Att befästa exkluderande köns- och sexualitetsnormer tar också tid

Så var den över för den här gången, Prideveckan i huvudstaden. Många var ni som lyssnade på och deltog i de samtal och seminarier som handlade om värdegrundsarbetet i skolan. Min förhoppning nu är att både vi som medverkade på scenen och alla ni åhörare när läsåret börjar ser till att fortsätta arbeta med det uppdrag vi har: Det uppdrag som går ut på att skapa en skola – och på sikt ett helt samhälle – där alla kan vara sig själva fullt ut, där alla får finnas representerade, där ingen riskerar drabbas av kränkningar, hot, våld eller diskriminering på grund av den de är, hur de ser ut eller den de älskar.

I samtliga tre panelsamtal som jag deltog i lyftes den utbredda missuppfattningen att likabehandlingsuppdraget är något som ligger utanför kunskapsuppdraget och att det därmed är något som tar en massa tid ifrån “det vi egentligen bör syssla med”, det vill säga inlärning och faktabaserad kunskap. De flesta som arbetar inom skolan är överens om att elevernas och personalens trygghet är en viktig fråga, och det är gissningsvis (hoppas jag!) väldigt få som aktivt vill främja ett klimat där elever och personal inte kan vara sig själva. Däremot saknas kunskap och verktyg för att i praktiken arbeta inkluderande och för att motverka hbtq-fobi, rasism, sexism och funkofobi. Jag vill påstå att väldigt många, såväl lärare som skolledare, tror att det räcker med respekt, tolerans och en grundläggande vilja att alla ska vara trygga – men där måste jag bestämt säga att nej, det räcker inte.

Normkritisk pedagogik och genuspedagogik är arbetssätt, eller i praktiken bara begrepp, som många talar om. Få vet dock vad det handlar om att arbeta normkritiskt och genusmedvetet, ofta finns en ovilja att arbeta på detta sätt samt ett stort misstänkliggörande av vad arbetssätten faktiskt innebär. Jag har tidigare publicerat en serie mycket tydliga texter om just normkritik, och den som på riktigt är intresserad av att arbeta för en skola och ett samhälle för alla bör ta sig en titt i arkivet!

Så till detta att likabehandlingsarbete stjäl tid från vårt egentliga uppdrag. Denna missuppfattning måste vi omedelbums slå hål på. Likabehandling är, och har sedan 60-talet varit, en del av skolans arbete. En del av vårt egentliga, vårt faktiska uppdrag. I grund och botten handlar det om att vi måste förändra vårt förhållningssätt till våra elever och i vår undervisning. Det handlar nödvändigtvis inte om att vi måste lägga in fler temaveckor, fler lektionspass eller att vi oftare måste diskutera fristående frågor rörande exempelvis tolerans, respekt, kön, sexualitet eller etnicitet med eleverna. För att på allvar arbeta likabehandlande måste vi helt enkelt få syn på allt det vi gör – kanske omedvetet – som går tvärtemot vad som står i läroplanens värdegrund och det som enligt diskriminerings- och skollagen ska motverkas. Vi måste skaffa oss mer kunskap om diskrimineringsgrunderna och vi måste kritiskt granska oss själva för att få syn på vilka exkluderande normer just vi reproducerar i klassrummet. Processen tar tid och bör ständigt pågå, men när vi väl har skaffat oss kunskapen och insikterna blir dessa en del av det vi dagligen sysslar med – och då kan vi samtidigt skala bort sådant som motverkar lika möjligheter och som definitivt stjäl tid ifrån vårt egentliga uppdrag.

För såhär är det (och nu håller jag mig till exempel som rör kön och sexualitet): Skolan är i de allra flesta fall enormt köns- och heteronormativ. Elever könas och heterosexualiseras i klassrummet i det oändliga – trots att detta inte ingår i skolans uppdrag. De placeras efter kön i klassrummet, de omtalas som och tilltalas med “tjejer” och “grabbar” enbart utifrån hur deras kroppar ser ut och utifrån namnet som står i klasslistan, det förekommer tjej- och killgrupper på idrotten och under mentorstid, det skämtas under lektionstid och i personalrum om hur tjejer “är”, om hur killar “är” och jargongen är allt som oftast extremt cisheteronormativ – ibland även homo- och transfobisk. I samband med skolavslutningar och student anordnas fester med könad dresscode och könad bordsplacering, samt i många fall pardansövningar med heterosexualiteten som utgångspunkt, trots att det i läroplanen inte står någonting om att vi ska pracka på eleverna en (hetero)sexualitet.

