Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

Vi har ett ansvar som lärare att aktivt verka mot homofobi, bifobi och transfobi. Vi har ett ansvar att aktivt verka mot rasism och främlingsfientlighet. Ja, vi har ett ansvar att aktivt verka mot alla former av kränkningar och diskriminering, och detta är givetvis inga nyheter för någon av oss. Jag har tidigare skrivit uttömmande om vårt likabehandlingsuppdrag här och när jag nu äntligen är tillbaka på bloggen efter några veckors uppehåll nämner jag det igen, av en särskild anledning: Det är valår i år.

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

Skolan är en plats där allas lika värde aktivt ska främjas och där kränkningar och diskriminering av personer med olika sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck, etnisk tillhörighet och religion m.m. aktivt ska motverkas. Alla elever ska känna sig trygga i skolan. Ingen elev ska någonsin behöva höra sin existens eller sina rättigheter debatteras i sitt klassrum. Det säger läroplanen och det säger diskrimineringslagen.

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Jag vill med detta inlägg bara påminna er om detta – och samtidigt är jag medveten om frågans komplexitet. När jag diskuterar likabehandling med kollegor kommer ofta funderingen fram om hur vi ska kunna stävja fördomar, hbtq-fobi och rasism om vi inte får prata om det. ”Åsikterna måste komma upp till ytan!” menar många. Och nej, självklart ska vi inte lägga locket på och tysta allt som kan tänkas vara ”obekvämt”. Men diskussioner om mänskliga rättigheter får aldrig ske på bekostnad av elevers trygghet.

Nästa inlägg kommer jag ägna åt att prata mer om konkreta fall, om kränkande jargong och språkbruk, om ”bögtester” och tala om varför vissa frågor aldrig bör ställas i ett klassrum.

I jämlikheten finns bara ett VI, alla, varje dag…

OS i Ryssland och temaveckor på hemmaplan

 

OS i Ryssland har precis avslutats, och reportrarna åker hem, hockeyspelare åker till NHL och vi hyllar OS-hjältar i Kungsträdgården. Att Ryssland fick os var ifrågasatt från många håll och man kan tycka vad man vill om det men ett är säkert, aldrig har mina bekanta varit så politiskt aktiva som då. Att titta på en invigning som är en väl regisserad föreställning och veta att samtidigt fängslades aktivister i Moskva för att de sjöng nationalsången på ett torg i Moskva ger en bitter eftersmak.

Samtidigt som OS så debatterades, framförallt i ickesvensk media hbt frågor. TV-bolag bytte ut sina loggor, tidningar blev regnbågsfärgade och mängder med bolag, folk, och aktivister visade att lika rättigheter inte är politik, utan just lika rätigheter.

 

Nu är OS slut och jag kan inte bli av med tanken på att vi just sett världens största ”TEMA VECKA”. Ni vet de där temaveckorna som vi skriver in i likabehandlingsplanen för att motverka diskriminering och fobi av olika slag. Den där veckan när vi går runt och äter mat från olika länder för att se att den maten kan man också äta, eller då vi ritar hjärtan och säger att all kärlek är bra kärlek och alla får vara med vem man vill, i alla fall under temaveckan. Den veckan är slut nu och alla åker hem från Sotji och kvar blir de som vi kämpat för, medan vi byter tillbaka till våra vanliga loggor och slutar statusuppdatera att ”all kärlek är bra kärlek”

 

Kraven på skolans förebyggande arbete är att det ska vara långsiktigt och genomsyra verksamheten, det som beskrivs ovan, och som är ganska vanligt är inte långsiktigt. Det är inte heller främjande utan snarare segregerande. Temaveckans moment 22 är att den per definition kommer spegla det som ses som annorlunda och som annars inte får ta plats i skolan. Det som är det vanliga behöver ingen egen temavecka. Det är sällan man ser en temavecka om hur heterosexuella har det, eller hur det är att leva som cisperson, tack och lov för det.

Jag har under många år varit engagerad i Stockholm Pride, nordens största Pridefestival och Stockholms största återkommande event. Det som folk brukar tänka på när man säger PRIDE är paraden och sedan kommer diskussionen… ”måste ni spöka ut er sådär”, ”men varför ska ni ha en egen vecka”, ”måste ni gå omkring nakna”… Nu ska det här inte bli en debatt om pride eller en hel vecka eller nakna människor, så svaret blir JA, det måste vi, för att under en vecka sätts normen på två fotbollsplaner och ett kulturhus och en liten promenad utifrån ett queert perspektiv, och skaver det för någon så kan ni se det som ett smakprov på hur de övriga 51 veckorna skaver på queersamhället. De där 51 veckorna av heterofestival och manifestation av hur det är helt ok att vara hetero, icke trans och leva i sköna parrelationer.

