Det problematiska med könsuppdelade grupper i skolan

Jag vikarierade på en högstadieskola för några år sedan, där alla tjejer gick i obligatorisk tjejgrupp en gång i veckan. Den låg på lektionstid, och medan tjejerna satt och pratade om sådant som tjejer ”behöver” prata om och stärktes inför framtiden, satt jag med killarna och hade lektion – de killar som tjejerna alltså stöttades i att sedan kunna bemöta och våga stå upp inför. Dessa små killar, 12-13 år gamla, som än i livet aldrig gjort en fluga förnär. Ett par av dem uttryckte hur ledsna de var för att tjejerna fick gå iväg och prata. De behövde också prata om saker, och vad hade de, killarna, gjort som gjorde att tjejerna behövde det där snacket?

Att klasser och grupper i skolan delas upp efter kön är otroligt vanligt. Ofta handlar det förstås om att både tjejerna och killarna får tid att prata, att det finns både tjejgrupper och killgrupper. Men syftet är nästan alltid detsamma: Att tjejerna ska rustas för framtiden, stärka sin självkänsla, våga ta plats! Att killarna ska våga prata om känslor samt ta ett steg tillbaka, lugna ner sig. Tjej- och killidrott existerar fortfarande, för att tjejerna ska våga skjuta mot mål, medan killarna ska få skjuta så hårt de kan. Uppdelade engelsklektioner – så att tjejerna ska våga prata engelska utan att bli utskrattade och så att killarna ska få prata fritt utan att behöva visa hänsyn. Och ja, förstås – dessa samtalsgrupper, där det ska snackas relationer, vänskap, kärlek, kroppen, mobbning… känsliga ämnen. Då är könsuppdelningen så otroligt självklar – för vilken tjej skulle vara bekväm att prata om kärlek när en kille är närvarande? Han är ju hennes framtida man!

Jag ogillar skarpt och undviker konsekvent den här typen av uppdelningar i min undervisning. Den görs så slentrianmässigt – samtidigt som den, om någon ifrågasätter den, ofta sägs vara ett arbete i förebyggande syfte. Jag ser den snarare som en åtgärd i motverkande syfte. Motverkande av att tjejer och killar – individer – ska kunna mötas utan att se varandra som motsatser, konkurrenter, främlingar, fiender. Motverkande av att alla individer oavsett könsidentitet och könsuttryck ska kunna ta plats, respekteras och slippa diskriminering och kränkande behandling.

För såhär är det: Gruppindelning baserad på kön bygger på flera föreställningar som faktiskt inte alls stämmer överens med verkligheten. För det första bygger den på föreställningen om att det bara finns två kön, rent biologiskt, och att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement, med olika egenskaper och behov (tvåkönsnormen). För det andra föreställningen om att könsidentitet är lika med könsorgan och därmed det juridiska kön som registrerats vid födseln (cisnormen). För det tredje föreställningen om att personer av samma kön trivs bäst ihop när det kommer till vänskapliga relationer, och att personer av olika kön dras till varandra sexuellt (heteronormen).

Och som sagt är detta just föreställningar, ingen sanning. Alla tjejer har inte tjejkompisar, alla killar har inte killkompisar. Alla killar är inte sportiga, alla tjejer är inte blyga och försiktiga. Alla tjejer har inte urlätt för sig i skolan och alla killar har inte svårt för sig i skolan. Kanske gäller detta för majoriteten i vissa fall, men aldrig för alla.

Dessutom finns det i varje klassrum personer som inte är heterosexuella och personer som inte är cispersoner.

Att det finns individer som bryter mot heteronormen är de flesta av oss högst medvetna om. Ja, det finns homosexuella och nja jo, det finns bisexuella också. Även vi icke-heterosexuella glöms som bekant oftast bort och om vår sexuella läggning nämns i skolan rör det sig förmodligen om ett försök att kränka någon – men det finns ändå en medvetenhet om att vi existerar. Någonstans, bara inte just här, just nu.

Brott mot tvåkönsnormen och cisnormen är en helt annan sak. Ifrågasättandet och osynliggörandet är totalt. Såhär skriver Lo Silverstjärna, en av initiativtagarna till hashtaggen #queeraberättelser:

“Jag är en av dessa som inte passar in, som tvingats till att komma ut gång på gång för att få tillgång till det mänskliga värdet som jag i teorin är berättigad till, men i praktiken inte har.

Som öppet ickebinär transperson är det omöjligt för mig att tvingas in i den snäva könsidentitetsnormen som reproduceras varje timme, varje minut, där det bara finns två kön som är acceptabla: “man” och “kvinna.” Det normativa tänket är något som syns i varje form av samhället, skadar oss som inte är cis, som omöjligen kan leva i könsroller som ligger likt stålsnaror kring våra halsar.

