Det problematiska med könsuppdelade grupper i skolan

Jag vikarierade på en högstadieskola för några år sedan, där alla tjejer gick i obligatorisk tjejgrupp en gång i veckan. Den låg på lektionstid, och medan tjejerna satt och pratade om sådant som tjejer ”behöver” prata om och stärktes inför framtiden, satt jag med killarna och hade lektion – de killar som tjejerna alltså stöttades i att sedan kunna bemöta och våga stå upp inför. Dessa små killar, 12-13 år gamla, som än i livet aldrig gjort en fluga förnär. Ett par av dem uttryckte hur ledsna de var för att tjejerna fick gå iväg och prata. De behövde också prata om saker, och vad hade de, killarna, gjort som gjorde att tjejerna behövde det där snacket?

Att klasser och grupper i skolan delas upp efter kön är otroligt vanligt. Ofta handlar det förstås om att både tjejerna och killarna får tid att prata, att det finns både tjejgrupper och killgrupper. Men syftet är nästan alltid detsamma: Att tjejerna ska rustas för framtiden, stärka sin självkänsla, våga ta plats! Att killarna ska våga prata om känslor samt ta ett steg tillbaka, lugna ner sig. Tjej- och killidrott existerar fortfarande, för att tjejerna ska våga skjuta mot mål, medan killarna ska få skjuta så hårt de kan. Uppdelade engelsklektioner – så att tjejerna ska våga prata engelska utan att bli utskrattade och så att killarna ska få prata fritt utan att behöva visa hänsyn. Och ja, förstås – dessa samtalsgrupper, där det ska snackas relationer, vänskap, kärlek, kroppen, mobbning… känsliga ämnen. Då är könsuppdelningen så otroligt självklar – för vilken tjej skulle vara bekväm att prata om kärlek när en kille är närvarande? Han är ju hennes framtida man!

Jag ogillar skarpt och undviker konsekvent den här typen av uppdelningar i min undervisning. Den görs så slentrianmässigt – samtidigt som den, om någon ifrågasätter den, ofta sägs vara ett arbete i förebyggande syfte. Jag ser den snarare som en åtgärd i motverkande syfte. Motverkande av att tjejer och killar – individer – ska kunna mötas utan att se varandra som motsatser, konkurrenter, främlingar, fiender. Motverkande av att alla individer oavsett könsidentitet och könsuttryck ska kunna ta plats, respekteras och slippa diskriminering och kränkande behandling.

För såhär är det: Gruppindelning baserad på kön bygger på flera föreställningar som faktiskt inte alls stämmer överens med verkligheten. För det första bygger den på föreställningen om att det bara finns två kön, rent biologiskt, och att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement, med olika egenskaper och behov (tvåkönsnormen). För det andra föreställningen om att könsidentitet är lika med könsorgan och därmed det juridiska kön som registrerats vid födseln (cisnormen). För det tredje föreställningen om att personer av samma kön trivs bäst ihop när det kommer till vänskapliga relationer, och att personer av olika kön dras till varandra sexuellt (heteronormen).

Och som sagt är detta just föreställningar, ingen sanning. Alla tjejer har inte tjejkompisar, alla killar har inte killkompisar. Alla killar är inte sportiga, alla tjejer är inte blyga och försiktiga. Alla tjejer har inte urlätt för sig i skolan och alla killar har inte svårt för sig i skolan. Kanske gäller detta för majoriteten i vissa fall, men aldrig för alla.

Dessutom finns det i varje klassrum personer som inte är heterosexuella och personer som inte är cispersoner.

Att det finns individer som bryter mot heteronormen är de flesta av oss högst medvetna om. Ja, det finns homosexuella och nja jo, det finns bisexuella också. Även vi icke-heterosexuella glöms som bekant oftast bort och om vår sexuella läggning nämns i skolan rör det sig förmodligen om ett försök att kränka någon – men det finns ändå en medvetenhet om att vi existerar. Någonstans, bara inte just här, just nu.

Brott mot tvåkönsnormen och cisnormen är en helt annan sak. Ifrågasättandet och osynliggörandet är totalt. Såhär skriver Lo Silverstjärna, en av initiativtagarna till hashtaggen #queeraberättelser:

“Jag är en av dessa som inte passar in, som tvingats till att komma ut gång på gång för att få tillgång till det mänskliga värdet som jag i teorin är berättigad till, men i praktiken inte har.

