Normbrytande litteratur eller litteratur som pekar ut det normbrytande

Visst känns det att det är sommarlov nu? De sista veckorna fullspäckade med betygsättning, mentorsdagar, avslutningsfester och skolavslutningsbestyr, därefter efterarbete och utvärderingar – och sedan: Lugnet. Även om värdegrunden ska finnas med oss hela tiden, i precis allt vi gör, så är det inte konstigt om det känns aningen avlägset att föra djupare diskussioner kort inpå och i början av sommarlovet. Så känner åtminstone jag, som dessutom väntar barn vilken sekund som helst och därmed har huvudet fullt med annat. Att bli förälder utan att föda den här gången, det kommer bli stort. Och nervöst, precis som för alla blivande tvåbarnsföräldrar.

Jag brukar vara duktig på att släppa jobbet, i alla fall de stressande aspekterna av det, under ledigheterna. Det enda jag försöker göra under sommaren är att läsa en drös ungdomsböcker samt besöka ett par skolrelaterade seminarier under Stockholm Pride. I år kommer jag till och med delta i tre programpunkter, varav en tillsammans med Lärarnas Riksförbund. Mer om det när det närmar sig.

Under terminerna hinner jag sällan läsa så mycket skönlitteratur som jag borde, och därför gäller det att passa på när jag är ledig – och då samtidigt se till att upptäcka nya böcker att läsa tillsammans med eleverna. Det är en del av läsupplevelsen, tycker jag, att fundera över lämpliga teman att diskutera och intressanta frågor att ställa.

Något jag alltid letar efter är ungdomslitteratur som på något vis bryter normer: Könsnormer, sexualitetsnormer, etnicitetsnormer, funktionalitetsnormer, kroppsstorleksnormer… Alternativt litteratur som väldigt tydligt bäddar för diskussioner om och problematiserande av själva normerna, genom att skeendet och karaktärerna gestaltar de samhällsnormer som råder. Detta fungerar dock inte i alla undervisningsgrupper, framför allt inte på högstadiet. När vi har läst den bland högstadieeleverna omåttligt populära “Förföljaren” av Magnus Nordin fungerar det i vissa fall utmärkt att föra samtal om de extrema köns- och sexualitetsstereotyper som gestaltas i boken, medan det andra gånger bara rycks på axlarna. För många ungdomar är det helt enkelt en självklarhet att killar är hjältar respektive förövare, att tjejer är oskyldiga offer, att killar inte kan rå för att de hånglar upp någon som inte är deras flickvän (utan skuldbelägger sin flickvän för det skedda) och att sex mellan tjejer i första hand är till för killars njutning. I de sammanhangen önskar jag att jag hade valt en annan bok istället…

För självklart spelar litteraturen en enormt viktig roll i normskapandet, det måste vi ha klart för oss. Och hur normerna och det normbrytande gestaltas har också betydelse för vilka tankar som kommer att väckas och hur diskussionen i klassrummet kommer att föras. När jag läser barnböcker för min treåring väljer jag mycket hellre en bok där huvudpersonen bara ”råkar” ha två mammor eller pappor – som i Sara Stridsbergs “Mamman och havet” eller Åsa Karsins “Pinsamt värre, Krille!” – än en bok där det annorlunda med att ha föräldrar av samma kön lyfts fram – som i Sagolikt förlags böcker om Junior – och likadant tänker jag när jag läser med skolelever: Jag vill hitta litteratur som faktiskt bryter normer, som inte aktivt pekar ut det normbrytande.

Det är dock inte så lätt, för i de flesta fall (vill jag bestämt hävda, utan att ha grävt i alla skolors litteraturförråd) utgår de i klassrummet lästa berättelserna ifrån den rådande samhällsnormen, och det eventuellt normbrytande inslaget blir något som lyfts fram specifikt; som något exotiskt, mystiskt, hemligt eller det som skapar problem för personerna i boken. Håller ni med mig?

