Kompetensen spretar – och vem pratar om trans?

I torsdags anordnade Lärarnas Riksförbund ett panelsamtal under Stockholm Pride, om ett mer öppet, inkluderande och normkritiskt klassrum. Jag deltog, tillsammans med Sara Lövestam, gymnasieeleven Henrik Almén, LR stud-representanten Marcus Löfgren och Tommy Eriksson från Skolverket. Mycket bra blev sagt, och många var där och lyssnade.

Två saker kom jag dock särskilt att fundera vidare på efter samtalet (utöver det faktum att panelen bestod av endast vita personer):

Det första hur otroligt mycket kompetensen kring normkritik, hbtq-frågor och värdegrundsarbete överlag spretar i olika kommuner och i olika skolor – och hur frustrerande det är! Tommy Eriksson lyfte exempel ur läroplanen, där det så tydligt står att skolan t.ex. ska arbeta för att motverka traditionella könsmönster, och flera av oss nämnde allt fortbildnings- och arbetsmaterial som finns tillgängligt exempelvis hos Skolverket och Lärarnas Riksförbund. Men vem i hela friden tar ansvar för att materialet används och att alla skolor verkligen arbetar med frågorna? Som alltid: Ansvaret läggs på eldsjälar, personer som råkar besitta en särskild kompetens eller intresse, och därmed ser villkoren för och kvaliteten på värdegrundsarbetet extremt olika ut på skolorna runt om i landet. Har man tur så är det någon ur skolledningen som besitter kompetens inom just detta. Det är inte okej.

För det andra: Transkompetensen. Den är så enormt bristfällig, även på skolor där värdegrundsarbetet i grunden fungerar (något som en person i publiken också lyfte fram). Eventuellt arbetar man lite med sexuell läggning, förmodligen arbetar man en del med jämställdhet och genus utifrån ett pojke-flicka-perspektiv – men kunskaper om trans, om cisnorm och tvåkönsnorm, dessa saknas verkligen. Synen på kön som två biologiskt förutbestämda kategorier är så djupt rotad i de allra flesta, och detta drabbar främst givetvis transpersoner – men faktiskt också cispersoner som mer eller mindre lever upp till samhällets könsnormer. Detta är inte heller okej.

För dig som behöver lära dig mer om trans (och det behöver du förmodligen!) tipsar jag om sidan transformering.se samt dessa tidigare inlägg på bloggen:

Men vadå trans? (Fredrik Stillerud)

transkunskap för lärare (Sara Lövestam)

tips från transpersoner (Sara Lövestam)

Det problematiska med könsuppdelade grupper (jag)

Jag vill även puffa för broschyren som släpptes under prideveckan: ”Det öppna klassrummet – en lathund för ett normkritiskt arbetssätt”. Återigen: Materialet finns tillgängligt, jag önskar att det används och att det vore en självklarhet att alla skolor arbetade lika engagerat med värdegrundsfrågor – men tills vidare får vi eldsjälar fortsätta engagera oss för att det faktiskt ska hända något.

Den som tycker att normkritik verkar jobbigt är nog rätt privilegierad

Igår styrde jag kosan till TV-huset och deltog i en panel om normer i UR:s kommande serie ”Lärlabbet” som sänds i Kunskapskanalen i höst. Övriga medverkande i programmet var Zafire Vrba, Aisha Lundgren och Christian Eidevald. Första gången i en tv-studio för mig, och huvudet fullt av allt jag någonsin sagt eller skrivit om normkritiskt arbete i skolan. Blev allt sagt? Hann allt förklaras på djupet? Nej, självklart inte.

Men tänk så bra – den här bloggen finns ju!

Vi pratade alltså om normer och normkritik som en aspekt i skolans arbete för att motverka mobbning, och jag skulle utifrån det vi tog upp under panelsamtalet vilja lista tre viktiga saker att tänka på när man i en skola börjar arbeta med normkritik:

1. Alla måste först och främst inse att det behövs kunskap för att kunna arbeta både främjande och förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling, och att normkritik bör vara en del i detta arbete. Förändring sker liksom inte av sig självt, bara för att man tänker att alla människor har samma värde. För även om jag har den uppfattningen (vilket i sig förstås är fint) så ser samhället som vi och våra elever lever i inte ut så – och därför behövs ett aktivt och väl genomtänkt likabehandlingsarbete, med normkritik som självklar ingrediens.
2. Att vara normkritisk handlar om att få syn på alla de starka samhällsnormer som delar in människor i grupper, där vissa anses som ”normala” och andra som ”avvikare”. Man måste lära sig att se, och våga se, dessa normer och strukturer, som gör att vissa människor ständigt får synas, ta plats och anses självklara, medan andra ständigt står åt sidan, blir osynliggjorda, anses avvikande och därmed löper större risk att drabbas av kränkande behandling och må dåligt. Och i detta arbete krävs att man granskar sin egen position: Vilka privilegier besitter jag? Hur påverkar det mitt bemötande av elever och min undervisning?
3. Man ska inte tro att normkritik är något som händer över en natt. Det är en process att börja tänka och arbeta normkritiskt, och det kan svida en del att inse att även om jag ser mig själv som öppensinnad, så kanske jag (bl.a. på grund av de privilegier jag själv besitter) bidrar till att reproducera normer som gör att individer i mitt klassrum mår dåligt.

