Att arbeta med kärlek, sexualitet och identitet: Introduktion

Nej, hörni, nu får det minsann vara slut på tystnaden här på bloggen. Nog för att arkivet är sprängfullt av texter som är prick lika aktuella nu som för ett år sedan (hint: gå tillbaka och läs!), men visst är det kul med lite nytt? Och nytt, det är det ämnesövergripande arbetsområde som jag och några kollegor drog igång för ett litet tag sedan. Namnet på arbetsområdet är ”Kärlek, sexualitet och identitet” och eleverna får jobba med detta i både biologi, flera SO-ämnen och svenska. Visst blir ni nyfikna?

Ni som har läst min följetong om normkritik vet att normkritik är ett förhållningssätt att ta med sig i allt man gör – men just när det kommer till arbetet med ”sex och samlevnad” (som det väl vanligen brukar kallas), ja, då behövs verkligen ett sådant perspektiv. Dels för att inte glömma bort att kärlek, sexualitet, identitet, kön och relationer kan se ut på så många olika sätt och dels för att inte landa i fällan att man först pratar om ”hur det är” och sedan lägger till ”men ibland blir det såhär, och det är ju helt okej det också”. Man behöver liksom från början utgå ifrån att vi människor är och lever olika, och utforma uppgifterna utifrån det.

Vi började med att samla alla åttondeklassare i aulan för en vecka sedan, där jag höll en övergripande föreläsning om normer i allmänhet och normer kopplade till kärlek, sexualitet och identitet i synnerhet. Just för att redan från början väcka tankar hos eleverna om att det vi ”vet” om kärlek, sexualitet och identitet inte alltid stämmer, att det finns fler vägar att gå och att det som oftast får finnas representerat inte måste vara ”rätt” sätt att leva och vara på.

På den inledande frågan om vilka som vill/tror att de kommer gifta sig och skaffa barn när de blir stora svarade en övervägande majoritet (via ett anonymt digitalt enkätverktyg) ”absolut” eller ”jag tror det”. Föga förvånande, och inte behöver det vara något fel att ha den viljan eller förväntningen. Men, det är ändå en intressant sak att fundera över: Varför tänker man redan som väldigt ung att man kommer gifta sig och skaffa barn när man blir vuxen? Varifrån har vi fått det? Är det någonting vi har tänkt igenom på riktigt och kan se konsekvenserna av, eller är det bara en självklarhet som vi sällan reflekterar över? Och, förstås, vad ingår i den där bilden ”gifta sig och skaffa barn”? Med vem tänker vi att vi ska gifta oss? Ska vi leva med den personen, och bara den personen, hela livet? Vem ska föda alla ungarna, och hur ska de bli till?

Utifrån elevernas enkätsvar pratade jag sedan om olika normer:

Att det finns en kärleksnorm som går ut på att vi förväntas bli kära någon gång i livet, och att denna förväntning finns redan då vi är väldigt små.
Att det finns en tvåsamhetsnorm som handlar om att vi bara ”får” vara kära i en person åt gången, bara ha en kärleksrelation åt gången och att vi helst ska leva tillsammans med den här enda personen som vi är kära i. Att vara kär i flera stycken eller ha flera aktiva kärleksrelationer samtidigt, nä, det anses inte riktigt okej – och att välja bort kärlekspartners och leva som singel (fast kanske med andra viktiga människor omkring sig), det anses lite sorgligt. Enligt normen, alltså.
Att finns en heteronorm som säger att tjejer ska vara kära i killar och killar ska vara kära i tjejer, och att det är könsorganens utseende som enligt samhället bestämmer vem som är tjej respektive kille (samt att andra könsidentiteter, mellan eller bortom denna cisnorm, inte erkänns av samhället).
Att det finns normer rörande sex, som både går ut på att vi förväntas vilja ha sex (och då enbart med en kärlekspartner, givetvis) och dessutom att sex enligt normen handlar om och går ut på penetration – annars anses det inte vara ”riktigt” sex.

Jag tryckte särskilt på att allt jag pratade om var just normer, inga regler för hur någon bör leva sitt liv, men belyste också hur svårt det kan vara att bryta mot någon eller flera av dessa normer – eftersom de sitter så djupt rotade i oss. Vi ser dagligen vad som förmedlas i barnböcker och annan skönlitteratur, via reklam, film och tv, i läroböckerna, på blanketter och i enkäter, i vardagligt tal och ibland till och med via lagstiftningen, och då är det inte alltid så lätt att se att det går att välja en annan väg. I synnerhet inte heller eftersom normerna gör att vissa beteenden och sätt att leva på anses rätt, medan andra därmed anses fel och att personer som bryter mot normerna riskerar utsättas inte bara för oönskad uppmärksamhet, utan även för kränkningar, hot och diskriminering.