Men vad händer med diskussionen när den normbrytande tillåts vara ett subjekt istället för ett objekt? En hel del, skulle jag vilja säga. I Johanna Lindbäcks “Saker som aldrig händer” blir huvudpersonens bästa killkompis förälskad i honom och skeendet gestaltas främst ur den heterosexuella huvudpersonens perspektiv, medan Sofia Nordins “Det händer nu” handlar om Stella som själv är den som blir förälskad i sin bästa tjejkompis. Läsupplevelserna blir olika, perspektiven olika – och så även diskussionens utgångspunkt. “Hur skulle det kännas att vara Stella?” kan man fundera över, eller helt enkelt ställa frågan om kärlek mellan kompisar riskerar förstöra vänskapen, oavsett kön på de inblandade? I det förstnämnda exemplet är risken förmodligen större att diskussionen tar avstamp i den heterosexuellas upplevelse, att vara den som “utsätts” för en kompis förälskelse – och dessutom en kompis av samma kön..! Givetvis kan även detta bli en bra diskussion som inte landar i att homosexualitet är något att tolerera eller ej, bara man som lärare är förberedd och noggrant tänker sig för så att den homosexuella inte talas om som “någon annan”, den som inte finns i rummet.

För ett år sedan lät jag mina åttor ha kärleksbokcirklar i smågrupper. Utmaningen då låg i att finna böcker som gestaltade kärlek dels på olika sätt, dels ur olika personers perspektiv. Det är hur lätt som helst att hitta böcker om tjejer som är förälskade i killar, inte riktigt lika lätt att hitta böcker om killar som är förälskade i tjejer och än svårare att hitta böcker som handlar om samkönad lycklig kärlek och böcker med transidentifierade karaktärer. Dessutom är kärlek givetvis så mycket mer än romantisk och tvåsam och det ville jag också få med. Till sist valde jag ut det gäng böcker som presenteras här och som gestaltar både sam- och olikkönad romantisk kärlek, kärlek gestaltad ur så väl killars som tjejers perspektiv (cisidentifierade karaktärer allihop utom en, tyvärr) samt även vänskaplig kärlek. Hade jag letat ännu noggrannare hade jag givetvis hittat mer – för det finns litteratur som bryter normer rörande kön, sexualitet, etnicitet, funktionalitet, kroppsstorlek och så vidare, men det gäller att ta sig tid att få fatt i den. Och det gäller även att ta sig rejält med tid att vrida och vända på möjliga frågeställningar, underlag till diskussion och att få syn på sekvenser i boken som inte bör passera obemärkta.

Tar ni er den tiden? Och vad läser ni i sommar?

En omfattande lista över hbtq-litteratur, alltifrån barnböcker till facklitteratur hittas förresten här.

Men vadå trans?!

Här följer ett gästinlägg skrivet av lärarstudenten Fredrik Stillerud som snart börjar sin femte termin på ämneslärarprogrammet. Han är ledamot i LR Studs centrala styrelse och jobbar som skolinformatör för RFSL.

Vad är kön och trans?

Sverige 2014 och de flesta känner nog att de har goda kunskaper om vad homosexualitet och bisexualitet innebär. De allra flesta är helt på det klara med att det handlar om vem en blir kär i, kåt på eller attraherad av. Vad gäller transpersoner däremot är kunskapsnivåerna en annan, såväl bland lärare och övrig skolpersonal som i resten av samhället.

I det här blogginlägget kommer jag först gå igenom vad trans kan vara, därefter kommer jag gå igenom varför det är viktigt att du som yrkesverksam eller blivande lärare har denna kunskap, och till sist kommer jag med förslag på vad jag tror behöver göras.

Ordet transperson är ett paraplybegrepp som avser många olika identiteter, där den gemensamma nämnaren är att det mentala könet (könsidentitet) och/eller det sociala könet (könsuttryck/genus) ibland eller alltid skiljer sig från det juridiska kön personen fått vid födseln. Att ha en transidentitet handlar om kön, inte om kåthet eller attraktion. En transperson kan vara både bi-, homo- eller heterosexuell. För mer om vad en transidentitet kan innebära, kolla RFSL Ungdoms sida om trans här (rekommenderas starkt!).