Allt detta är sådant som många inte ens märker att de gör, och de tänker inte heller på att det tar en jäkla massa tid – samt att det är handlingar som aktivt motverkar allas möjlighet att vara sig själva och på samma gång bäddar för homo-, bi- och transfobi.

Under panelsamtalet anordnat av Lärarnas Riksförbund fick jag frågan om hur jag arbetar i klassrummet för att främja lika rättigheter och möjligheter, och en åhörare ställde specifikt frågan om hur jag utbildar mig själv och hur jag förhåller mig när det gäller främst transidentifierade elever. Ett av mina svar blev just att jag undviker det ovan nämnda och att jag är öppen med att jag undviker det. Jag könar inte eleverna, jag ser dem inte som heterosexuella. När jag står framför min klass ser jag framför mig en brokig skara individer, och utgår ifrån att de som sitter där inne lever i familjer som ser olika ut, att de har olika könsidentiteter och sexuella läggningar, att de har olika social och etnisk bakgrund, att de har olika funktionsförmåga. Och jag är högst medveten om mina egna privilegier och min maktposition som exempelvis vit och cisperson. Jag menar inte att jag därmed är fullärd och felfri i mitt bemötande, men jag vet att medvetenheten i positiv riktning påverkar mitt förhållningssätt till eleverna, valet av läromedel och planeringen av min undervisning.

Om ni vill läsa mer om det nämnda panelsamtalet, mina tankar om likabehandlingsarbete och även ta del av vad Skolverkets generaldirektör Anna Ekström samt LR Studs ordförande Elina Halvarsson sa under samtalet, kan ni läsa (och sprida) den här artikeln. Den som vill lära sig mer om specifikt transfrågor och transpersoners situation kan ta del av all information som finns på hemsidan transformering.se

“Men varför har vi inget heteropride då??”

Hur ofta undrar någon när du kom på vilken sexuell läggning eller vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är “en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Om svaret på dessa frågor är “sällan” eller “aldrig” är du förmodligen en heterosexuell cisperson, det vill säga: Du tillhör samhällsnormen. Din sexuella läggning, din könsidentitet och ditt könsuttryck är de mest vanligt förekommande och de mest accepterade i samhället, och det är inte särskilt troligt att någon höjer på ögonbrynen eller tar illa upp av att du äntrar ett rum eller när du håller din partner i handen i en offentlig miljö.

Är du däremot homo- eller bisexuell, transperson eller identifierar dig som queer har ovanstående förmodligen hänt dig både en och två gånger. Vissa situationer kan tyckas harmlösa, särskilt om man själv inte ständigt drabbas, men allting hänger ihop och det är samma normer – heteronormen och cisnormen – som leder till att vissa av oss inte bara tvingas komma ut i tid och otid, utan även måste fundera både en och två gånger över om vi verkligen ska berätta vad vår partner heter eller vilket pronomen vi föredrar att omtalas med. Risken att vi ska få ett dåligt bemötande, att vi ska mötas av oförståelse och rentav hat finns hela tiden där, mer eller mindre uttalad.

I morgon drar Stockholm Pride igång och varje år möter jag minst en handfull heterosexuella cispersoner som ojar sig över detta, som inte riktigt ser vitsen med en hbtq-festival. “Ingen ska väl bry sig om vad du gör i sängen?” “Jag säger väl aldrig ‘hej, jag är hetero!'” “Varför ska ni homosexuella alltid skylta med er sexuella läggning?” “Måste de verkligen spöka ut sig sådär?” “Vad är CIS för ett hittepå-ord? Jag är bara normal!” “Men varför har vi inget heteropride då!!!

Allt det där är ganska tröttsamt, för faktum är att hela samhället är som ett enda stort heteropride för jämnan. Det är inte hbtq-personer som skyltar med sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck – det är heterosexuella cispersoner som gör det, varje dag, varje timme, året om. Och är du heterosexuell cisperson märker du förmodligen inte ens att det förhåller sig på det viset, just för att du tillhör normen. Du behöver inte kämpa för att göra din röst hörd eller för att dina perspektiv ska lyftas, för du hörs och syns ändå, på samhällets alla arenor – utom möjligtvis på ett fåtal platser just under prideveckorna.