Vi som inte får höra rätt pronomen om oss, vi som tar emot den psykiska misshandeln gång på gång utan att våra upplevelser tas på allvar. Våra upplevelser viftas bort som att det bara är en fas och inte handlar om att vår hela existens blir konsekvent ifrågasatt.”

Könsuppdelning i skolan är problematiskt på många sätt, eftersom den bygger på ovan nämnda föreställningar om kön och sexualitet. Allra värst blir det dock för transsexuella elever som ännu inte har kommit ut och därmed placeras i fel grupp samt för elever bortom tvåkönsnormen, som inte känner sig hemma i någon av de socialt och juridiskt accepterade könskategorierna. För dessa finns inte ens någon grupp att välja. Enligt mig är detta skäl nog att i skolan alltid undvika könsuppdelade grupper, men jag vet att många (av er) tänker annorlunda – just på grund av ovan nämnda normer: Vi har alla från barnsben lärt oss hur vi bör organisera oss; våra vänskapsrelationer bör vara homosociala, våra kärleksrelationer heterosexuella. Vi vet alla att det är så, och eleverna kan ibland själva be om att få sitta “bara med tjejerna/killarna”, för att de är osäkra, ovana, för att de inte riktigt vet hur de ska bete sig tillsammans med personer av annan förväntad könstillhörighet.

Vi lärare måste dock hjälpa dem att bryta detta. Det är vår uppgift, tydligt utskriven i läroplanen och en del i det främjande likabehandlingsarbetet, att utmana traditionella könsroller, att främja jämställdhet och jämlikhet, att inkludera alla elever oavsett könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning (etc.). För ska förändring ske, så att vi når det där jämställda och jämlika samhället utan förtryck och diskriminering, måste vi börja med barnen och ungdomarna – eller hur?

Separatistiska sammanhang är ibland även av godo, givetvis. Stödgrupper för såväl tjejer som killar behövs, liksom communitys och frizoner för hbtq-ungdomar. Men det är en stor skillnad på att ungdomar på fritiden söker sig till eller av skolpersonal blir tipsade om sådana grupper/sammanhang, mot att i skolan tvingas in i ett sammanhang baserat på förväntad könstillhörighet och där normer rörande kön och sexualitet befästs och reproduceras.

Till sist: Om det någon gång är absolut nödvändigt att dela upp eleverna efter kön eller efter kropp – gör det med stor respekt och medvetenhet om att allt inte är vad det på ytan kanske synes vara.

Kommentarer (22)

  1. Freja skriver:

    Kanonbra skrivet! Båda mina barn har varit med om det här och båda har känt sig ganska obekväma med det. Även om sonen ser sig som hetero så är dottern säker på att hon är bi, och de har egenskaper som inte alls är genuskodade efter de kön de har. Bra att du tar upp det här och förklarar varför det inte ska göras!

  2. Sophia skriver:

    Jag brukar gilla dina texter och jag försöker i min undervisning att inte falla in i heteronormen. Även om det är svårt försöker vi hitta böcker där huvudpersonerna inte är “typiska” pojkar respektive flickor och när vi läser kärleksromaner med eleverna kan det lika gärna vara flicka-möter-flicka som flicka-möter-pojke. När jag delar upp eleverna i grupper för att alla ska våga prata så bygger uppdelningen just på hur mycket var och en vågar prata, inte på vilket kön jag uppfattar att de har. Och så vidare. Men med det sagt så tycker jag ändå att du är för kategorisk här. Bara för att något _ofta_ är dåligt så behöver det inte alltid vara det. Vi har ett område där det alltid visat sig fungera bäst med uppdelning efter biologiskt kön och det är när vi pratar med eleverna om den egna kroppsliga utvecklingen. De små tjejerna i femman som börjar få bröst pratar helst inte om hur ont det plötsligt gör att slå sig där om inte de som lyssnar själva är, eller sannolikt snart kommer att vara, i samma situation. Mens är tillräckligt jobbigt ändå, utan risken att det skämtas bort av någon som vet att han aldrig kommer att behöva ha det. Sådana här “pubertetssnack” har våra elever några gånger under mellanstadiet, både pojkar och flickor, men aldrig i könsblandade grupper. Jag har väldigt svårt att se vad som skulle bli bättre av att vi ändrade på det (givetvis får alla tillsammans undervisning om båda könens utveckling inom ramen för ämnet biologi).

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Läs gärna slutklämmen på inlägget en gång till. Jag väljer att lyfta fram alla faror och nackdelar med könsuppdelning i denna text just för att dessa sällan alls reflekteras över. I många fall delas eleverna in efter kropp/förväntat kön i de mest onödiga sammanhang, och det sker tidigt, från lågstadieåldern och uppåt. I min sista mening skriver jag att det ibland kan vara nödvändigt att dela in efter kropp, kanske är prat om mens och bröst något sådant, men gör det då med stor respekt och medvetenhet om att alla med mens inte är tjejer.