Och ni vet de där karlarna i kvinnokläder och högklackat, de ska få promenera extra stolt, det är deras historia och deras föregångare som drog igång hela queer och priderörelsen, så nästa gång, var lite extra snälla mot dem. (vill du veta mer så googla stonewall riot).

 

Jag jobbade i ett projekt innan där vi försökte hjälpa organisationer att bli mer normkritiska, ni vet det jag skrev om sist, att få ett bredare normalperspektiv. Många av dem vi mötte såg sig som öppna för alla och att alla var välkomna. Vi valde att bla göra en bildanalys av deras hemsida och material. Genomgående representerades de av vita, olikkönade relationer med barn, dvs tvåsam heterosexuell levnad. I en egen flik fanns ”möten mellan olika kulturer” och där var en bild på ett par med en ljus man och en mörk kvinna som gifte sig (sedan att kvinnan var född i Sverige och ganska svensk i sin kultur hade man missat). Det jag vill belysa är att ett gott jämställdhetsarbete kräver att varje dag görs till temavecka, och att verksamheten gås igenom med ganska hårda glasögon. Skolan är inte undantagen från att vara normbevarare utan tvärtemot, skolan befäster många av de normer som finns i samhället. Jämlikhetsplaner skrivs utifrån ett perspektiv som säger att det finns en norm som alla ska leva upp till, de andra får komma in senare.

Ni minns diskussionen om den där skrivuppgiften, ”ska homosexuella få adoptera barn”. Den är galen ur fler hänseenden, men det räcker bara med ett argument. 1. Vi har en lag i Sverige som säger att alla får adoptera barn, att alla är lika inför lagen, det är obestridligt faktum.

Jag kan se framför mig hur någon tyckte att det var en bra idé att debattera detta utifrån perspektivet ”homosexuellas rättigheter”. Kruxet är bara att det inte handlar om homosexuellas rättigheter, det handlar om rättigheter. Den korrekta frågan torde ha varit ”ska personer få adoptera barn”

 

Läxan till nästa gång blir således att ställa de kritiska frågorna, hur pratar ni till pojkar och flickor? Hur pratar man killar och tjejer? Finns det verksamhet som är uppdelad i kill- och tjejgrupper och i såfall varför det? Hur ser böckerna ut och vilka representeras i böckerna. Hur många gånger antar ni att era elever är heterosexuella och det kön som står i personnumret?

En skön övning är att under en förmiddag försöka tänka på eleverna utifrån individer och inte kön. Ifrågasätt ditt handlande.

 

Till sist ska vi prata om ordet tolerans. Diskussionen är viktig för att tanken om TEMAVECKA bygger på att man ska lära sig om och tolerera andra kulturer än sin egna.

Tolerans ses ofta som ett mål för verksamhet som handlar om likabehandling. Tolerans förutsätter två saker: 1. Någon som behöver tolereras, dvs en avvikare som man inte gärna står ut med, 2. Någon som vill och kan tolerera och som dessutom har makten att avgöra vilken som tolereras.

Tolerans handlar alltså inte om jämställdhet. Att jag tolererar någon innebär inte att jag jämställer den med mig. Det handlar om att jag anser mig vara lite mer värd än den andra, och att den andra kan få tal del av mina privilegier så länge jag tillåter det. Tolerans förutsätter alltså ett VI och ett DEM. Vi ska vara toleranta mot dem. VI och DEM är ord som aldrig kan vara förenliga med ett jämlikhetsarbete eller ett inkluderingsarbete.

 

I jämlikheten finns nämligen bara ett VI, alla, varje dag.

Normal eller bara vanlig – vägen till revolution

Hej, Göran heter jag som lånar den här bloggen en stund av Sanna. Vi får se hur många inlägg det blir men, precis som tidigare kommer fokus vara på normkritik, hbtq och skolan. Jag är utbildad specialpedagog och jobbar just nu i en särskola. Jag är också idrottslärare och snart SO,Ma,Sv lärare. Jag har arbetat inom alla stadier från låg till gymnasiet, som klasslärare och specialpedagog och ämneslärare. Jag har också arbetat med den mindre vanliga delen av skolan, den som oftast hamnar i skymundan, särskolan. Där kan man prata normkritik, men det är en helt annan sida av saken.

Jag läste Sannas första blogginlägg och kände igen mig i tanken ”allt är väl redan sagt”, och det kanske det är, redan sagt, men varför skaver det då softa i samtal med kollegor och vänner? Varför känner jag att jag behöver lägga huvudet på sned och säga ”det är okej”? Det är inte ok… det är tröttsamt… Nu försöker jag tänka formativt och ska komma med lite feed forward om hur det kan bli okej.

