tips från transpersoner

När jag frågade olika transpersoner om åtgärder som skulle underlätta/skulle ha underlättat för dem i skolan, var det två saker som nästan alla unisont längtade efter: Kunskap om kön och transfrågor, samt mindre kategorisering. Det sammanfattas väl i ett av svaren jag fick:

Jag tror det allra viktigaste är att göra allt som går för att skapa ett klimat som inte förstärker skamkänslan och att vara fel. Då kanske jag skulle ha vågat släppa fram mer av det som var jag och fått positiv respons på det. Avsaknaden av ord och språk för min situation och även förebilder gjorde det ju väldigt svårt att förstå mig själv då.

Kunskap om kön och transfrågor
Många transpersoner vittnar om att ha gått genom skolår och tonår utan att ha fått tillräcklig kunskap för att ha chansen att reda ut för sig själva vilka de var. Om ingen i ens omgivning eller skola har berättat att det finns människor vars mentala kön inte stämmer överens med ens biologiska, hur ska man tolka sin egen känsla då? Och om ens lärare inte själva känner till det grundläggande kring trans och kön, hur ofta lär de inte (helt omedvetet) säga saker som förstärker ens känsla av att vara fel? Kunskap är (som vanligt) nyckeln.

Mindre kategorisering
Ju mer okej det är för barn att vara sig själva, desto lättare blir det för transpersoner. Och omvänt: ju lättare man gör det för transpersoner att vara sig själva, desto lättare blir det för alla barn. För mig är det otroligt enkelt: om en pojke vill leka med flickorna kan man säga “vad kul ni har tillsammans!” i stället för “varför leker du aldrig med de andra killarna?”. Om en flicka vill leka truckförare kan man säga “vad är det för truck du har?” i stället för “en tjej som leker med bilar, det var ovanligt”. Sedan fortsätter man så, under skolåren, gymnasiet, vuxentiden och pensionsåldern. Det är inte en särbehandling, det är ett sätt att försöka se människor och låta dem utvecklas. Jag hoppas att det är självklart för många.

Men jag uppehåller mig vid citatet: “skapa ett klimat som inte förstärker skamkänslan och att vara fel”. Jag har själv aldrig varit transperson, men jag har gått i skolan och det räcker. Hur når man som lärare in i elevernas jargong? Hur får man elever att reflektera över hur de bedömer (och dömer) andra utifrån hur väl de följer normer kring hur killar och tjejer ska vara? Antagligen inte genom att låta det vara. Antagligen genom temadagar, diskussioner och frågor.

Jag har också fått en massa andra tips, och en lista som jag tycker sammanfattar dem. Vissa är aktiva insatser som passar ibland, annat handlar om inställning och förhållningssätt.

* Pronomenrundor. En pronomenrunda är precis vad det låter som, en runda där alla får berätta vilket pronomen de vill att man använder om dem. Ofta kan det göras i samband med en presentationsrunda, alltså att man säger namn och pronomen. Pronomenrundor kan användas dels för att transpersoner ska få en chans att välja själva, men också för att göra det tydligt för alla cispersoner att de har en könsidentitet och att val av pronomen inte är lika självklart för alla. Däremot passar det inte alltid. Bilden visar ett utdrag ur en diskussion om detta:

transklipp

* Att bjuda in en transperson som föreläsare

* Att använda rätt namn och pronomen, och be om ursäkt ifall man säger fel (men inte göra en stor grej av det).

* Att undvika tilltal som “hej tjejer”.

* Att inte ta för givet att alla killar/tjejer fungerar på sätt X.

* Att alltid markera att transfobi inte är okej. Och att lära sig se transfobi.

* Flexibilitet vad gäller namn (om en elev ber om att man använder ett visst namn så är det detta som gäller även om hen inte heter så i folkbokföringen. Helst även i klasslistor etc.)

* Undvik att outa någons gamla namn, om de har bytt.

* Eget omklädningsrum på idrotten.

* Grupper som inte är könsindelade.

Angående könsuppdelning har jag hört att det finns två situationer när det är väldigt bra: På idrottslektionerna och i sex och samlevnad. Det är en så spridd uppfattning att jag upptäcker att jag själv håller med om den: det är klart, att kvinnorna på min sfi-skola känner sig friare att tala om sex när inga män är med. Men sedan tänker jag efter: Vilka av kvinnorna är det som behöver det? Vilka behöver det inte? Hur vet jag vad de behöver, och vad händer om jag frågar dem själva?

Min egen erfarenhet av när vi blev uppdelade i kill- och tjejgrupper på sexualkunskapen, var för övrigt att min förväntade heterosexualitet ökade med 100 procent.

Och när det gäller idrott…

När jag gick på högstadiet delade gympaläraren upp oss i tjejer och killar när vi spelade innebandy. Tjejerna fick lilla salen, killarna fick stora. Det var otroligt skönt för mig, inte att vi fick lilla salen men att jag slapp de hårda bollarna och tävlingsmentaliteten som dominerade bland killarna.

En annan gång kom en annan gympalärare. Hon delade inte in oss efter kön, utan efter tävlingsvilja. De som ville tävla fick stora salen, de som ville “leka” fick lilla. Några tjejer gick in till stora, och några killar kom in till oss. Jag tror det var första gången jag förstod: Alla killar gillar inte hårda bollar.

Kommentarer (6)

  1. Saga skriver:

    Jättebra på många ställen, men ska en ha könsuppdelat på sexualkunskap/idrott så är det EXTREMT viktigt att erbjuda fler än två grupper då det finns fler än två kön. Annars bidrar en till cisnormaiviteten och osynliggör ickebinära transpersoner.

  2. Embla skriver:

    Sara:får jag andvända texten som en samanfattning till min rektor om vad som behövs göras?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)