Som avslutning ställde jag dessa frågor till eleverna att fundera vidare på:

Hur påverkas du av sociala normer, både vad gäller synen på dig själv och synen på andra?

Vad kan vi göra, själva och tillsammans, för att alla ska kunna och våga vara sig själva?

I kommande inlägg kommer jag att berätta om hur vi arbetar i biologi, SO och svenska. Förmodligen börjar jag med svenska, eftersom det är mitt ämne.

Hur får vi med oss hela personalen i likabehandlingsarbetet?

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Terminsstart med allt vad det innebär, nya elever att lära känna och – för min del – en hel del extra uppdrag rörande likabehandling, normkritik och hbtq-frågor i skolan. Jag och Sara Lövestam deltog i ett panelsamtal om hbtq i skolan under Örebro Pride, och i september höll jag även i en workshop för lärarstudenter på Örebro universitet om likabehandlingsarbete, med fokus mot hbtq-frågor. Gemensamt för dessa tillfällen var att de främst gästades av personer väldigt intresserade av likabehandling och med mer eller mindre goda kunskaper om normkritik och hbtq, och en fråga som kom upp bland deltagarna var: Hur lyckas vi på vår arbetsplats få alla att arbeta med dessa frågor? Hur får vi hela personalen intresserad och villig att lära sig mer, och sedan också omsätta kunskaperna i praktiken?

Och detta, att få alla med sig på likabehandlingståget, är givetvis helt och hållet avgörande för att en skola ska kunna fullfölja sitt likabehandlingsuppdrag. Däremot är det inte helt enkelt, eftersom långt ifrån alla som arbetar inom skolan ens förstår vikten av ett fungerande likabehandlingsarbete. Alla håller säkerligen med om att skolan ska vara en trygg plats, fri från kränkningar och diskriminering, men få inser att det behövs mer än ett gott hjärta och respekt för människors lika värde för att detta ska uppnås i praktiken.

Själv har jag inga färdigformulerade lösningar, men väl några tips på och tankar om vad som är viktigt, eller helt grundläggande, för att likabehandlingsplanerna ska bli något mer än bortglömda dokument i en hylla eller på hemsidan.

1. Ledningen tar likabehandlingsuppdraget på allvar

Denna punkt är nummer ett för att en skola på riktigt ska kunna arbeta såväl främjande som förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling. Som engagerad lärare kan du läsa på, agera medvetet i klassrummet och sprida vidare dina kunskaper i de delar av personalgruppen som är mottagliga för det – men du ska inte behöva göra jobbet ensam. Ledningen bär ansvaret för att likabehandlingsplaner skrivs, implementeras och hålls levande på arbetsplatsen, och för detta kan även de behöva mer kunskap; kring diskrimineringslagen, kring främjande och förebyggande arbete samt kring exempelvis genus och normkritisk pedagogik.

Och hur gör man då, om man som enskild lärare eller elev känner att likabehandlingsarbetet ständigt åsidosätts? Uppsök ledningen och tala om detta! Eller, om detta inte fungerar: Vänd dig till skolchefen!

2. Ta tillvara på kompetenser i personalgruppen, eller bjud in någon utomstående

Det är inte alltid så att ledningen, eller ens kuratorn och sjuksköterskan, har alla de kunskaper och erfarenheter som behövs för att likabehandlingsarbetet ska fungera så bra som möjligt och för att alla perspektiv ska inkluderas. Därför är det viktigt att alla de kompetenser som finns i personalgruppen tas tillvara under skrivandet och implementeringen av likabehandlingsplanen. Någon i personalen kanske har bra koll på genus- och hbtq-frågor, någon annan vet mycket om antirasistiskt arbete och någon tredje kanske har goda kunskaper om tillgänglighetsfrågor och olika funktionsvariationer. Låt dessa kompetenser komma till användning! Och saknas tillräcklig kompetens i någon fråga: Bjud in någon utomstående som kan bidra med denna kompetens!

Fristående föreläsningar under konferenstid och studiedagar är ett sätt att ge alla i personalen grundläggande koll på diskrimineringsgrunder, normer och specifika frågor rörande exempelvis hbtq, etnicitet och funktionalitet – men det får inte stanna där. I slutändan handlar inte likabehandlingsarbete om enstaka diskussioner eller om något som sker vid utsatta tillfällen, utan det handlar om att finna nya förhållningssätt som leder till att elevers lika rättigheter, möjligheter och rätt till en trygg och diskrimineringsfri skolgång främjas hela tiden.

