Om avslutningsfester, pardans och könad dresscode

Sommar, skolavslutningar och studentfirande närmar sig med stormsteg. Många är stressade, såväl över stundande betygsättning som över planering av diverse festliga tillställningar i samband med avslutning och student. Mitt i allt detta tänkte jag komma med ett par rekommendationer och några riktiga “no no’s” just angående det senare: Av skolan anordnade avslutningsfester för niorna och studentbaler för alla som slutar gymnasiet.

Fester av dessa slag, inklusive förberedelserna inför dem, innebär ofta en enda lång kavalkad av förstärkta och reproducerade köns- och sexualitetsnormer. Dessutom tvingar vi eleverna att ta på och kanske till och med röra sig tätt, tätt intill varandra under förberedande dansövningar på idrotten. Killarna ska dansa med tjejerna, och det är givetvis killarna som för medan tjejerna ska låta sig föras. På vissa skolor uppmuntras det starkt att anlända till studentbalen eller till avslutningsfesten i olikkönade par, och väl till bords sitter alla festdeltagare placerade tjej-kille-tjej-kille. Många skolor har dessutom dresscode, vilken mer eller mindre uttalat handlar om att tjejerna ska klä sig i klänning och killarna i kostym.

Här finns sällan något utrymme för brott mot konventionen, kan man lugnt säga. Om inte arrangörerna, ofta eleverna tillsammans med representanter från personalstyrkan, ser till att försöka rucka lite på de där normerna.

“Men det är ju tradition! Ska vi inte få behålla några traditioner längre??” utbrister säkert några av er irriterat. Men det är inte det jag säger, för självklart är det trevligt med traditioner! Dock finns det inget som säger att traditioner inte får utvecklas för att passa alla, och det är just därför som jag nu kommer servera några “no no’s”, det vill säga sådant som faktiskt inte är okej (exempelvis utifrån diskrimineringslagstiftningen) och därefter några rekommendationer, det vill säga sådant som ni bör fundera på och tala med eleverna om, utan att det behöver ske en omkullkastning av allt ni någonsin gjort.

Följande är inte förenligt med läroplan och diskrimineringslag:

1. Könad dresscode. Att uppmana festdeltagarna till “festlig” klädsel, eller klädsel som alla känner sig fina och bekväma i är förstås helt okej. Däremot är det inte okej att ha en tvingande, könad dresscode som uttryckligen talar om att tjejer ska ha klänning och killar ska ha kostym. Så som i det här exemplet: wpid-2013-05-16-08-53-59-1Kort sagt: Inte acceptabelt. Alla “tjejer” trivs inte i stereotypt tjejig klädsel, alla “killar” trivs inte i stereotypt killig klädsel och även om det som “otjejig” cistjej, “okillig” ciskille eller som transperson kan vara enormt svårt, för att inte säga omöjligt, att bryta mot den starka normen som lär oss att tjejer ska ha klänning och killar ska ha kostym så kan festkommittén och skolan åtminstone visa vad de står för genom att avstyra tvingande, könade dresscodes. Eller hur?

(En annan aspekt av dresscodefenomenet är givetvis den kostnadsmässiga, vilken ofta skapar köphets och missgynnar elever med sämre ekonomiska förutsättningar. Detta bör också tas upp för diskussion.)

2. Tjej-kille-placering och förbud mot samkönade baldejter. Gymnasieskolorna i Kristianstad fick för några veckor sedan bannor just för att de förbjöd samkönade (kill)par att gå tillsammans på balen och de planerade vad jag har hört även att ha strikt tjej-kille-placering, vilket innebar att alla olikkönade par fick sitta bredvid varandra under middagen medan de samkönade paren inte fick det. Efter protester förändrades villkoren, tack och lov.

Det är helt enkelt inte okej att utesluta samkönade par/baldejter från en tillställning anordnad av skolan, och om grundtanken är att alla som anländer i par ska få sitta bredvid varandra så ska detta gälla såväl samkönade som olikkönade par, oavsett om dessa är kärlekspar “på riktigt” eller ej. Allt annat är diskriminering. Det är heller inte acceptabelt att utgå ifrån att alla elever identifierar sig med en av de två juridiska könskategorierna.

