att vara fjorton år och kanske gay

Jag vill börja med att det är 1994 och jag går i åttan. Jag har långt hår och försöker hitta en rimlig nivå för mascaran som jag har förstått att man ska använda varje dag. Jag drivs dagligen av tre saker: Känslan av att jag en dag kommer att sluta vara en nolla. Lyckan i att skriva låtar som jag och min syster spelar in på kassetter. Och det hårda arbetet med att förneka att jag gillar tjejer.

Det är verkligen hårt arbete, för jag är kanske klassens timidaste men mina hormoner är lika mycket i tonåren som alla andras. Varje tisdag har vi gympa, och det är tur att man kan bli röd i ansiktet av kroppsansträngning och varma duschar, för annars skulle de se hur mycket jag rodnade. Jag stirrar på mina tår för att ingen ska tro att jag … inte för att jag är … jag är i alla fall inte DET.

Det enda lärarna vill prata om är världskrig och groddjur, salpetersyra och ekvationer. Det enda tjejerna i klassen vill prata om är killar. Den mest populära tjejen i klassen gillar en kille i nian – jag tycker att han är tråkig och har fiskmun men det säger jag inte till någon. ”Kolla vilken läcker kille”, säger min bästa kompis och trånar ut genom fönstret på någon i gymnasiet. Jag förstår inte ens vem hon menar, men skriver i min dagbok: ”Idag såg vi en läcker kille.”

Jag önskar mig en kill-almanacka i julklapp och har en hunk för varje månad under 1995 på min vägg. ”Vem är snyggast då”, frågar pappa med glimten i ögat och jag blir livrädd in i ryggmärgen för det är som om han ser igenom det. Jag pekar på mars. På kvällarna ritar jag bilder av nakna tjejer och låtsas att det är för att jag vill se ut som dem. Jag hatar mig själv, nej förresten, jag hatar inte mig själv men jag SKULLE hata mig själv om jag var lesbisk vilket jag definitivt INTE är. Jag ritar en naken kille också för att den saken ska vara helt klar.

Om jag är lesbisk är mitt liv slut. Jag kan inte definiera varför, för jag är fjorton år och vet inte vad osynlighet och normer gör med en människa. Jag vet bara att det är det värsta som skulle kunna hända och att jag måste stoppa det. Jag måste sluta tänka på tjejer. Jag måste bli kär i en kille.

Att vara fjorton år och kanske gay är olika för alla fjortonåringar som kanske är gay. Men sådär var det för mig. Nästan tjugo år senare känner jag fortfarande klumpen i magen om jag tänker tillbaka, rädslan för vad jag ska visa mig vara. I den här bloggen kommer jag bland annat att skriva om vad min skola gjorde, och vad de kunde ha gjort, för att den där klumpen i magen skulle kännas lite mindre som en dödsdom och annalkande domedag. Jag kommer att skriva om vad jag själv gör som lärare, vad jag är rädd för att göra, vad jag ibland inte orkar göra och vad jag önskar att alla kunde göra, för att klassrummet och skolan ska vara inkluderande mer än på ytan.

Oavsett om du som läser är lärare eller kanske förälder, om du själv tillhör normen eller ej, om du känner dig hbtq-kompetent eller nästan rädd, hoppas jag att du kommer att få ut något av de kommande tio veckornas bloggande.

Jag är övertygad om att jag kommer att få det.