transkunskap för lärare

Vem är jag att utbilda andra om transfrågor? tänker jag när jag sätter mig och ska skriva det här inlägget. Jag är inte trans, så alla med egen transerfarenhet är förstås hjärtligt välkomna att lägga till den information ni tycker saknas. Men det här är vad jag tror att många behöver veta. Och kanske då och då rentav påpeka för andra (på det ödmjuka och pedagogiska sätt med vilket ni förstås alltid påpekar väsentligheter).

1. Kön är komplext. I väldigt många kulturer i världen är det ingen nyhet – tänk bara på hur det i alla språk finns ord som betecknar könsöverskridare. I många kulturer finns det roller, motsvarande könsroller, för den som inte passar i en kvinnlig eller manlig. Historiskt har det inte heller varit alldeles strikt, läs gärna förra veckans text i SvD om Therese Andreas Bruce vars memoarer ger unika inblickar i transpersoners tillvaro på 1800-talet. Under olika tidsåldrar och i olika kulturer har man förhållit sig olika strikt till vad kön är och kan vara. Och ibland tänker jag att det är konstigt hur vi, i denna tid av kunskap och upplysning, inte kan ha en allmän förståelse av detta enkla: att kön är komplext.

2. “Kön” kan betyda olika saker. En riktigt analytisk analys kan visa att det finns sju (eller fler) olika aspekter av att “vara” kvinna eller man. En är vad kroppen visar. En annan kan vara vilka kromosomer som möttes när man var ett ägg och en spermie. (Ett foster med XY-kromosomer blir oftast en man. Men inte alltid.) En annan aspekt kan vara vilket kön man har erfarenhet av att leva som, så kallat “kön som levd erfarenhet”. Som lärare behöver man verkligen inte ha koll på alla dessa aspekter, bara veta om att de finns, eftersom … ja, se punkt 1. Det jag tycker att alla bör känna till kring vad kön kan vara, är att man skiljer på biologiskt kön, mentalt kön och juridiskt kön.

Biologiskt kön handlar om vad våra kroppar har för fason. Har de äggstockar, östrogen och bröstvävnad eller har de testiklar, ansiktsbehåring och testosteron? I teorin är det alltså lätt att avgöra vad en kropp har för biologiskt kön, men vi behöver inte leta länge för att hitta män med östrogen, kvinnor med ansiktsbehåring eller könsorgan som faller utanför normen. Varför? Se punkt 1.

Mentalt kön kan man också kalla könsidentitet. Det är vad du känner i huvudet att du är. Många av oss blir medvetna väldigt tidigt om vilket mentalt kön vi har. Det yttrar sig i att vi redan i 3-årsåldern orienterar oss kring vad andra säger är killigt och tjejigt. För mig yttrade det sig i att jag ville ha klänning på mig jämt och argumenterade för att tjejer visst kunde klättra i träd. För andra visar det sig i hur man pratar om sig själv, vilka man ser som förebilder eller vad man leker med. Och för många transpersoner yttrar det sig i att man, tyst eller högljutt, opponerar sig mot det där könet alla andra säger att man har. Inte för alla, dock, för … ja, se punkt 1.

Det mentala könet sitter i hjärnan, inte i bröstkorg eller könsorgan. Om man vill tala om för någon, vars hjärna säger att hon är kvinna, att hon egentligen är man, är det ungefär som att tala om för någon som är ledsen att hon inte alls är ledsen. Eller, som jag förklarade det i min vanliga blogg för länge sedan:

Om någon säger ”så ditt ex är en tjej som vill vara kille”, blir jag inte förnärmad eller provocerad, men väldigt angelägen om att rätta till missförståndet. ”Nej”, måste jag säga då, ”han är en kille som är född med tjejdelar”. Precis som en hamburgertelefon inte är en hamburgare som vill vara en telefon, utan en telefon som ger sken av att vara en hamburgare.

Juridiskt kön är vad staten anser att vi har för kön. Om svenska staten anser att vi är kvinnor, är näst sista siffran i personnumret jämn. Om vi enligt staten är män, är näst sista siffran ojämn. Det juridiska könet avgör bland annat vad vi registreras som när vi åker flygplan, anmäler oss till utbildningar eller fyller i marknadsundersökningar.

3. Det finns miljoner normer kring kön. Normerna är olika i olika samhällen och olika tider. Exempelvis beskrevs färgen rosa för något sekel sedan som “en starkare och mer bestämd färg” som “passar bättre för pojkar”. På 1800-talet var läraryrket otänkbart för kvinnor, nu ses det nästan som ett kvinnoyrke, och på 1700-talet var klackskor högsta mode för både män och kvinnor. Dessa normer är något vi alltid förhåller oss till – antingen genom att protestera mot dem eller genom att hävda att de är orubbliga och förutbestämda. (Ofta kallas de könsroller eller socialt kön, och de ska inte blandas ihop med könsidentitet. En person som identifierar sig som man kan mycket väl vara obekväm med den manliga könsrollen.)

En annan norm är antagandet att alla som går omkring med bröst och äggstockar identifierar sig som kvinnor, och vice versa. Det är en så allenarådande norm att jag själv utgår från den flera gånger om dagen, trots att jag vet. “Du är en snäll man”, kan jag säga till en elev som hjälper till i klassrummet. Och jag måste påminna mig: Har han verkligen talat om sig själv som man?

Precis som normen bland sexuella läggningar har ett namn (heterosexualitet) har även normen i könsidentitetssammanhang det. Vi som inte är transpersoner kallas cispersoner. Och för en cisperson är det ofta inte helt enkelt att sätta sig in i hur det skulle vara om ens kropp och ens mentala kön gick isär. För vissa av oss är de så sammanlänkade att vi inte ens kan föreställa oss att det går att ha ett annat kön i huvudet än vad kroppen visar. Liksom, hur kan man känna att kroppen borde vara annorlunda? Det är ju ändå kroppen man fötts in i. Lyckligtvis finns det massor av transpersoner där ute som berättar, på youtube, i dokumentärer, på bloggar och i debattartiklar. Allt vi behöver göra är att lyssna.

Om man vill läsa mycket och välformulerat om trans, rekommenderar jag Immanuel Brändemos blogg Trollhare. Den handlar om många olika saker, men den här länken leder till hans blogginlägg märkta “transigheter”.

4. Kön är fundamentalt i vårt samhälle. Så fort ett barn föds, brukar första frågan vara: “Vad blev det?” Inte ens “vilket kön blev det?”, för frågan är så självklar att den inte behöver specificeras. Därefter följer några dagisår, när man delas in i flick- och pojkgrupper, informeras av femåringarna (eller i värsta fall fröknarna) om vilka leksaker som är för tjejer och för killar, lär sig om flick- och pojkfärger och att avgöra huruvida främlingar på bussen är män eller kvinnor. Jag är inte den enda som i korthårigt tillstånd fått frågan av ett barn (och ibland av en vuxen): Är du en tjej eller kille? Jag har också kommit på mig själv med att stirra på en främmande, androgyn människa, bara för att jag känner att jag behöver veta.

I en värld där kön är just så fundamentalt, är det inte konstigt att unga transpersoner hör till dem med flest depressioner och mest skrämmande självmordsstatistik. De behöver en motvikt till den vägg av stereotyper och förutfattade meningar som dundrar emot dem. De behöver åtminstone små hål. Åtminstone så att de kan andas.

Nästa inlägg kommer att handla om hur vi kan skapa dessa hål. Eller i bästa fall riva hela väggen.

Kommentarer (2)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)