Som öppet ickebinär transperson är det omöjligt för mig att tvingas in i den snäva könsidentitetsnormen som reproduceras varje timme, varje minut, där det bara finns två kön som är acceptabla: “man” och “kvinna.” Det normativa tänket är något som syns i varje form av samhället, skadar oss som inte är cis, som omöjligen kan leva i könsroller som ligger likt stålsnaror kring våra halsar.

Vi som inte får höra rätt pronomen om oss, vi som tar emot den psykiska misshandeln gång på gång utan att våra upplevelser tas på allvar. Våra upplevelser viftas bort som att det bara är en fas och inte handlar om att vår hela existens blir konsekvent ifrågasatt.”

Könsuppdelning i skolan är problematiskt på många sätt, eftersom den bygger på ovan nämnda föreställningar om kön och sexualitet. Allra värst blir det dock för transsexuella elever som ännu inte har kommit ut och därmed placeras i fel grupp samt för elever bortom tvåkönsnormen, som inte känner sig hemma i någon av de socialt och juridiskt accepterade könskategorierna. För dessa finns inte ens någon grupp att välja. Enligt mig är detta skäl nog att i skolan alltid undvika könsuppdelade grupper, men jag vet att många (av er) tänker annorlunda – just på grund av ovan nämnda normer: Vi har alla från barnsben lärt oss hur vi bör organisera oss; våra vänskapsrelationer bör vara homosociala, våra kärleksrelationer heterosexuella. Vi vet alla att det är så, och eleverna kan ibland själva be om att få sitta ”bara med tjejerna/killarna”, för att de är osäkra, ovana, för att de inte riktigt vet hur de ska bete sig tillsammans med personer av annan förväntad könstillhörighet.

Vi lärare måste dock hjälpa dem att bryta detta. Det är vår uppgift, tydligt utskriven i läroplanen och en del i det främjande likabehandlingsarbetet, att utmana traditionella könsroller, att främja jämställdhet och jämlikhet, att inkludera alla elever oavsett könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning (etc.). För ska förändring ske, så att vi når det där jämställda och jämlika samhället utan förtryck och diskriminering, måste vi börja med barnen och ungdomarna – eller hur?

Separatistiska sammanhang är ibland även av godo, givetvis. Stödgrupper för såväl tjejer som killar behövs, liksom communitys och frizoner för hbtq-ungdomar. Men det är en stor skillnad på att ungdomar på fritiden söker sig till eller av skolpersonal blir tipsade om sådana grupper/sammanhang, mot att i skolan tvingas in i ett sammanhang baserat på förväntad könstillhörighet och där normer rörande kön och sexualitet befästs och reproduceras.

Till sist: Om det någon gång är absolut nödvändigt att dela upp eleverna efter kön eller efter kropp – gör det med stor respekt och medvetenhet om att allt inte är vad det på ytan kanske synes vara.

Om bävan inför och betydelsen av att komma ut som hbtq för eleverna

Nu var det ett tag sedan. Jag, liksom ni, befinner mig mitt i terminens slutfas. Prov, bedömningar, slutbetyg som ska sättas så rättvist det bara går. För min del är det på många sätt lite extra stressigt, eftersom jag bytte arbetsplats mitt i terminen och jag därmed inte har känt eleverna så länge som det egentligen behövs för att kunna göra en rättvis bedömning.

Den här texten kommer dock inte handla om bedömning, utan mer om det här att vara ny på en arbetsplats. Att vara ett nytt ansikte för eleverna, en person som de är nyfiken på. Att vara sig själv inför dessa nya elever.
Att komma ut som hbtq-identifierad lärare.

I ett inlägg på min egen blogg i höstas skrev jag om varför jag alls ”måste” komma ut, och Sara länkade även dit i sitt inlägg om att vara 27 år, lärare och tillbaka i garderoben. För många undrar ju just det: Varför behöver eleverna känna till ditt privatliv? Vad har din sexualitet med undervisningen att göra (ditt sexliv, skriver de ibland, de som älskar att misstolka)? Var lite professionell! Men faktum är ju att min familj, min kärleksrelation, min vardag är en liten del av min roll som lärare; för alla dessa bitar gör mig till den jag är, både som privatperson och som yrkesutövare. Och när man arbetar med människor – i synnerhet med ungdomar – som man träffar flera timmar varje dag, känns det jättemärkligt att tvingas dölja en så stor del av sig själv.