Som Zafire Vrba sa under samtalet: Den som tycker att normkritik verkar jobbigt är nog rätt privilegierad. Den behöver inte dagligen slåss mot de där normerna, för den är normen. Och denna person (kanske du själv eller någon i ditt kollegium) är precis just den som skulle behöva lite normkritisk fortbildning.

PS. Vill du ha eller ge någon annan en kort men något mer fördjupad introduktion så tipsar jag återigen om mina tidigare inlägg om normkritik: Normen i fokus del 1, del 2, del 3 och del 4. Och: Se programmet i höst! Jag påminner!

Att arbeta med kärlek, sexualitet och identitet: Svenska

I svenskan har våra åttor just skrivit krönikor. Deras texter handlar bl.a. om homofobi, rasism i idrottsvärlden, samhällets syn på ADHD, vänskap, om hur det känns att ständigt bli missförstådd och utsättas för press i skolan och om att vara schysst på nätet. Skrivuppgiften är det sista vi har gjort i svenskan inom arbetsområdet ”Kärlek, sexualitet och identitet” som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Först arbetade vi med fem olika noveller och romanutdrag som alla på något sätt handlade om kärlek eller sexualitet, utifrån vilka eleverna dels arbetade med läsförståelse och dels fick leda och delta i diskussioner, utformade ungefär som nians nationella prov. Utmaningen under förberedelserna av uppgifterna låg för det första i att hitta texter som ringade in normer på olika sätt och för det andra i att formulera frågor som inte ställde det normbrytande i fokus, utan snarare normen, alternativt något av textens mer allmänna teman.

Utifrån ”Den första kärleken” av Tage Danielsson diskuterades kärlek och ålder, om det egentligen finns några åldersgränser på kärlek och hur kärlek kan se ut och upplevas olika i olika åldrar. Vissa grupper kom även in på åldersskillnad i kärleksrelationer, och vi pratade givetvis också om hur det kommer sig att man när man läser novellen till en början inte anar att den handlar om ett äldre par.

Utifrån ”Det var igår bara” av Mirja Unge belystes frågan när en sexuell handling blir ett övergrepp, och vad som behövs för att ett övergrepp inte ska ske. ”Detta borde man prata mycket mer om!” uttryckte en elev i en av mina grupper – för det är sannerligen ingen enkel fråga. Eller jo, i elevernas värld är det egentligen det (och borde vara för alla): ”Alla måste ju vara med på det!” Men hur vet man att alla är med på det? Betyder ett uteblivet ”nej” automatiskt ”ja”? Nej, det var de flesta överens om att det inte gör.

Utifrån två utdrag ur Sofia Nordins roman ”Det händer nu” (ett om när niondeklassaren Stella berättar om sin kärlek till kompisen Sigrid, ett om nu 84-åriga Agnes som beskriver sin förr i tiden förbjudna kärlek till Maj) diskuterades dels likheter och skillnader mellan vänskap och kärlek, och dels pratade vi om vad som behöver göras nu för tiden för att alla ska kunna vara öppna med vem de är kära i.

Och till sist, utifrån ett utdrag ur ”Shoo bre” av Douglas Foley, fokuserade diskussionen på det möjliga eller omöjliga i att gå emot sina familjs religion och/eller värderingar för att vara med den man är kär i.

Visst tenderade vissa diskussioner ändå att fokusera just på det normbrytande (men då i tillåtande och respektfulla ordalag), men överlag inte. Det pratades exempelvis aldrig om huruvida homosexualitet är okej eller inte, utan om problemet med heteronormen och hur homofobisk jargong gör så att många inte vågar komma ut som homo- eller bisexuella i skolan. Däremot utbröt inför krönikeskrivandet en del intensiva diskussioner om exempelvis feminism, rasism och invandring, innehållande åsikter som inte alltid var helt lätta att bemöta (kanske mer om detta i ett eget inlägg senare).

…och nu har krönikorna nyligen ramlat in, vilka alla kretsar kring kärlek, sexualitet, identitet och/eller normer som på olika sätt sätter käppar i hjulet för oss. Det är spännande att läsa alla deras texter!

Vad säger ni? Hur har ni arbetat normkritiskt inom svenskan? Fler förslag på bra texter eller böcker? Fler förslag på uppgifter? Kommentera och dela med er!

I kommande inlägg delar jag med mig av hur eleverna fått jobba i SO och biologi. Nära inpå sommarlovet, jag vet – men vi lärare arbetar väl året om?!