3. “Omvänd dresscode”. Då och då hör jag om skolor som kört “omvänd dresscode” vid avslutningsfester och liknande, vilken då går ut på att alla tjejer ska gå i kostym och alla killar ska gå i klänning. Detta är dock heller inte passande, av den anledningen att könsrollerna trots det normbrytande tilltaget faktiskt befästs (tanken är ju just att man då gör tvärtemot vad som är det “riktiga” sättet att klä sig) och eftersom allt enbart går ut på att “skoja till det” och göra sig lustig över ofta främst killar som bär klänning och andra kvinnliga attribut. Det är transfobi och det är kvinnoförnedrande, helt enkelt. Läs gärna mer exempelvis här och här.

…och till sist ett par rekommendationer:

I alla gympasalar fnissas det av nervositet och obehag när det vankas träning inför bal och avslutningsfester, och de som tycker att pardansmomentet är alltför obehagligt eller förnedrande kommer förmodligen skolka. Anledningarna är många; vissa gillar inte kroppskontakt (och i synnerhet inte när de inte känner personen de tvingas röra vid), vissa är inte tillfreds med den egna kroppen och hur den rör sig och vissa är så kära i någon i klassen att de hellre skulle dö än tvingas dansa med denne (tänk om det märks… och så vidare).

Så hur kan man göra? Jag är själv inte idrottslärare och har inte alla svar, men något jag skulle önska att man talade om är det faktum att tjejer och killar förväntas dansa med varandra, att det är killen som ska föra och tjejen som ska föras. Varför är det på det här sättet? Vilka normer speglas och reproduceras i och med att vi alltid gör så? Man kan tala om heteronormen, man kan tala om normer kring kön, manlighet respektive kvinnlighet och belysa alternativa, mer moderna sätt att se på pardans. Man kan även tala om det faktum att det för många tjejer ofta känns helt okej att dansa med en tjej, medan det sällan känns lika okej att killarna dansar med varandra. Varför är det så?

Och varför kan inte dansen i skolan få handla helt och hållet om att just lära sig danssteg och att hålla takten, istället för att fokus ska hamna på könsroller och vem som bör dansa med vem? Exempelvis kan alla elever få lära sig att både föra och föras, och kanske kan några moment ske utan danspartner, om det faktiskt är så att vissa hellre får ett underkänt betyg än att tvingas dansa tätt intill någon de knappt känner?

Hur fungerar det i era skolor?

Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Jag läste alla kommentarer till mitt senaste inlägg om motverkande av hbtq-fobi i klassrummet, bl.a. på LR:s facebooksida. Det är alltid lite småotäckt att läsa de där kommentarerna, tycker jag, för även om det givetvis finns många lärare som uttrycker tacksamhet för att frågan tas upp eller som entusiastiskt berättar om hur de arbetar normmedvetet i sina klassrum så är helhetsbilden inte lika positiv. Och det ska sägas, att medhåll eller hurrarop från alla förväntar jag mig inte. Men vad jag heller inte förväntar mig eller önskar är lärare som förlöjligar och förminskar hbtq-frågan och likabehandlingsuppdraget generellt, som likställer “att vara öppet homo” med att “tala om sitt sexliv” eller som menar att vissa elever och grupper inte är redo/mogna för den här typen av diskussioner (om att som hbtq-person vara ett så kallat “känsligt ämne” skrev jag för övrigt här). Kommentarer och åsikter av den sorten visar sig dock, och jag känner att jag måste ägna en text åt dessa, för jag vet att de åsikter som uttrycks av ett relativt litet antal på Facebook och Twitter innehas av betydligt fler ute i skolorna.

Och vet ni? Det är inte okej. Det är Sverige 2014 och ända sedan sextiotalet (ja, kanske sedan ännu tidigare) har värdegrundsarbetet varit tydligt inskrivet i läroplanen:

I centrum för skolans verksamhet står den enskilda eleven. De som verkar inom skolan skall visa aktning för elevens människovärde och söka skaffa sig kännedom om hans individuella egenart och förutsättningar samt söka främja hans personliga mognande till en fri, självständig och harmonisk människa.
Den enskilda människan är medlem av skilda gemenskapskretsar. Dess­utom är hon samhällsmedlem såväl i den nationella som i den internatio­nella gemenskapen. För att hon skall kunna finna sig tillrätta i tillvaron, måste hon redan under skoltiden få öva sig att leva och verka i gemenskap med andra och förbereda sig för sin roll som aktiv medborgare i morgon­dagens samhälle, som betydligt mer än det nuvarande kommer att kräva samverkan och solidaritet mellan människorna. (…) Verksamheten måste inriktas på skolans samtliga elever, en hete­rogen grupp människor, stadda i ständig utveckling och företrädande skilda personlighets- och begåvningstyper. Den yttre organisationen och det inre arbetet måste därför formas så, att det blir möjligt för varje enskild elev att under uppväxtåren med skolans hjälp tillvarata sina anlag och möjligheter och finna studievägar och arbetssätt, som främjar den personliga utvecklingen. (…)