Varför är det viktigt?

2010 publicerade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (då Ungdomsstyrelsen) rapporten Hon Hen Han – En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner, en rapport baserad på bland annat enkätundersökningar och intervjuer med unga transpersoner, bisexuella och homosexuella. Även om gruppen generellt mår bra, visar utredningen att HBT-ungdomar utsätts för mobbning och hot samt upplever diskriminering och kränkningar. Det påverkar självklart den psykosociala hälsan, och bland dessa ungdomar var det transpersonerna som mådde sämst. Utredningen visar till exempel på att 25 % av transpersoner mellan 16 och 29 år saknar emotionellt stöd, och 23 % anser att de har ett dåligt hälsotillstånd. Varannan transperson har enligt utredningen någon gång övervägt att ta sitt eget liv, och i åldern 16-29 år är siffrorna så höga som 65 %.

Som lärare har vi ett ansvar att se till att elever inte utsätts för diskriminering, trakasserier eller kränkande behandling, men bland de intervjuade i utredningen berättade flera att de är vana vid att professionella (t.ex. lärare, läkare och kuratorer) saknar kunskap. I stället för att få det stöd de behöver, upplever många transpersoner, såväl unga som vuxna, att det blir deras uppgift att utbilda bland annat lärare och annan skolpersonal. Hur är det möjligt för oss att stödja och se till att Skollagen tillämpas om vi inte har kunskaperna, och vad gör vi sen?

Vad kan vi göra då?

Som lärarstudent anser jag att vi måste börja med lärar- och studie- och yrkesvägledarutbildningen. Det har länge pratats om att ett genusperspektiv måste finnas med i utbildningarna, men jag anser att det inte är nog. För att kunna garantera att de lärare och studie- och yrkesvägledare som examineras ska kunna följa Skollagen måste ett HBTQ-perspektiv bli en självklar del av utbildningen. Att någon gång per termin nämna ordet ”homosexuell” är inte nog, alla kurser vi läser behöver genomsyras av bland annat detta perspektiv. Det är något som LR Stud har jobbat för i flera år. Som studenter vill vi kunna bemöta alla elever på ett bra sätt, och då måste utbildningen ge oss den möjligheten. (Dessutom får vi inte glömma att det finns många hbtq-identifierade lärarstudenter och yrkesverksamma lärare, vilka också enligt lag har rätt till en trygg studie- och arbetsmiljö. Det får dock ett annat inlägg handla mer om.)

När man väl är ute i skolans värld, antingen som vfu-student eller som yrkesverksam så finns ett antal saker man kan göra för att underlätta för de ungdomar som är trans (vilket skulle kunna vara i princip vem som helst i din klass – en vet aldrig. Bättre att utgå ifrån att alla är trans än att ingen är det.). Som vfu-student har en ju begränsad möjlighet att påverka skolans strukturer, i synnerhet om en flyttas runt bland olika skolor varje vfu-period. Det finns dock saker en kan göra även om en endast träffar eleverna under en kortare period:

–          Ska klassen jobba i grupper? Tänk över hur du delar in dem. Gör du automatiskt tjej- och killgrupper? Se till att dela in grupperna utifrån andra saker, intressen, sätt att jobba, var de sitter etc. Att dela in i tjej- och killgrupper och sen låta eleverna få ”välja” vilken grupp de vill vara med i riskerar att tvinga de transungdomar som finns att ofrivilligt komma ut. (Läs gärna detta för fördjupad förklaring.)

–          Gör transfrågor till en naturlig del av undervisningen. Detta kan kännas svårt, men faktum är att det är hur lätt som helst. I de allra flesta ämnen går det att utan problem ta upp transfrågor utan att det blir svårt eller komplicerad. Det finns skönlitterära böcker och serier med positiva bilder av transpersoner, i både historia och religion kan en plocka fram könsöverskridande personligheter. Är man blivande språklärare skulle en kunna diskutera personliga pronomen och lyfta fram vikten av hen. Att tala könsneutralt, exempelvis inte köna de elever en tilltalar, är inte heller svårt.