  3. M skriver:

    Fast, vad är problemet med att diskutera den förändring som puberteten innebär i bandad grupp? Det handlar om att skapa ett tryggt rum, där skammen som florerar kring målbrott, mens, bröst, finnar och bristningar faktiskt arbetas bort. Ett tryggt rum kan skapas, eftersom skam är ett inlärt beteende kopplat till tid och rum, och inte något universellt.

    Det är vårt jobb som vuxna att skapa en trygg miljö, och alla människor har något att lära av andras berättelser. Det avmystifierar våra kroppar, och det menar jag är bra.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Håller med dig, tack! För elever som hela sitt liv delats upp efter kön är det säkert särskilt jobbigt att plötsligt samtala med alla, men det ligger ju på läraren också att ställa frågorna och anpassa samtalet till gruppen och situationen.

  4. sören holdar skriver:

    Utmärkt bra skrivet. Egentligen är det bara lite tydligare när man talar om genus, kön etc. Slentrianmässiga pdelningar finns överallt. Mina usla slutbetyg i idrott (“Gymnastik med lek och armbrott” sade vi då) från såväl grund- som gymnasieskola berodde till stor del på normen “bollspel och då särskilt för killar”. Att jag sprang “fortast i skogen” saknade betydelse eftersom jag var usel på 100 meter. Tog sådär tio år innan jag fattade att det handlade om normer och inte om något fel på mig. Kan låta som en struntsak och det är det förstås jämfört med de unga som famlar i sökandet efter sin identitet.
    Att heterosexualitet är normerande beroende på dess majoritetsposition är ingen ursäkt för att negligera och osynliggöra minoriteter – tvärtom

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Normen drabbar oss alla mer eller mindre, eller hur? Hbtq-personer drabbas givetvis värst av köns- och sexualitetnormer, men oavsett vem du är har du mycket att leva upp till… Något som i skolan inte sällan visar sig på idrotten just.

  5. Emma skriver:

    Har också varit med om detta, i både sexan och åttan (jag går i nian nu). Precis som du beskriver i ditt exempel så var det just bara tjejerna som hade dessa “tjejsnack”. Det som kändes märkligt var att det egentligen inte alls handlade om mens eller något annat som är väldigt “tjejigt” utan snarare om självkänsla, vänskap osv. Vi i gruppen var dessutom väldigt tajta och hade inga bråk eller liknande som behövdes klaras upp. När vi frågade om killarna aldrig skulle ha något “killsnack” så menades det att det då behövdes en manlig lärare som skulle göra det och det blev aldrig av… Jag tror att vi egentligen hade ett mycket större behov av att få prata i blandade grupper, då vår klass är väldigt uppdelad i “tjej och killgrupper” på raster och utanför skolan.
    Tack för en himla bra och tänkvärd blogg förresten, ska promota den till mina lärare om jag vågar.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Jag tror precis som du att könsblandade smågrupper skulle gynna klassammanhållningen i väldigt många fall, och samtidigt hjälpa till att sudda ut den skarpa gränsen mellan tjejer och killar – samt, förstås, undviker man då att exkludera någon!

      Tack! Du får lägga en anonym lapp i lärarnas fack 😉

  6. Susitar skriver:

    Jag är inte lärare men följer här ändå. Ibland har jag jobbat med ungdomar, och jag ska absolut komma ihåg detta! Tror du nämnt det även på din andra blogg?

    En anekdot från min egen lågstadietid. Det var eftermiddag på fritids och vi skulle spela brännboll. “Kan vi inte köra killarna mot tjejerna?” frågade någon i klassen, och med några kompisar som utbrast “jaaa!”. “Nej”, sa personalen, “det skulle bli orättvist, för killarna skulle bara vinna”. 😐

  7. Emelie skriver:

    Tack för att du så tydligt sätter fingret på varför det är problematiskt med könsuppdelad undervisning! Jag kommer ha stor användning av detta inlägg.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Tack själv för att du läser och super om/att du får användning för det!

  8. Fredrik skriver:

    Ifrågasätt gärna
    normer men tro inget annat än att
    det då omedelbart blir en ny norm.
    Det normfria samhället finns inte.

    Se också upp för minoritetens diktatur.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Jag talar om normer som skapar avvikare, som gör att vissa grupper gynnas medan andra missgynnas, bestraffas och diskrimineras. Inom normkritiken fortsätter hela tiden processen där vi studerar och problematiserar sådana normer, arbetet blir liksom inte färdigt. Minoritetens diktatur, förklara!

  9. Zippy skriver:

    Väldigt bra blogginlägg!