Ändå gör jag det. Oftast ganska länge. För trots att det inte borde kännas ”privat”, ”känsligt” och ”hisnande” att i förbifarten nämna min fru eller det faktum att vi väntar barn i sommar, så gör det faktiskt det. Jag vet att det som följer är ett sus genom klassrummet, ett stort gäng förvirrade ansikten med gapande munnar, ett plötsligt ”VA??”, en fnissattack eller kanske ett ”vad äckligt!” Och det gäller att orka med det där just då. Det gäller att vara beredd på följdfrågor om hur länge jag har varit ”sån”, om hur mitt barn kom till egentligen och varför jag plötsligt blir så rödflammig på halsen (det blir jag ofta när jag pratar om personliga saker, något jag inte alls skäms för att prata om i andra sammanhang, t.ex. när jag undervisar i retorik).

Det gäller också att vara förberedd på att detta kanske blir gången då ett sådant samtal leder till ett upprört mail från en förälder. Ännu har det aldrig hänt, tack och lov.

Elever är nyfikna på oss lärare. De frågar varför jag heter Mac Donald i efternamn. De iakttar mina händer och ser att jag är gift, och undrar när jag gifte mig. De frågar om jag har några barn. De vill veta om jag har en pojkvän. De undrar vilket parti jag röstar på. Och jag vill inte vara en tillknäppt person som ständigt svarar ”det hör inte hit” (förutom när frågorna blir alltför intima, såklart). Jag tror dessutom inte att cisidentifierade heterosexuella lärare skulle avböja att svara på frågan om de är gifta eller om de har en pojkvän/flickvän.

På tidigare arbetsplatser har det ibland blivit så att jag kommit ut i situationer som varit rätt obekväma för eleverna. På min första arbetsplats hände det mitt under en konversation om Justin Bieber och hans ”gayiga” utseende. ”Vadå, är det någon som är gay här inne eller?” frågar en elev skämtsamt. ”Ja, jag är det”, svarade jag. På min senaste arbetsplats hade eleverna en konversation som började med ett konstaterande om att bögar är snygga, och sedan slog någon fast att ”lesbiska är så himla fula”. ”Jag är lesbisk”, svarade jag då. Eleverna fick sig i båda situationerna en tankeställare, och samtalen och frågorna som följde visade verkligen vilket stort behov ungdomar har att få prata om frågor som rör sexualitet och kön, relationer, kärlek, barnskaffande. Många undrar verkligen, men de får sällan möjligheten – eftersom hbtq-identiteter oftast osynliggörs, förutom när begreppen ”gay”, ”bög”, ”lebb” och ”hen” används som skällsord eller ord att fnissa åt.

Och det, att jag ger dessa ”begrepp” en annan och mer verklighetsförankrad innebörd – att jag visar att det faktiskt existerar människor bakom orden – är förstås ytterligare skäl till att jag ser vikten av att vara öppen som icke-heterosexuell lärare.

På min nya arbetsplats är jag än så länge inte öppen inför mina elever. De vet att jag är gift (med någon), de vet att jag har ett barn (med någon) – men de vet inte att jag ska bli mamma till ytterligare ett barn om bara några veckor. Innan sommaren kommer jag förmodligen berätta det för dem, dels för att jag är så himla glad och spänd inför att bli mamma igen, dels för att jag vill vidga deras föreställningsvärld och dels för att jag vet att om jag – som vuxen – inte kommer ut i skolan, hur sjutton ska eleverna någonsin våga det?

Slutligen vill jag tipsa alla er som har twitter att följa hashtaggen #queeraberättelser där i första hand ungdomar berättar om sin vardag som hbtq-personer, om deras erfarenheter av hbtq-fobi och deras tankar om cisheteronormen. Tänkvärd och viktig läsning! Jag vill även uppmana ER lärare att använda hashtaggen #detoppnaklassrummet när ni twittrar eller bloggar om sådant som rör hbtq och skola. Okej?

Nej, intoleranta attityder bör inte ges utrymme i klassrummet

“Vi kan inte blunda för det som är obekvämt!”
“Det går inte att undvika känsliga ämnen!”
“Att lägga locket på kan få motsatt effekt!”