3. En konkret och tydlig likabehandlingsplan

”Hyllvärmare” är det ord som ofta används när man pratar om planer i allmänhet, och kanske likabehandlingsplaner i synnerhet. Dessa skrivs för att de måste skrivas, de innehåller många vackra ord (kanske färdiga formuleringar från DO:s material) – men få vet egentligen vad som står i dem, eller än mindre hur de ska arbeta för att ”främja” och ”förebygga” allt som står uppräknat i planerna. Kanske brister det i kartläggningsarbetet, kanske brister det i vilka åtgärder som anses behövas, men säkert är att det ofta brister på något sätt.

En likabehandlingsplan ska inte bara vara en plan som skrivs för att den måste skrivas, den utgör trots allt grunden för en skolas likabehandlingsarbete. Och för att kunna göra en ordentlig kartläggning, för att kunna finna de rätta främjande och förebyggande åtgärderna behövs väldigt ofta mer kunskap, kanske främst kring det främjande arbetet. Kartläggningen måste göras med omsorg, åtgärderna måste vara tydliga och konkreta, och de bör omfatta samtliga diskrimineringsgrunder. Detta låter som en självklarhet, men det är det tyvärr inte. Återigen: Ta tillvara på kompetenser som finns i personalgruppen, samt även:

4. Låt eleverna vara delaktiga i arbetet

På min förra arbetsplats lät vi en hel temavecka om likabehandling ligga till grund för såväl uppdateringen av likabehandlingsplanen som det fortlöpande likabehandlingsarbetet under läsåret. All personal fick utbildning i diskrimineringslagen och i normkritik, och sedan utbildades eleverna i detsamma. Vi hade diskussioner, såg filmer och gjorde övningar och uppgifter som på olika sätt öppnade deras ögon kring normer rörande kön, sexualitet, funktionalitet, religion, ålder och etnicitet. Därefter fick alla elever fylla i en omfattande enkät där det dels ställdes generella frågor om mående, trygghet, diskriminering och kränkande behandling, och dels specifika frågor utifrån varje diskrimineringsgrund. De fick även skatta sina egna kunskaper om de olika diskrimineringsgrunderna samt tala om vilka av dessa vi och de själva ville och behövde veta mer om. Sist i enkäten fanns möjlighet till fritextsvar.

Utifrån hela temaveckans arbete och enkätsvaren kunde vi sedan ganska lätt se vad vi behövde arbeta mer med, gällande såväl främjande som förebyggande likabehandlingsarbete. Och på köpet blev eleverna mer medvetna, personalen likaså och det blev även tydligt att likabehandlingsuppdraget kräver en hel del kunskap – kunskap som först då den inhämtats kan omsättas i praktiken och bli en del av det vi gör precis hela tiden.

Lägg gärna till era egna tips här nedan, och dela med er av era erfarenheter kring era skolors lyckade respektive mindre lyckade likabehandlingsarbete!

Ungdomarna ska inte själva behöva göra jobbet

Titt som tätt kommenterar skolungdomar på den här bloggen eller på min privata. Ungdomar som kanske själva bryter mot cisheteronormen eller som har ett stort engagemang för framför allt hbtq-personers rättigheter. Ungdomar som mår dåligt i sin skolvardag och ungdomar som går i en skola där de inte finner att de har stöd från de vuxna, en skola där värdegrundsarbetet är dåligt eller totalt obefintligt. Och de vet inte vem de ska vända sig till. Även under panelsamtalen som jag deltog i under Stockholm Pride kom frågor från skolungdomar som undrade just: Hur ska jag gå tillväga? Vem ska jag prata med? 

Mina känslor inför dessa ungdomar och deras funderingar är blandade. Å ena sidan tänker jag, wow! Engagerade ungdomar! Modiga ungdomar! Och jag vill stötta dem att våga prata med sina rektorer och lärare, tipsa dem om material från nätet som de kan använda sig av i sitt påverkansarbete. Jag känner igen mig själv i dem, eftersom även jag var en tonåring som vågade säga vad jag tänkte och tyckte. Jag var den där eleven som diskuterade med lärarna, som var ordförande i elevrådet, som i ganska hög utsträckning vågade stå emot alla starka normer och gick min egen väg.

Och just därför blir jag på samma gång ledsen. Tom inombords, och jävligt förbannad. För dessa elever borde inte behöva ta fighten själva. De borde ha någon i skolmiljön som de vet prioriterar alla elevers trygghet, på alla plan. De borde ha skolledningens stöd utan att själva behöva be om det. Dessutom vet jag att just dessa ungdomar, som i sitt eget namn kommenterar min blogg eller som räcker upp handen under ett offentligt prideseminarium, ofta är starka och trygga i sig själva. De är elever som vågar vara och som förmodligen är förebilder för många. De kanske till och med har relativt hög status i skolan, eller så väljer de ensamheten. De mår långt ifrån alltid bra – det gjorde definitivt inte jag! – men de kommer sannolikt klara sig väl i livet, och det vet förmodligen skolans personal också – om de ser dem. Men det finns så många fler ungdomar i skolan, som inte vågar. Som tiger sig igenom skoldagarna, som helt och hållet hamnar i periferin eller som kämpar sig blå för att det inte ska märkas att de är ”annorlunda”. Vissa lyckas väl med det, andra inte.

