att komma ut som lärare (del 2)

Mitt förra inlägg handlade om vad det innebär att “komma ut”; att det sällan är att säga “jag är homosexuell” och oftare att svara sanningsenligt på frågor om t.ex. pojkvän eller semester. Det kom en del kommentarer, och under bokmässan i helgen var det även många som kom fram till mig och uttryckte frågor, nyfikenhet och farhågor kring reaktionerna man som lärare kan få från elever när de förstår att man är h, b eller t. Jag kan bara tala för mig, och berätta om reaktionerna jag själv har mött. Fyll gärna på i kommentarsfältet, den som har egna erfarenheter!

Jag jobbar med sfi, svenska för invandrare, och möter då och då uppfattningen att detta måste vara den “värsta” platsen för en lärare att komma ut som homosexuell. Det trodde faktiskt jag också – tills jag kom ut.

Efter den där första krocken (beskriven i föregående inlägg), med killen som sa att homosexuella är sjuka och äckliga, bestämde jag mig för att reda ut saken i storgrupp. Det förlöpte så här:

Jag: Okej, har alla läst färdigt nu så ska vi läsa tillsammans snart. Men jag vill säga något först. Ibland hör jag i klassrummet att någon säger att homosexuella är äckliga eller dåliga människor, och jag vill inte att vi pratar så i mitt klassrum. Kan någon gissa varför?

Alla är tysta. Ingen kan gissa varför. Till slut räcker en äldre persisk man upp handen, vi kan kalla honom Bahram.

Bahram: För att det är diskriminering?

Jag: Ja, det är en bra gissning. Men det är något annat också. Om någon sitter i det här klassrummet och själv är homosexuell, vad tror ni att han eller hon känner om alla pratar så?

Eleverna tittar på varandra. Troligen har de aldrig tänkt en sådan tanke. Till slut enas de om att det kanske inte skulle kännas så bra.

En elev: Men Sara, det finns ju ingen sån här, så det är inte ett stort problem.

Jag: Jo, det finns det.

Mitt hjärta börjar dunka sådär igen. Bahram reser sig upp. Han är äldst i klassen och en fadersgestalt för många. Nu försvarar han dem:

Bahram: Nej Sara, det finns ingen homosexuell i det här klassrummet.

Jag: Jo, det gör det. Jag vet inte hur många, men jag vet att det finns en.

Alla tittar oroligt på varandra. Vem ska nu bli outad? Vem kan stoppa läraren?

Jag: Och den personen … det är jag.

Det blir knäpptyst (och det är ovanligt i just den här gruppen). Många sekunder går, de känns som minuter. Sedan räcker en kille från Ecuador upp handen, vi kan kalla honom Luis. Han ler inte ofta, men han drar på munnen nu.

Luis: Det passar dig.

Ni vet, ni som är lärare, hur det är. Konflikter blossar upp och blir lösta, idéer krockar med varandra, intentioner krockar med varandra, personligheter försöker samsas och lyckas oftast. Att prata om homosexualitet i skolan är varken mer eller mindre än så – självklart uppkommer situationer som är svårare att ta hand om, men vi är där för att ta hand om dem. Och oftast är vår egen rädsla större än reaktionen vi får:

Varje torsdag visar vi film i sal 2. Den här dagen är det “Patrik 1,5”, en film om ett killpar som vill adoptera ett barn. Jag är alltid lite nervös när vi visar film med homotema, på något sätt förutsätter jag att någon av dessa vuxna människor inte kan hantera att se två killar pussa varandra på munnen. Som rastafarikillen från centralafrika, som sitter framför mig när Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson börjar hångla på smartboarden. Han räcker upp handen och jag går fram till honom, beredd på vilken kommentar som helst. Han vänder sig mot mig med rynkade ögonbryn och frågar: “Vad betyder ‘barnvagn’?”

Den största myten är att det finns hela folkgrupper av människor som inte kan ändra åsikt. Att “vi” är dynamiska och kan tänka logiskt samt revidera våra fördomar, medan “de” är statiska och inte kan tänka själva. Sällan är det en genomtänkt föreställning, ofta är man inte ens medveten om att man har den.

