Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken

Saras inlägg om hur man som lärare kan markera att homofobi inte är okej utan att göra en stor grej av det har väldigt många av er trogna läsare redan sett, ja, det var till och med det mest lästa inlägget bland alla LR-blogginlägg förra året. Eftersom praktiska tips är så eftertraktade och eftersom jag hittills till stor del har förmedlat teoretiska kunskaper kring vad en norm ärvad normkritik går ut på och varför den normkritiska pedagogiken är att föredra framför toleranspedagogiken, kommer denna sista del i följetongen ägnas åt just praktik:

Såhär kan du som lärare (hyfsat) enkelt (börja) arbeta och tänka normkritiskt!
(Och den som nu mot förmodan ställer sig frågan vad tusan normkritik ska vara bra för kan lätt som en plätt hitta förklaringar i de nyss länkade inläggen!)

Under vissa av tipsen nedan döljer sig en och annan relaterad länk. Klickar ni på dessa hamnar ni i min privata blogg där jag tidigare skrivit om normkritiska lyckanden – och misslyckanden.

1. Förutsätt inte kön och sexualitet – tala könsneutralt

Alla elever är inte bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön, så tänk på att använda deras förnamn istället för att slentrianmässigt kalla dem ”grabbar” och ”tjejer”. Lika slentrianmässigt säger många lärare ”mamma och pappa” när de ber elever fråga sina vårdnadshavare något eller när en blankett ska hem och skrivas under. Det är inte svårt att istället använda ord som ”vuxen” eller för den delen det nyss nämnda ”vårdnadshavare”: ”Påminn era vuxna om att det är föräldramöte på tisdag!” ”Den här blanketten behöver era vårdnadshavares underskrift!”

Tänk också på att inte förutsätta heterosexualitet i samtal med och om eleverna. Undvik uttalanden som ”hörni tjejer, det där var väl en riktigt snygg kille?” och ”killar i den där åldern har bara brudar i skallen…”.

De flesta elever i ert klassrum är förmodligen bekväma med att omtalas som ”han” eller ”hon” och de som inte är det vågar ofta inte säga något, eftersom transpersoner som grupp är väldigt utsatta i vårt samhälle. Möter ni trots allt en elev som ber om ett annat pronomen än det du hittills använt – oavsett om det är ”han”, ”hon” eller ”hen” – ja, då ska du helt enkelt respektera detta. Kom även ihåg att inte ifrågasätta elever som använder ”hen” i tal- eller skriftspråk (jag skriver detta på förekommen anledning), utan acceptera att språket utvecklas och att ”hen” numera ingår i det svenska ordförrådet.

2. Syna dina läromedel!

Vem finns representerad i de läroböcker som används i svenska, moderna språk, samhällskunskap, biologi, hemkunskap, matematik…? Hur framställs personer av olika kön? Vilka typer av kärleksrelationer och familjebildningar syns på bilder och beskrivs i texter? Är hbtq-personer helt osynliga, eller pekas de ut som ”annorlunda”? Kanske är detta till och med något som eleverna kan få ägna sig åt att undersöka i samhällskunskapen, svenskan, på bilden eller kanske i hemkunskapen?

Fundera även över vilken skönlitteratur eleverna läser, vilka filmer ni tittar på och så vidare. Är det enbart under en speciell temadag som en homosexuell kärleksrelation får synas på film eller läsas om i en novell – och skulle ni i så fall kunna ändra på det?

Läromedel, filmer och texter som reproducerar starka normer kan för all del användas så länge de inte är rent kränkande, men tänk då på hur du använder dem (mer om detta under nästa punkt).

Vis av erfarenhet kan jag även starkt rekommendera att alltid noggrant lyssna igenom hörförståelseövningar innan ni låter eleverna ta del av dem…

3. Synliggör normen och inkludera det normbrytande!

Det är lätt hänt att det som är normen ständigt passerar obemärkt och att det normbrytande antingen inte ens nämns eller att det nämns endast i samtal om normbrytaren. Sträva efter att göra tvärtom: Tala om normen, och försök inkludera det normbrytande utan att göra en grej av det.

Som sagt ovan, det går inte alltid att undvika att använda sig av material som befäster normer kring kön och sexualitet (eller för den delen normer kring hudfärg eller funktionalitet) – men det går att förhålla sig till materialet på olika sätt, samt förstås komplettera med något mer. Ibland är det rentav så att eleverna själva reagerar på att tjejer och killar framställs väldigt normativt och då är det bara att gratulera, men ofta är det nyttigt att som lärare aktivt ställa frågan: Vilka normer representeras i den här texten/filmen/boken? Hur framställs killarna/tjejerna? Är det såhär i verkligheten? Hur kommer det sig att killar/tjejer/kärlek/familjer framställs på detta sätt? Hur påverkar det personer som följer/inte följer normen? Och så vidare.