ur Lgr 69

Under nittio- och 00-talen har samhället och lagstiftningen utvecklats och så även formuleringarna i läroplanens olika delar. Sedan 2009 har vi en än mer omfattande diskrimineringslagstiftning, vilken naturligtvis gäller även i skolan, och i Lgr 11 är frågor rörande identitet, normer och jämställdhet än tydligare inskrivna också i det centrala innehållet.

Som lärare eller skolledare har vi en skyldighet att se detta som en del i vårt yrke och dagliga arbete. Vi ska fostra demokratiska medborgare, vi ska lära dem att visa solidaritet med utsatta, vi ska arbeta för jämställdhet och mot traditionella könsmönster och vi ska säkerställa att alla elever oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsförmåga och ålder behandlas med respekt och har tillgång till en trygg lärmiljö. Det är vårt uttryckliga och oerhört viktiga uppdrag, vilket på intet sätt står i motsättning till vårt minst lika viktiga lärandeuppdrag. Snarare hänger ju allting ihop, eftersom det eleven läser och skriver förhoppningsvis handlar om just det samhälle hen växer upp i och de människor hen har omkring sig, konstigt vore väl annars? Nivån på texter, formuleringar och frågeställningar kommer givetvis skilja sig beroende på vilka grupper vi arbetar med, men ingenstans är själva frågorna om mänskliga rättigheter ”för svåra”.

Individerna som samhällets strukturer och orättvisor ytterst drabbar sitter dessutom i våra klassrum, det får vi inte glömma bort.

Att som lärare förminska problemen, skjuta dem ifrån sig eller blunda för dem (och därmed blunda för de personer som främst drabbas) är helt enkelt inte okej. Vi har ett ansvar, och vi måste göra vårt bästa för att förvalta det. Punkt slut.

Läs gärna nedanstående texter också, i synnerhet om detta inlägg gjorde dig irriterad eller förbryllad:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Normföljarna och normbrytarna är inte två olika arter
Mina elever är inte gay
Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken

Hur gör du för att motverka hbtq-fobi i klassrummet?

Ofta blir jag trött på att upprepa mig när det gäller värdegrundsfrågor, hbtq-fobi och lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Jag säger samma sak om och om igen, och alltid är det någon som tycker att jag överdriver, att jag ska sluta ta åt mig, att vi hbtq-personer är så pass få att vi inte kan räkna med att få ”synas” eller att alla kommer acceptera oss samt: att jag, i egenskap av lärare, ska ”sluta prata om min sexualitet så himla mycket”.

Då tycker jag att det är viktigt att poängtera, att när jag pratar om hbtq-rättigheter i skolan, då handlar det inte om mig. Det handlar inte om att jag är lättkränkt eller att jag vill basunera ut mitt privatliv, utan det handlar om läroplanens värdegrund och det handlar om diskrimineringslagen. Samt förstås: vanligt jävla hyfs, respekt och empati för alla människor.

Och bara det faktum att jag gång på gång möter dessa mothugg bevisar precis det jag försöker poängtera: Att vi inte är där än gällande hbtq-rättigheter, inte på samhällsnivå och definitivt inte i skolan. Klicka er bak i bloggarkivet, ni som inte tror mig.

Skolan, och i synnerhet högstadiet kanske, är en homo-, bi- och transfobisk miljö. Det är en plats där köns- och sexualitetsstereotyper ständigt reproduceras och befästs och en plats där det är väldigt svårt att avvika från normerna rörande just kön och sexualitet. Jag vet att väldigt få hbtq-ungdomar är öppna med sin identitet i skolan just för att de inte vågar och för att de är rädda för följderna. De vill inte associeras med det ord som andra elever använder som synonym för ”löjlig” och ”äcklig”, de vill inte ses som ett skämt och de vill inte utsättas för hot och kränkningar. Att komma ut som homosexuell, bisexuell, trans eller att på något annat sätt avvika från de starka könsnormerna skulle mer eller mindre säkert innebära det just nämnda. I synnerhet om du kommer ut som trans, jag måste bara poängtera det.