Som yrkesverksam kan du också göra detta, men även:

–          Se till att skolan du jobbar på har en likabehandlingsplan där även könsöverskridande identitet och könsidentitet finns med. Det måste finnas rutiner för hur skolan ska arbeta mot kränkande behandling och all personal behöver veta hur de kan förebygga ohälsa bland transungdomar (även homo- och bisexuella).

–          Stötta och bistå elever som vill komma ut som transperson i skolan. Det kan handla om att börja använda det önskade namnet och pronomenet direkt, samt att ändra i tilltalsnamnet i närvarolistor.

Lycka till!

Fler tips och mer information återfinns i dessa tidigare inlägg som definitivt bör läsas samt spridas igen:
Tips från transpersoner
Transkunskap för lärare
Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken

Några viktiga ord på vägen såhär i valtider

Jag vill bara påminna om och uppmuntra er till några saker, en knapp vecka efter EU-valet och bara några månader före riksdagsvalet.

1. Att Sverigedemokraterna fick nästan 10% av rösterna förra söndagen, att ett stort antal rasister, nazister, sexister och hbtq-fober från hela Europa nu tar plats i Bryssel och att en rektor som bjuder in till politisk debatt måste ange andra skäl än partiets åsikter för att få utestänga exempelvis Svenskarnas parti, betyder inte att vi inom skolan ska höja toleransnivån för vad som anses okej att yttra i ett klassrum eller i en aula. Vi ska inte vara “neutrala” i bemärkelsen att vi inte bör ta ställning mot rasism, sexism och hbtq-fobi. Tvärtom. Vi måste ta ställning mot alla åsikter som strider mot skolans värdegrund.

2. Vid politiska debatter innanför skolans väggar och när politiska partier bjuds in att informera vid exempelvis bokbord är det, utifrån Skolverkets direktiv, rektors skyldighet att se till att odemokratiska åsikter aldrig står oemotsagda. Tänk därför efter ordentligt innan partirepresentanterna anländer: Vem ska bemöta deras eventuella rasistiska, sexistiska, homo-, bi- och transfoba uttalanden? Och hur? Detta måste stå ytterst klart innan partiet släpps in. I skolans likabehandlingsuppdrag ingår att såväl förebygga som främja lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk tillhörighet, religion, kön, sexuell läggning och så vidare – fundera på vad som främjas om diskussionen plötsligt landar i att debattera hbtq-personers rättigheter eller hur mycket Sverige “tjänar” respektive “förlorar” på invandring… (Givetvis finns även åsikter som faktiskt inte får yttras, motsagda eller ej, då vi också har en hetslagstiftning som skyddar olika samhällsgrupper.)

3. Till alla er kollegor och elever där ute som ändå blir kränkta och/eller diskriminerade vid tillfällen som dessa: Säg ifrån! Kanske vågar ni inte på plats just då, men ta hjälp av en lärare/kollega som ni litar på och säg till efteråt. I värsta fall: Gör en anmälan! Ni är inte ”lättkränkta”, ni är inte ”jobbiga” och ni är definitivt inte ”odemokratiska”. Ni har rätt att slippa höra rasistiska uttalanden (även då dessa förkläs som “invandringskritik”). Ni har rätt att slippa hbtq-fobiska uttalanden (även då dessa förkläs som exempelvis “kärnfamiljsförespråkande”). Ni har som rasifierade, invandrade, homosexuella, bisexuella, queera, transpersoner och som kvinnor rätt att slippa höra era rättigheter och ert människovärde debatteras på er arbetsplats. Och er ledning har en skyldighet att säkerställa att så inte sker.

Vidare läsning på temat politiska partier i skolan:

Uppdaterad information från Skolverket angående politiska partier i skolan rekommenderas!
Skolverkets hållning om nazistpropaganda i skolor saknar stöd i grundlagen
Stoppa alla partibesök på skolor tills reglerna ändrats

Inga nazister i våra skolor
Rikta kritiken mot riksdagen – inte Skolverket