Dock gäller det att akta sig för att inte hamna i en diskussion om ”avvikaren”, och om man ändå hamnar där se upp så att ingenting kränkande sägs och givetvis direkt markera om någon uttrycker sig föraktfullt. Visst kan det vara bra att fördomar kommer upp till ytan så att de kan bemötas, men det får inte ske på bekostnad av hbtq-personerna i klassrummet (mer om hbtq-fobi nedan).

Här är ett exempel på hur jag förra året, som en del i arbetet med en skönlitterär bok, synliggjorde heteronormen samt normer om kön tillsammans med mina åttor. Här är listan över de romaner samma åttor fick läsa under vårens kärleksbokcirkel.

4. Undvik samt bemöt hbtq-fobiskt skämtande och jargong

Skämt om ”hur bögar/flator är” eller att skratta åt någon som klär sig eller uttrycker sig könsöverskridande hör inte hemma i ett klassrum, då detta befäster fördomar om hbtq-personer och förmodligen kränker närvarande hbtq-elever. Likaså bör det undvikas att skoja om att vissa beteenden/egenskaper är så typiskt ”tjejiga” eller ”killiga”, eftersom detta befäster normer kring hur tjejer/killar är (samt att alla identifierar sig som tjejer eller killar).

Tänk på att som lärare alltid markera att du har hört vad som sagts då någon skojat/uttalat sig hbtq-fobiskt och tala exempelvis om att ”bög” är ett ord som gärna får användas, dock inte i kränkande syfte. Jag kommer med största sannolikhet skriva mer just om skällsord i ett eget inlägg framöver, men den som inte kan hålla sig kan läsa detta så länge.

5. Utgå ifrån att klassen består av en brokig skara elever!

Tänk dig att du i ditt klassrum varje dag möter elever med olika könsidentiteter (oavsett hur de ser ut på utsidan), olika sexualiteter, funktionsförmågor, religioner, med olika socioekonomisk bakgrund, hemförhållanden och så vidare. Jag lovar, då blir det lättare att ”okonstlat” tala i mer generella ordalag, att använda fler normbrytande exempelmeningar i matematiken/språkundervisningen, att direkt sätta ner foten när någon uttalar sig på ett nedsättande vis.

Till sist: Låt det ta tid. Att börja tänka och agera normkritiskt är inte något som sker över en natt. Det är en process som behöver dröja en stund, sjunka in. Du behöver se dina egna privilegier, möta dina egna fördomar och till sist fullt ut inse att och hur ditt bemötande och din undervisning faktiskt kan påverka – i positiv och negativ riktning.

Nu kommer det dröja ett par veckor innan jag återkommer med fler texter, och tills vi hörs igen hoppas jag att ni som ännu inte har gjort det plöjer igenom hela bloggarkivet (så många inlägg är det inte…), sprider era favorittexter till folk som behöver kunskaperna samt förstås gärna fyller på med normkritiska tips och tricks i kommentarsfältet nedan.

Normen i fokus, del 3: Problemet med tolerans

Nu är det dags för den tredje delen av fyra i min lilla följetong om normkritik. Ni som har hängt med hela vägen har numera stenkoll på vad en norm är samt vad normkritik är och vad det absolut inte är. Idag tänkte jag prata om tolerans och ställa detta begrepp och förhållningssätt mot normkritiken. Såväl utgångspunkten som slutsatsen i inlägget är att tolerans och toleranspedagogik inte är något eftersträvansvärt när vi talar om skolans likabehandlingsuppdrag (trots att det ju står i läroplanen att vi ska fostra ”toleranta medborgare”…).

Som öppet lesbisk har jag vid flera tillfällen från heterosexuella personer fått kommentarer som ”jag har verkligen inget emot homosexuella” eller ”det är helt okej/jättecoolt att du är lesbisk!” Utöver det faktum att sådana kommentarer ofta efterföljs av ett ”men…” och sedan en oönskad åsikt (gärna förklädd som ”fundering”) om homosexuellas leverne/utseende/rättigheter/sexliv så känns eftersmaken av den inledande kommentaren ganska besk. För vad ska jag svara? Ska jag le glatt och säga ”tack”, ”vilken tur” eller ”vad glad jag blir”? Eller ska jag bemöta den heterosexuella personen likadant och säga ”jag har ingenting emot heterosexuella heller…”?

Nej, det blir faktiskt rätt fånigt – och anledningen till detta är inte så värst svår att få syn på: Maktförhållandet är ojämnt i den här situationen. Den heterosexuella personen besitter ett privilegium som jag saknar. Hen är norm i vårt samhälle, jag är avvikaren – och en avvikare kan inte riktigt ”tolerera” en normperson, eftersom hela begreppet och fenomenet ”tolerans” går ut på att det finns en maktobalans och att det är personen med makt som kan tolerera (eller välja att inte tolerera) den med mindre makt.

Att tala om och jobba för tolerans i skolan känns därmed ganska unket, för vem är det som ska tolerera vem? Bör vi inte istället eftersträva ömsesidig respekt för varandras olikheter?