I min examensuppsats om lärares förhållningssätt till och kunskaper om diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck diskuterade jag, utifrån intervjuer med lärare, just detta: Vem som får avvika, vem som inte får det, hur långt det är möjligt att avvika, vad som händer när ”fel” person avviker – och hur cis- och heteronormen i dessa processer trots allt fortsätter att reproduceras och befästas:

Informanterna är tämligen eniga om att trycket att passa in är hårt för alla elever, både vad gäller klädsel och beteende. Gemensamt framhävs också vikten av självförtroende, och de flesta menar att starka personer med hög status egentligen kan klä sig och vara precis som de vill, att normöverskridande är en statusfråga:

Iza: Om någon väljer att inte ha samma klädstil, då får dom lite mer uppmärksamhet, men det kan vara både positivt och negativt… det beror på vilken typ av människa som väljer att vara lite udda. Om vi har en tjej som börjar klä sig lite pojkaktigt och börjar umgås lite mer med pojkar, det har absolut inget med hennes sexualitet att göra, det är bara hennes sätt att klä sig, då får hon uppmärksamhet. Om det är en stark tjej, då respekterar dom andra hennes val, men om det är en svag elev, då kan det bli mobbning.

Anna säger att en kille ”som har jättestark ställning” eventuellt skulle kunna ha nagellack, och Erika tycker sig se att killar som vågar vara väldigt feminina i sina uttryck generellt sätt får mycket respekt på skolan, för att de står för vilka de är, men betonar att detta gäller killar som är självsäkra och har hög status. I samtliga fall handlar det om att en enskild individ ska våga överskrida för att det alls ska förekomma, och dessa individer måste göra ett aktivt val, vara starka och självsäkra för att synas och för att alls bli accepterade, och även när de accepteras lämnas normerna för vad som ”egentligen” är manligt och kvinnligt fortfarande i fred.

Utöver de intervjuade lärarnas enhälliga uppfattning om att endast självsäkra elever tillåts bryta mot köns- och sexualitetsnormerna, blev det också tydligt att normbrottet bara är accepterat inom vissa ramar och att framför allt cisnormen – det vill säga normen att könsorganen avgör en persons juridiska, självupplevda och sociala kön – ständigt består. Att någon på skolan skulle kunna vara transperson är för de allra flesta (cispersoner) så osannolikt att det inte ens diskuteras eller reflekteras över. En heterosexuell informant uttryckte även att en homosexuell identitet är något man ofta finner senare i livet och att han skulle bli högst förvånad om någon kom ut redan i högstadiet. Och ja, det har han givetvis rätt i; få tonåringar vågar vara öppna med en normbrytande sexuell läggning, men det beror knappast på att de inte vet vilka de är.

Så, alla ni lärare och annan skolpersonal som läser den här bloggen: Kom ihåg att det är en enormt brokig skara ungdomar ni möter nu vid skolstarten, även om det inte syns eller märks vid en första anblick! Ungdomar som mer eller mindre väl passar in i de starka normer, rörande bland mycket annat kön och sexualitet, som råder i skolan och i hela samhället. Ungdomar som gör sitt yttersta för att passa in, ungdomar som inte alls vill eller kan passa in, men som kanske ändå försöker – för att över huvud taget fixa skoldagen och vardagen. Ungdomar som känner sig utanför, osynliga, missförstådda, som mår dåligt, känner sig och faktiskt blir utsatta. Det är ert – vårt! – jobb att stötta dem och att se till att ingen utsätts för kränkningar. Att göra deras skoldag uthärdlig och trygg. Att få dem att känna sig sedda och inkluderade. Att visa för dem att vi finns där för alla, och att vi tar vårt likabehandlingsuppdrag på största möjliga allvar. Hur vi gör det är svårt att formulera i ett par textrader, men material och kunskap att inhämta finns på många ställen, bland annat i den här bloggens arkiv. Viktigast är att viljan finns, på riktigt, och att vi är beredda att kritiskt granska vår undervisning och vårt förhållningssätt i klassrummet.

Och ni ungdomar som vågar och som har ett engagemang för värdegrundsfrågor: Bara fortsätt, precis som ni gör! Ni är fantastiska!