Ett exempel på vad jag menar:

En elev har frågat om jag har pojkvän, och jag har svarat “nej, men jag har en flickvän” och planerar att fortsätta hålla lektionen som vanligt. En man i 30-årsåldern från Kongo ställer sig upp längst bak i klassrummet, jag ser chocken i hans ögon. “Flickvän?” Han ser sig omkring, vill veta om de andra har uppfattat samma sak. “Sa du flickvän?” Jag nickar, försöker anta samma vänligt förvånade ansiktsuttryck som min tioårige systerson när han säger “ja, vad är det med det då?” Efteråt märker jag att mannen upprörd diskuterar detta med elever från England, Ungern, Uganda, Thailand. Det är första gången någon har talat positivt om homosexuella i hans närhet.

Ett par månader senare läser vi om samboskap och äktenskap. Någon annan elev, som är ny i klassen, frågar om det verkligen står rätt. Får verkligen en man och en man vara sambo? Eleven från Kongo förklarar högt och tydligt: “I några länder är homosexualitet förbjudet, men vi som har utbildning vet att det inte är något konstigt.”

Ett annat exempel på vad jag menar:

Det är pridefestival i Stockholm och min chef har frågat om inte jag och en bögkompis kan hålla ett föredrag för alla eftermiddagsgrupperna. Vi gör föredraget “old style”, dvs vi fokuserar på att berätta vad homosexualitet handlar om och hur vi själva förstod och handskades med vår läggning när vi växte upp. Det är viktigt att veta vilka förkunskaper som finns, så jag börjar med att fråga vad eleverna har hört om varför vissa människor är homosexuella. Det är en bra fråga, visar det sig, för många i klassrummet sitter med föreställningar om att homosexuella har valt sin läggning, valt att stå utanför samhället och familjen, bestämt sig för att sticka ut eller blivit smittade genom andra människors gärningar. Fokus hamnar därför mycket på att berätta om upptäckten, våndan och sedan lättnaden när mina föräldrar accepterade mig som jag var. Och svara på frågor: Nej, min pappa var inte frånvarande. Nej, jag blev inte våldtagen.

Efter föreläsningen kommer det många frågor. Ofta oinsatta, men aldrig respektlösa. Till slut räcker en kvinna i slöja upp handen. “Tack för att ni berättade det här för oss”, säger hon. “Jag har alltid tänkt att jag måste fördöma min son om han kommer hem och säger att han är homosexuell, men nu förstår jag att man faktiskt inte kan välja. Jag har bestämt mig för att älska honom som han är, om det blir så.”

Ett annat år gör jag om samma föreläsning, för samma utbildningsföretag men på en annan skola där inte jag är lärare. Efteråt känner jag mig inte uppfylld utan dränerad. Halva föreläsningen har gått åt till att få dem att känna att jag är en varm och trevlig människa. En äldre man har gått ut i protest. Det leder mig till ännu en insikt: det är bättre att ha deras förtroende i förväg. Kanske är det nyckeln till allting.

Ovanstående episoder ur min lärarvardag är förstås inte de enda. Jag har jobbat på sfi i nio år och varit öppet homosexuell inför eleverna sedan 2007. Jag har haft eleven som skämtat om att homosexuella borde skjutas, för att senare komma och ångerfullt be om ursäkt när han förstått att det är mig han pratat om. Jag har haft eleven som jämfört sitt utanförskap som muslim med mitt utanförskap som lesbisk. Men framför allt, i detta sammanhang, har jag haft elever som själva varit h, b och t. Om dem handlar nästa inlägg.

att komma ut som lärare (del 1)

När man säger “komma ut” låter det nästan som man 1) explicit deklarerar sin sexuella läggning och 2) gör det en enda gång för att aldrig mer behöva göra om det. I verkligheten är det oftast varken det ena eller det andra. Sedan jag kom ut i min sfi-klass för första gången 2007 har jag kommit ut kanske ett femtiotal gånger. Två gånger har det varit genom att säga “jag är lesbisk”. Alla de övriga gångerna har det gått till så här:

– Har du en pojkvän?
– Nej, men jag har en flickvän.

…eller så här:

– Jaha, kan du spanska? Varför då?
– För att min exflickvän kommer från Ecuador.

…eller så här:

– Har du en sommarstuga?
– Inte jag, men min tjej har ett lantställe som vi åker till ibland.