Eleverna på mitt förra jobb vittnade i en enkät om att vuxna på skolan alldeles för sällan ingriper när ord som ”bög” och ”gay” används i nedsättande syfte. Över hälften trodde inte riktigt eller alls att det skulle anses okej om någon var öppen transperson på skolan; många angav att det nog ansågs okej att avvika litegrann från könsnormerna, men ”inte för mycket”. En väldigt hög procent klickade i att de ville prata mycket mer om diskrimineringsgrunden ”könsidentitet och könsuttryck” samt trans. Jag tror inte att någon lärare var särskilt förvånad när resultatet kom, dock blev vi aningen nedslagna.

Vi är helt enkelt för dåliga på att motverka hbtq-fobi i skolan, i kombination med att vi sällan inkluderar hbtq-identiteter på ett positivt och självklart sätt i undervisningen. Det senare kan vara klurigt om man själv inte riktigt ser hur man reproducerar hetero- och cisnormativitet, men varför i hela friden agerar vi inte ALLA aktivt mot den ytterst synliga hbtq-fobin? Varför?

Låt mig gissa.

Vissa lärare kanske inte vill göra ”en stor grej” och tänker att det bästa är att tiga ihjäl problemen, att vara ”neutral”.
Vissa lärare kanske tänker att ”ungdomar håller på sådär” och ”det vet väl alla att unga grabbar har bögfobi”.
Vissa lärare tänker kanske att den slentrianmässiga användningen av ”gay” som nedsättande adjektiv är oskyldig och obetydlig.
Vissa tänker inte ens på att det faktiskt sitter homo- och bisexuella samt transidentifierade elever i klassrummet och att dessa nog tar illa upp av hbtq-fobisk jargong.
Vissa ser inte hbtq-fobin när den uppstår, i synnerhet inte transfobin, eftersom vi är så vana bl.a. vid ”skämt” som bygger på att en man bär ”kvinnokläder” och dylikt. Om du vill ha hjälp att upptäcka, läs exempelvis detta.
Och ytterligare några lärare som inte riktigt vet HUR de ska angripa problemet.
(De, förhoppningsvis få, lärare som inte alls har intresse av att stävja hbtq-fobi låter jag inte ta en  massa plats just här.)

En sak vi alla kan börja med är att uppmärksamma det språk vi hör att eleverna använder. Vi kan exempelvis fråga dem vad de menar när de säger att en skoluppgift är ”gay”, att en fotbollsspelare är ”bögig” eller när de fnissar föraktfullt åt ordet ”hen”. Diskussionerna som uppstår brukar vara rätt vettiga; det kommer fram att vissa inte känt till varför ordet ”hen” fyller en viktig funktion i språket och att de knappt reflekterat över att ”gay” faktiskt är något som man kan vara. Några kan mer nyanserat redogöra för att de egentligen inte menar ”gay” som i homosexuell utan att det är två skilda saker, liksom. Efter ett sådant samtal är det enkelt att som lärare visa vad man själv står för, att själv använda ”hen” där det passar samt att tala om att jag inte tycker att det är okej att de använder vissa ord i negativt syfte. Förmodligen upphör inte den felaktiga användningen av vissa ord hux flux, men de har åtminstone fått en annan innebörd. Det har t.ex. yttrats i klassrummet att ”gay” de facto är något helt annat än ett negativt adjektiv och bara det kan vara av stor betydelse.

Förra veckan utlovade jag i kommande inlägg flera exempel på konkreta fall, att jag skulle tala om frågor som inte bör ställas och jag nämnde även det fasansfulla fenomenet ”bögtest” (vilket en bekants son råkade ut för nyligen – jag blev helchockad att sådant fortfarande händer). Nu blev det inte riktigt så, just av den anledningen jag nämnde i inledningen: Jag blev trött. Trött på att självklarheter ska behöva upprepas och förklaras, försvaras och bevisas. Så istället har jag filosoferat hyfsat fritt, och nu lämnar jag över till er att filosofera över vem NI är när det kommer till stävjande av hbtq-fobiska skämt och liknande. Gör ni något åt saken? Hur gör ni då? Om ingenting, varför inte då? Hur gör de flesta på din arbetsplats/i din skola? Berätta, dela med er! Inspirera (eller irritera..?) mig och varandra! Självklart får ni även hemskt gärna delge era goda exempel, såsom klasser där hbtq-fobi inte existerar eller liknande…

…och ha ett trevligt påsklov, ni som redan har påbörjat ert!