Samtliga dessa kommentarer hörs eller ses ofta yttras i sammanhang där jag talar eller skriver om nolltolerans mot hbtq-fobiska attityder, rasism och andra former av kränkningar i skolan. Det är som om personer, i det här fallet pedagoger, har svårt att se skillnaden mellan kränkande uttalanden och att alls diskutera eller nämna hbtq-fobi och rasism. Att förbjuda det senare är det givetvis aldrig tal om, men att prata om att det finns hbtq-fobi och rasism i samhället eller att själv agera inkluderande och aktivt främja respekt och jämlikhet, innebär inte att vi måste acceptera att vilka åsikter som helst framförs.

Dock tycks det finnas en utbredd uppfattning om att det sannerligen är viktigt att de negativa attityderna och fördomarna gentemot exempelvis hbtq-personer och rasifierade får komma upp till ytan, att personerna (eleverna) som innehar dessa åsikter minsann måste få komma till tals. Ibland anses detta rentav viktigare än att hbtq-personerna och de rasifierade själva får komma till tals, och definitivt viktigare än deras mående och trygghet i sammanhanget.

Ett exempel på detta kunde vi läsa i bl.a. Svenska Dagbladet för någon vecka sedan, då det framkommit att en svart lärarstudent hade ombetts lämna klassrummet när det vankades diskussion om rasism, eftersom diskussionen kunde “hämmas” ifall hon deltog. Ärendet ligger nu på Diskrimineringsombudsmannens bord. Att någon bryter mot hetero- och cisnormerna syns inte nödvändigtvis på utsidan, och i de allra flesta fall glöms det bort att vi faktiskt sitter där i klassrummet. Kanske är det därför som många anser det vara fullt rimligt att alla elever deltar/får lyssna till debatter om exempelvis homosexuellas lämplighet som föräldrar och rätt att skaffa barn (trots att detta har varit juridiskt möjligt i tio års tid…)?

Men varför anses det så vansinnigt viktigt intoleranta attityder, fördomar och kränkande åsikter får uttalas, och varför i ett klassrum? Räcker inte vetskapen om att dessa attityder finns, i kombination med vetskapen om att personerna som drabbas faktiskt sitter i klassrummet? För vi sitter ju där. Och gäller det inte eleverna personligen, så gäller det med absolut största sannolikhet deras föräldrar, vänner eller släktingar.

I skolans uppdrag ingår att alla elever ska vara trygga. Vi ska motverka intolerans, vi ska främja lika möjligheter för alla och förebygga kränkningar och diskriminering. För att kunna göra detta krävs inte att vi tillåter och uppmuntrar att intoleranta attityder öppet luftas i klassrummet. Om så ändå sker (vilket det tyvärr säkerligen kommer göra) har vi inget annat val än att bemöta givetvis, men det finns ingen anledning att exempelvis ställa frågor som ger homofoben tillfälle att ge uttryck för homofobi eller rasisten möjlighet att uttrycka rasistiska åsikter. Det är liksom inte så att personer negativt inställda till homosexualitet, könsöverskridande identiteter eller individer med annan hudfärg än de själva blir mindre negativt inställda för att de tillåts eller uppmuntras uttrycka sin fobi.

Om vi ser det på det sättet, om vi sätter likhetstecken mellan nolltolerans mot fördomsfulla uttalanden och att “lägga locket på”, då likställer vi samtidigt exempelvis homosexualitet, bisexualitet och trans med vilken åsiktsladdad “företeelse” som helst, såsom droganvändning, kärnkraft eller monarki. Skillnaden är att vi i det ena fallet diskuterar just en företeelse eller ett materiellt ting, medan vi i det andra fallet diskuterar individer och mänskliga rättigheter. Individer som, som sagt, sitter i vårt klassrum.

Att ”lägga locket på” eller ”blunda för det obekväma” är helt enkelt inte vad det handlar om, eftersom målet är att främja de goda attityderna, tryggheten hos alla inblandade, att själva vara goda förebilder. Vi kan prata om vad yttrandefrihet är (att det är något som sker mellan stat och individ, inte mellan individer och att det inte handlar om rätten att kränka någon) och vi kan påminna om varför skolan har ett likabehandlingsuppdrag, om att det finns sju diskrimineringsgrunder och varför just dessa sju har valts ut. Men vi får aldrig se vissa elever, deras hudfärg, deras könsidentitet eller deras sexualitet som något ”obekvämt” eller ett ”hett ämne”, för då är vi ute på riktigt hal is.