Det skumma med att komma ut är förstås att man bara behöver göra det om man bryter mot normen. Det normala vore att “min tjej har ett lantställe” betydde “min tjej har ett lantställe”, men på grund av normerna som omger oss alla så blir den överskuggande betydelsen alltsomoftast “jag är homosexuell”. En dialog mellan mig och en före detta klasskamrat på en buss från Arlanda får illustrera:

– Men hej, har du också varit ute och rest?
– Ja, jag har hälsat på min pojkvän i Spanien. Du då?
– Jag har hälsat på min flickvän i Ecuador.
– Jaha … men det är helt okej för mig.

På sfi har vi nya elever varje vecka, och själv försöker jag droppa “flickvän” eller “min tjej” i klassrummet så fort jag märker att det råder några oklarheter. Jag gör det bland annat för att mina hbt-elever ska få en extra möjlighet att våga anförtro sig åt någon (mer om dem en annan dag), och för att existensen av hbt-personer ska vara tydlig för alla övriga elever och förhoppningsvis minska homofoba uttryck i klassrummet. För att jag själv vill slippa halvlåtsas (åh, den udda transithallen som består i att säga “sambo” och veta att man snart måste välja mellan att rätta ett pronomen eller låtsas vara straight) och för att signalera att det inte är något att skämmas över.

Men jag har lovat att berätta hur det var första gången, och då sa jag faktiskt “jag är homosexuell”. Det är många år sedan nu, men lyckligvis skrev jag ned det:

“Ska du komma ut för dem?” säger min 23-årige kollega i spänd förväntan.
“Jag vet inte”, säger jag. “Det är inte helt lätt.”
“Jo, gör det!”
Han tittar på mig som om han har bett mig göra något roligt, typ köpa en sista minuten-biljett till Zanzibar. Han hör till dem av mina heterosexuella kollegor som tycker att det är ganska fräckt att jag är lesbisk. Vi håller en kurs tillsammans och temat för dagen är juridiska likheter och skillnader mellan giftermål och partnerskap.

I kursmaterialet finns en kopia av en lagtext. Jag frågar kursdeltagarna om det är något i texten de undrar över och en kursdeltagare påpekar att han inte har problem med texten, men med innehållet.
“Vad menar du”, säger jag och låtsas som om jag aldrig har hört talas om homofobi.
“Det är onaturligt”, säger han. “De är sjuka i huvudet. Man och kvinna är det enda naturliga, Gud skapade Adam och Eva och inte Adam och Bertil.”
Visst är det lustigt hur ett åtminstone lingvistiskt finurligt argument från engelskan kan spridas så bra på svenska, ungefär som historien om tomaterna. Dunk dunk dunk dunk, säger mitt hjärta.
“Jaså”, säger jag lugnt. “Vad gör det dig om de älskar varandra?”
Han ser mig i ögonen. DUNK DUNK DUNK DUNK.
“Det är bara fel”, säger han. “Jag hatar dem.”
Jag möter hans blick. DUNK DUNK DUNK DUNK.
“Känner du några homosexuella?” frågar jag med min lugna, pedagogiska röst.
Han ser på mig som om jag hade frågat om han var pestsmittad.
“Är du galen? Jag känner inga pervon.”
“Du känner mig”, säger jag. “Jag är homosexuell.”
DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK. Mina händer darrar så jag lägger ena handen på bordet och stödjer mig på den.
“Du skojar”, säger han. “Du är inte… alltså vad menar du?”
“Jag är homosexuell. Jag älskar kvinnor. Jag är homosexuell.”
“Du?”
“Ja.”
Han flinar osäkert och kikar på de andra kursdeltagarna. Hörde de samma sak? Mina händer skakar och min röst kommer darra om jag inte lägger all min energi på att kontrollera den. Han har just sagt att sådana som jag är sjuka i huvudet, att vi inte är naturliga och att vår kärlek inte är på riktigt. Jag har just talat om för honom att jag är en sådan, en som han betraktar som pervers. En annan kursdeltagare ber mig förklara om det finns några juridiska skillnader mellan kyrkliga bröllop och borgerliga. Jag fokuserar, förklarar och beter mig som om jag just hade berättat vilken min riktiga hårfärg är, eller något annat som inte har präglat hela mitt liv och som jag inte har fått kämpa för att acceptera hos mig själv och bli accepterad för av andra. Blodet rusar runt i min kropp hela återstoden av dagen.

att vara 27 år och definitivt gay…

…och lärare, tillbaka i garderoben.

