare i livet och att han skulle bli högst förvånad om någon kom ut redan i högstadiet. Och ja, det har han givetvis rätt i; få tonåringar vågar vara öppna med en normbrytande sexuell läggning, men det beror knappast på att de inte vet vilka de är.

Så, alla ni lärare och annan skolpersonal som läser den här bloggen: Kom ihåg att det är en enormt brokig skara ungdomar ni möter nu vid skolstarten, även om det inte syns eller märks vid en första anblick! Ungdomar som mer eller mindre väl passar in i de starka normer, rörande bland mycket annat kön och sexualitet, som råder i skolan och i hela samhället. Ungdomar som gör sitt yttersta för att passa in, ungdomar som inte alls vill eller kan passa in, men som kanske ändå försöker – för att över huvud taget fixa skoldagen och vardagen. Ungdomar som känner sig utanför, osynliga, missförstådda, som mår dåligt, känner sig och faktiskt blir utsatta. Det är ert – vårt! – jobb att stötta dem och att se till att ingen utsätts för kränkningar. Att göra deras skoldag uthärdlig och trygg. Att få dem att känna sig sedda och inkluderade. Att visa för dem att vi finns där för alla, och att vi tar vårt likabehandlingsuppdrag på största möjliga allvar. Hur vi gör det är svårt att formulera i ett par textrader, men material och kunskap att inhämta finns på många ställen, bland annat i den här bloggens arkiv. Viktigast är att viljan finns, på riktigt, och att vi är beredda att kritiskt granska vår undervisning och vårt förhållningssätt i klassrummet.

Och ni ungdomar som vågar och som har ett engagemang för värdegrundsfrågor: Bara fortsätt, precis som ni gör! Ni är fantastiska!

Kommentarer (2)

  1. Morrica skriver:

    Du lyfter en av de viktigaste aspekterna – vad händer när fel person avviker? Den som inte har status redan, den som försöker passa in men inte riktigt når ända fram? Den som inte vågar räcka upp hande, inte vågar kommentar under eget namn – eller överhuvudtaget – eftersom hen vet att hen riskerar att bli utplånad, socialt, mentalt, fysiskt, under lång period, om hen överhuvudtaget blir synlig.

    Det är så lätt som skola att se de här fantastiska, modiga, ljuvliga ungdomarna som står där på barrikaden, och klappa oss på axeln och säga att vår skola, den är minsann öppen och tillåtande den! Och smtidigt undgå att se de osynliga, eftersom de är osynliga, och undgå att se hur de synliga strider dag ut och dag in, nätterna igenom, för att skapa en värld där även de tysta, om så bara för ett ögonblick, kan få en frizon och dra ett enda fritt andetag innan de går in i osynligheten.

    Vi har kommit en bit. Vi har kommit en lång bit sen jag var ung, och det är rätt hisnande att se tillbaka på den väg vi vandrat. Men vi är inte framme en, nu går vi vidare. Tillsammans, i breda led, så att de som behöver kan få gå bakom oss i våra spår, utan att behöva slåss för varje litet steg framåt.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Tack för att du fyllde på! Du är klok, som alltid!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)