I den är bloggen fokuserar vi på h, b, t och q, det vill säga frågor som rör sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Syftet är att stärka hbtq-personers ställning i skolan och på sikt i hela samhället, men ska vi göra det genom att diskutera hur det är att vara hbtq? Prata om tolerans gentemot hbtq-personer? Diskutera huruvida hbtq-personer bör få tillgång till det ena eller det andra som heterosexuella cispersoner alltid har haft tillgång till och i den diskussionen hoppas att eleverna kommer fram till det mest toleranta alternativet?

Nej, vi bör naturligtvis belysa och prata om heteronormen och om tvåkönsnormen samt om hur makt och privilegier uppstår; med målet att sudda ut den där maktobalansen som finns ute i samhället (och därmed i skolan); med målet att inte prata om ”den andra”, som om vi inte finns i klassrummet (för vi finns visst). Risken med att arbeta för att skapa förståelse och empati för den utsatta gruppen är nämligen att maktförhållandet kvarstår och att man upprätthåller just de normer som skapar avvikare, istället för att vidga och förändra desamma. Man bidrar till en ond cirkel, helt enkelt – och det är väl onödigt?

I den fjärde och sista delen som uttalat handlar om normkritik kommer jag ge några konkreta tips på hur man som lärare kan arbeta och tänka normkritiskt.

Normen i fokus, del 2: Vad normkritik är och inte är

I mitt förra inlägg slog jag fast att normkritik är ett begrepp som ofta missförstås och misstänkliggörs. Detta är något jag kommer prata mer om nu, med målet att få såväl nyfikna som skeptiker inom skolan att förstå framför allt vad normkritik är och syftar till, men också vad normkritik inte är. Jag fokuserar som vanligt på normer kring kön och sexualitet, eftersom den här bloggen handlar om detta – ni kan dock själva testa att byta ut ”kön” och ”sexualitet” mot ”hudfärg”, ”ursprung” eller ”funktionsförmåga”, till exempel.

Personer skeptiska till normkritik får ibland för sig att normkritiken är ute efter att göra alla människor likadana, att den vill sudda ut skillnader mellan oss. I den uppfattningen ingår samtidigt en syn på att samhället som det ser ut nu tillåter och bejakar människors olikheter. Jag hävdar naturligtvis bestämt att inget av detta stämmer: Vårt nuvarande samhälle låter nämligen inte människor att vara olika – tvärtom. Normkritikens uppfattning är heller inte att alla människor i grunden är eller bör göras exakt likadana – tvärtom.

En gång för alla alltså: Nej, målet med normkritik är inte att alla ska börja klä sig i beige kroppsstrumpa (eller för den delen att alla killar ska ha rosa och alla tjejer blått). Nej, alla måste inte be om att få omnämnas som ”hen”. Nej, vi normkritiker vill inte förbjuda heterosexualitet, och vi tror inte att exempelvis homosexualitet är lika vanligt som heterosexualitet.

Okej?

Det absolut viktigaste för normkritiken – för normkritikern – är att få syn på normer som delar in människor i ”normala” och ”onormala”, ”förväntade” och ”oväntade”, ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Det handlar om att synliggöra och problematisera strukturer som ger vissa människor och grupper privilegier, medan andra missgynnas. Det handlar även om att få syn på våra egna privilegier samt på vilka sätt vi alla tillsammans – hur öppna och accepterande vi än må vara – gång på gång reproducerar föreställningen om att vissa könsuttryck, vissa sexualiteter, vissa relationer liksom utgör det ”rätta” sättet att leva och uttrycka sig på. Detta kan vi lärare bland annat göra genom att iaktta hur vi (omedvetet) befäster heterosexualiteten som norm i vårt klassrum eller hur vi, enbart utifrån elevers namn, antar att de identifierar sig med ett visst kön och därmed har specifika egenskaper, intressen och svårigheter.

Normkritikern är väl medveten om att alla inte följer normen. Den är också medveten om att alla som ser ut att följa normen kanske inte gör det (eller trivs med att göra det) egentligen. Den är medveten om att normen kan verka pressande på individer, att den skapar ångest och ohälsa hos den som kämpar för att passa in och hos den som inte lyckas passa in. Normkritikern är framför allt medveten om hur normer ger vissa förtur och tolkningsföreträde – ute i samhället, men också inom skolans väggar – medan andra ständigt åsidosätts och i mer eller mindre utsträckning riskerar att drabbas av diskriminering, orättvisor och kränkningar (om de ens vågar vara sig själva fullt ut).

Målet för den lärare som arbetar normkritiskt är att i första skedet skapa ett öppnare och mer jämlikt klassrum där alla elever räknas, får ta plats och mår bra – och på sikt att bidra till ett öppnare och mer jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter och där ingen utsätts för förtryck på grund av hur den ser ut, hur den definierar sig eller vem den väljer att leva tillsammans med.

…och i nästa inlägg kommer jag förklara varför det är just normkritik vi ska tala om, och inte tolerans.

En källa samt ett färskt lästips:
Wikipedia/Normkritisk pedagogik
Barbie får nytt liv när normer utmanas – Svenska Dagbladet 7 januari