Trots allt, det är bättre än på länge. Jag gömmer mig inte längre, tar inte hänsyn till om någon tycker det är märkligt att jag har manliga partners, jag förklarar pedagogiskt och riktigt om mammafrö och pappafrö när jag får frågan ”men hur gjorde ni barn?” (det är sant, den kommer), och jag har slutat svara på fråga om hur bögar gör eller vad homosexuella tycker. Det kan jag inte svara på, lika lite som jag kan svara på frågan om vad vita människor tycker eller hur svenskar har sex. Jag vet inte, jag är ingen rawmodel, jag är individ.

Precis som eleverna i klassrummet. Grunden för normen och dess existens, grunden för att utestänga någon eller ”stå ut med något”, grunden för att vara onormal eller annorlunda ligger ju i att vi anser att de allra flesta är likadana, vilket är fel. I läroplanen så står det klart och tydligt att eleverna ska ges möjligheter och rättigheter utifrån sin unika särart och sin individ. Som individer är vi aldrig lika. Din klass eller dina elever är inte 14 pojkar och 13 flickor, den är inte normala barn, den är inte stadsbor eller invandrarelever, den är fylld av individer. Visst behöver man generaliser ganska ofta i skolan, annars skulle det bli konstigt. Men gör korrekta generaliseringar.
T ex killar har inte snopp och tjejer har inte snippa, det är ingen sanning. Sanningen är att de allra flesta killar har snopp och de allra flesta tjejer har snippor, men inte alla. I mattetalen flyttar inte Kalle och Lisa ihop, låt två personer flytta ihop. Dina killelever behöver inte vara fotbollskillar, de kan få göra annat. Glitter är inte kvinnligt, det är trots allt bara glitter… och för hundrasjuttielfte gången, barn blir inte till genom sex, barn blir till genom att man blandar mammafrö och pappafrö och hur det gått till har du faktiskt inte med o göra.

Men är allt inte redan sagt då? Är det inte bra? Räcker det inte? Svaret är att det nog är bättre än på många andra ställen. Men frågan om det inte räcker med HBTQ ställs av personer som inte skaver i normen. För varje terminsstart som tjejerna får röda lappar på sina namnskyltar och killarna blå, för varje gång som förskollärarna på min sons förskola säger att han är kär i sin tjejkompis, men aldrig sin killkompis, för varje gång kjolen ses som kvinnlig och söt, för alla de gångerna behövs diskussionen.

Kom ihåg att det inte är du som pedagog eller vuxen i skolan som bestämmer vem din elev är, det är eleven. Varje gång som tjejen får röda lappen och killen får reda på att prinsessor har kjol så har du satt en sten i muren för den eleven att utvecklas dit där den vill vara.

Arbetet med att inkludera alla elever handlar inte om något exeptionellt svårt, det handlar om ordval mer än en revolution, men ordvalen kan ge en revolution. Skolan ska spegla samhället och eleverna och också vara när elevernas vardag.

Elevers vardag idag (och förr) är bred och utgår man från normalfallet så har varje elev någon vårdnadshavare, det är normalitet. Det vanliga är att man har två vårdnadshavare, har man två är det vanligaste att man har en mamma och en pappa, men det är inte det normala, det normala är att man har vårdnadshavare. Genom ett språkbruk som svarar mot verkligheten är det lätt att inkludera alla, genom att säga ”den vuxne hemma” om man inte är hundra procent säker på något annat.
Det vanliga är också att två eller flera personer bor ihop (om man nu inte ser till Stockholm, där det vanliga är singelhushåll), det är ganska vanligt att en kille och en tjej bor ihop, men det är också vanligt att två killar, eller två tjejer bor ihop, det är ännu vanligare att fler bor ihop.
Det är ganska vanligt att man blir kär, det är också ganska vanligt att en kille och en kille blir kära i varandra, det är ganska vanligt att en tjej blir kär i både killar och tjejer, och det är vanligast att en kille och en tjej blir kära i varandra.

Ser ni vart jag vill komma? Det handlar om att spegla verkligheten. Den är inte krångligare än såhär Jag har mött argument som ”ska förmedla en sund syn på sexualitet och familj” (det personen ville säga var ”vi ska fömedla MIN syn på sexualitet och familj”), eller, ”de kommer inte förstå, det är dumt att ställa till det” (Ja, allt som kan vara svårt att greppa undanhåller vi eleverna). Nu ska jag avslöja en sak, det är inte svår och jobbigt för eleverna, det är svårt och jobbigt för oss vuxna. Eleverna är inte fast i normtänket. Om vi lär dem att det vanligaste är att älska och bo ihop, så blir det så. Den som måste förstå, och tordas, det är du.

En utmaning från mig till er är att titta på er klass och fundera på vad du faktiskt vet, och vad du faktiskt antagit att du vet om dina elever. Nästa gång du pratar med en elev, prata utifrån det du faktiskt vet, generalisera inte.

Göran