När jag började undervisa på sfi fick jag det välmenande rådet av kollegorna att inte berätta för mina elever att jag var lesbisk. Det kan låta som ett självklart råd, naturligtvis går vi inte runt och presenterar oss med våra sexuella läggningar.

I praktiken: inte så självklart. “Är du gift?” frågar mina nyfikna elever och jag svarar nej. “Har du pojkvän?” frågar de, och jag har en flickvän som jag älskar med glödande passion. Jag svarar nej, jag har ingen pojkvän. “Varför inte då?” Jag är inte intresserad, svarar jag, och de överöser mig med förslag på lämpliga kandidater samt vill försäkra mig om att jag säkert kommer att träffa en kille snart. Jag älskar min flickvän med glödande passion och känner plötsligt en alltför bekant känsla göra entré. Hej igen, självförnekelse. Long time, no see. Du luktar lika illa som du gjorde -95.

Jag vill inte ha den distansen till mina elever. Det gör mig till en sämre lärare, att tro att en helt vanlig del av mig är så omöjlig att acceptera att det är bäst att dölja den. Det är på ett sätt också en förolämpning mot mina elever, att tro att de är så konservativa att de kommer att börja hata mig om de får veta vem jag lever med. Och så är det en tredje sak, som Sanna i bloggen Mina sanna ord formulerat så här:

Om jag inte kommer ut, om jag inte sätter etiketten ”lesbisk” på mig själv inför kollegor och elever – då liksom är jag heterosexuell i alla andras ögon. Eleverna tar för givet att jag lever och har barn med en man. Och vad händer då? Då finns det ingen, inte en enda på den här skolan som bryter mot heteronormen, då tillåts den fortsätta härja fritt och då fortsätter alla tonåriga hbtq-personer på skolan sitta där i sina trånga garderober och må skit i det tysta, för att det inte är okej att som tjej prata om vilken tjej man är kär i, för att det inte är okej att som kille benämna den kille som är snyggast, för att det inte är okej att som kille klä sig i normativt tjejiga kläder, för att alla ungdomstidningar vänder sig till heterosexuella cis-ungdomar, för att de flesta vuxna i skolan trots allt oftast ”råkar” prata om föräldrar i termer av ”mamma och pappa” och alltid ”råkar” blinka enbart åt tjejerna och fråga dem vad de tyckte om den där snygge manlige idrottsvikarien. Och så vidare.

Det tog mig tre år som lärare på sfi att våga komma ut inför mina elever. Det var tre år av nej-jag-har-ingen-man, varvat med pronomenleken, som går ut på att undvika könade pronomen för att i stället säga “min sambo”, “den jag är ihop med”, “om jag skulle bli kär i någon”, i stundom mycket ansträngda språkliga krumbukter för att bevara respekten för mig själv och samtidigt inte utmana min samtalspartners världsbild.

Min rädsla för att komma ut fick bränsle av mina kollegor. “Du ska nog inte berätta för dem, det är ju mycket homofobi i deras kulturer, du ska nog vara försiktig”. De lät som mina inre röster lät i tonåren. Och jag vet att de menade väl. Jag vet också att de själva inte hade bott i en unken garderob hela sina tonår, äntligen kommit ut i fria luften, och sedan blivit anvisade in i den där garderoben igen. Det är svårt att se vidden av någon annans erfarenheter när man bara har en glimt av dem.

På sfi har vi elever mellan 18-65 år. De kommer från alla länder, har alla religioner, alla erfarenheter, alla trauman, alla triumfer, alla utbildningar och (man glömmer ofta den här) alla sexuella läggningar. Hur det gick när jag, för sex år sedan, berättade för min grupp? Det berättar jag i nästa inlägg.

Tills vidare vill jag bara tacka för era kommentarer! Fortsätt gärna att dela med er, jag är själv nyfiken på andra lärares tankar om att komma ut eller inte komma ut inför elever. Både från er som har erfarenhet och från er som är nyfikna och kanske undrar vad det faktiskt handlar om.