    Fredrik: Jag kan hålla med om att det är svårt att undvika ett helt normfritt samhälle, men är det inte bättre att ersätta en begränsande norm med en mer öppensinnad norm? Eller att ha flera normer inom samma område som verkar och respekteras istället för en norm som alla måste följa? Jag tänker även att fördelen med att skapa nya normer medvetet är att de skapas just medvetet och därför har större chans att bli normer som är mer öppna. Istället för en norm som är vad en “alltid” har gjort, ens förälder “alltid” har gjort osv, vilket då inte är lika medvetet vald och därför också svårare att förändra. (Tänk som vetenskapliga “temporära” uppfattningar som förändras med nya upptäckter).

  10. jonatan skriver:

    Underbar artikel. Du satte verkligen fingret på riktiga problem med tjej och killgrupper. Men det finns fortfarande delar i normuppdelningen som kan vara svåra att bryta, t.ex. killtoa och tjejtoa på krogar. Har nån annan funderat kring det? ska man ha en enda? ska det ändå finnas urinoarer då? hur många olika toaletter krävs annars för att alla ska bli nöjda? kill,tjej,trans,queer,handikapp,asexuell? Eller ska tjejer tolerera killar på tjejtoan om killen identifierar sig som tjej? Jag behöver tankar från er andra.

  11. Jessica Olander skriver:

    Hej Sanna!

    Jag har länge haft funderingar kring hur jag ska formulera mig om just frågan du tar upp. Du sätter precis rätt ord på mina tankar! Känns skönt att jag hittade detta inlägg om tjej- och killgrupper och att jag nu kunnat dela med mig om det till min chef.

    Jag arbetar i förskoleklass på en skola i Tyresö som har elever från F-9. Jag befinner mig i situationer där jag märker av kollegor och andra som könar barnen i både vardagsprat och att man delar upp i grupper Tjejer/killar. Jag tror att hela skolans personal skulle finna det lärorikt om det kom hit någon på ett APT och pratade om detta. Kanske kan det vara du? Min chef tyckte jag skulle sträcka ut en hand till dig och se om du har möjlighet till detta.

    Tack för intressant läsande och hoppas att du har tid att svara på min fråga.

    /Jessica

  12. Dick Hero skriver:

    Jag är rektor på en f-9-skola. Bra artikel. Jag behöver lite råd! Min skola växer kraftigt och många av våra tvåparallella klasser måste bli tre. I några årskurser är det en kraftig majoritet av killar, ca dubbellt så många! Till saken hör att det på min ort år efter år är stor skillnad på meritpoäng och betyg till flickornas fördel. I normala fall har eleverna undervisning i olika grupperingar i veckan. I praktiken skulle vi kunna ha en stor klasslista, men av olika orsaker gör vi inte det. Vi arbetar ständigt med att utveckla vår undervisning så att alla elever ska få en möjlighet att lyckas, men nu har vi en tanke i några av årskurserna. I tex åk 7 är tanken att vi gör två klasser med en jämn könsfördelning och en klass med bara killar. Ett viktigt argument som vi har är att vi inte tror att vi ger flickorna optimala möjligheter att utvecklas om de är i kraftig minioritet i tre klasser!? Jag är mycket nyfiken på att prova detta och se hur både elever och vårdnadshavare efter åk 9 upplevt detta. Jag är även nyfiken på hur “killklasens” måluppfyllelse kommer att se ut. Ibland måste man våga prova nytt utan att man i förväg vet resultatet. Dett skulle ju kunna visa sig bli ett mycket lyckat bealut för alla gällande både måluppfyllelse, trygghet och trivsel!? (Jag tillägger gärna att vi inte ser ett självändamål med att dela upp klasserna på detta vis. Vi gör det bara när könsfördelningen lutar kraftigt åt något håll och eleverna har även klassöverskridande undervisning varje vecka.)

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Ibland dröjer det länge innan jag upptäcker att det kommit nya kommentarer… Som i detta fall. Könsfördelning är ett intressant ämne. Eftersom normerna kring kön är så starka så blir det ju oundvikligen en viktig fråga – även om man önskar att det inte skulle vara det. Det jag tänker är viktigt i det här fallet är att inte göra någon grej av att fördelningen ser ut på det här sättet, men samtidigt kan jag tänka mig att föräldrar och elever kommer att reagera. Vi är vana vid att jämn könsfördelning anses viktigt, eller hur? Men en fördel med att det på pappret åtminstone (även om vi inte vet hur eleverna definierar sig) är enbart killar i en klass kan ju vara att eleverna i den klassen kan få ses just som elever, istället för “killarna”. Så länge undervisande lärare är normmedvetna och aktivt jobbar för att se varje individ istället för att lägga fokus på att klassen består av killar, så kanske det kan bli jättebra. Men, hela klassbegreppet är ju också något som bör problematiseras – så det låter bra att de undervisas över klassgränserna ibland också, tycker i alla fall jag. Intressant att få höra hur det har gått!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)