Skolan är på många sätt en spegling av det övriga samhället, och vad gäller köns- och sexualitetsnormer är dessa inte sällan än starkare och än mer uttalade just i skolmiljön. Detta gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att vara öppen med en normbrytande sexualitet eller identitet bland sina klasskamrater eller i sitt kollegium – ett faktum som vi givetvis måste förändra! Skolan ska vara en plats där alla kan vara den de är utan att riskera att drabbas av kränkningar, det är läroplanen tydlig med och det har jag skrivit om flera gånger tidigare. Som jag nämnde i mitt förra inlägg kommer bl.a. Lärarnas Riksförbund anordna ett panelsamtal som handlar om värdegrundsarbete i praktiken, och i programmet finns även flera andra seminarier som berör hbtq-frågor i skolan.

Om ni befinner er i Stockholm den kommande veckan: Kom och lyssna! Ni andra: Fortsätt att aktivt arbeta för en mer inkluderande skolmiljö där just ni befinner er!

Hbtq och skola under Stockholm Pride – några tips!

Ja, jag vet att det kryllar av Pridefestivaler runt om i landet och ute i världen, och själv kommer jag faktiskt, tillsammans med Sara Lövestam, delta i ett panelsamtal på Örebro Pride sista helgen i augusti – men ändå: Stockholm Pride är trots allt känt bland väldigt många, och nu är det bara två veckor kvar tills festivalen drar igång. Programmet till Pride House har släppts och jag har efter en snabb genomläsning fått syn på flertalet programpunkter som berör normkritik, hbtq och andra värdegrundsfrågor i skola och förskola. Ni som inte planerar att finnas på plats i huvudstaden kommer givetvis kunna följa medierapporteringen samt mina (och många andras) blogginlägg om det hela! Och, för er som gärna besöker ett seminarium eller två men som inte har råd/lust att köpa en veckobiljett så finns möjligheten att lösa dagbiljett/er enbart till Pride House.

Själv kommer jag att medverka i hela tre panelsamtal om just hbtq och normkritik i skolan, och eftersom mitt huvud är aningen mosigt efter att ha fått barn för bara fem dagar sedan tänkte jag främst ägna detta inlägg åt att tipsa om dessa programpunkter:

Genuspedagogik och normkritik i förskola och skola
Tisdag 29 juli kl. 14-14.45, Kafé Klara
Arrangör: HBT-liberaler

Kan du vara dig själv i den svenska skolan?
Onsdag 30 juli kl. 12-12.45, Ekoteket
Arrangör: Lärarnas Riksförbund

Hbtq i högstadiet: Samtal med yrkesverksamma
Fredag 1 augusti kl. 15-15.45, Ekoteket
Arrangör: Rfsl Ungdom

I samtliga programpunkter deltar jag i egenskap av lärare, hbtq-aktivist och bloggare och även om syftet är detsamma så hoppas och tror jag att samtalen och diskussionerna kommer skilja sig åt och fokusera åt aningen olika håll. Det jag framför allt hoppas på är konkreta och tydligt verklighetsförankrade diskussioner, inte bara vackra ord och diffusa önskningar om en mer inkluderande skola och en mer jämlik värld.

Skolan och förskolan är platser där köns- och sexualitetsnormer – normer som delar in människor i “normala” och “avvikare” – ständigt produceras och reproduceras, och dessa processer måste vi få syn på för att hitta lösningar som leder till faktisk förbättring. Hbtq-ungdomar mår generellt sett sämre än heterosexuella cisungdomar, och långt ifrån alla hbtq-identifierade yrkesverksamma inom skolan vågar och kan vara öppna med vilka de är och vilka de lever tillsammans med.
Hur förändrar vi detta?

Till sist tipsar jag om några tidigare bloggtexter, lika aktuella nu som då. Nytt kommer när det närmar sig och i samband med Stockholm Pride, jag lovar.
Att komma ut för femhundrasjuttiotredje gången
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Har du koll på vad som står i likabehandlingsplanen?
…samt: följetongen om normkritik (länken leder till text där alla texter i följetongen finns länkade.)