lite om att finnas

Vi är tillbaka i mina tonår. Varför var jag så rädd för att vara lesbisk? Så rädd att jag inte ens vågade tänka orden, för att de magiskt skulle kunna göra mig sådan. Så rädd, att jag bad varje kväll till Gud om att slippa vara … det där. Varför?

För det var inte mina föräldrar. Min mamma förklarade för mig, när jag var 14-15 år, att om jag var gay skulle jag ändå vara precis samma person för henne. Pappa gissade rätt redan innan jag hade vågat komma ut. Jag behövde aldrig vara rädd att bli avvisad eller utslängd (vilket gör mig till en lyckans ost i sammanhanget. Jag känner människor – idag, i Sverige, med icke-religiösa och för den delen helsvenska föräldrar, vars föräldrar sagt upp bekantskapen för att de är gay. Idag.). Så det var inte det.

Svaret är att vi inte fanns. Jag säger vi, för på en skola med cirka 200 elever var det självklart inte bara jag. Men i historieböckerna fanns vi inte, i klasskamraternas samtal, i biologin, samhällskunskapen och framför allt, i andras ögon fanns vi inte. Inte homosexuella, inte bisexuella och verkligen inte transsexuella. På sexualkunskapen fanns visserligen “de homosexuella”. De hade ett eget avsnitt i boken där det stod att homosexualitet inte var en sjukdom, och det kändes tydligt att “de” inte hade något med oss som läste att göra. Det var så självklart att vi var heterosexuella killar och tjejer allihopa, så när jag började snudda med tankarna vid vad det var jag kände för tjejer som jag inte kände för killar, så var det som att snudda vid tankarna om att inte finnas. Allt jag ser när jag tänker tillbaka på de där tankarna, är bilden av en mörk och skrämmande avgrund.

I ett tidigare inlägg är det någon som har kommenterat att det verkar överdrivet att ge exempelmeningar även med samkönade par och att säga “killar eller tjejer” i stället för “killar” när man pratar om tjejers eventuella romantiska intressen. Jag skulle tro att mina lärare på högstadiet skulle ha hållit med. De var väldigt oöverdrivna på just den punkten, och i kombination med den tonåriga majoritetens heterosexuella diskurs var det så överväldigande tydligt: Vi fanns inte. Det som framför allt inte fanns, var en bild av hur våra liv skulle kunna vara. Hur vi skulle kunna bli lyckliga, hur vi skulle kunna ha vänner och jobb, bli vuxna, delta i samhället och vara homosexuella samtidigt.

Jo, förresten. En timme fanns vi.

Jag tror att alla som är homo, bi eller trans kommer ihåg när RFSL besökte deras högstadium – om de gjorde det. Den timme som min högstadieklass satt i biologisalen och lyssnade på en bög och en flata är de sextio minuter som jag minns absolut bäst från hela min skoltid. Jag minns vilka killar som satt längst bak och började applådera och ropa “tack så mycket” efter bara en kvart. Jag minns vilken min jag försökte göra under hela lektionen för att ingen skulle se på mig att det var mig de pratade om. Jag minns att den populäraste tjejen i klassen den dagen var den mognaste; hon gick fram till föreläsarna efteråt och bad om ursäkt för de omogna killarna längst bak.

Sedan minns jag att det var lunch och att jag tänkte, med hjärtat i halsgropen, att jag kanske skulle prata med dem. Man fick ju det, sa de. Om man undrade något i allmänhet eller om man själv hade funderingar (funderingar lät inte så hemskt). Problemet var först det att de var i lärarrummet. Jag skulle alltså behöva knacka på hos lärarna och be att få prata med de homosexuella. Jag uppehöll mig i stället strax utanför, i väntan på att de skulle komma ut. När de kom ut var i stället problemet att de var på väg hem, och jag kunde inte gärna stoppa dem. Jag minns fortfarande deras ryggar när de lämnade S:t Olofs högstadium.

Jag kunde fortfarande inte riktigt fatta att de fanns.

Fyra tips till läraren som inte vill göra en stor grej…

… men ändå visa för eleverna att detta klassrum är och skall vara fritt från homofobi.

1. Benämna samkönade (eller enkönade, debatten kring orden pågår) relationer, precis som vi benämner olikkönade. När vi i skolan läste om August Strindberg fick jag lära mig att han älskade kvinnor. När vi läste om Selma Lagerlöf fick jag lära mig att hon inte blev gift för att hon haltade. Jag hoppas att den saken har förändrats, att barn får veta att Tove Jansson skapade Too-ticki med sin flickvän Tuulikki som förebild och att Mark Levengoods partner nämns lika enkelt som Laila Bagges. Men jag tror också att vuxna ibland tror att barn förstår hintar och vinkar, som de inte alls uppfattar.

Benämns det inte, så finns det inte. Jag minns, några år efter att jag hade kommit ut, att min mamma frågade mig hur de hade kunnat göra det lättare för mig. Jag sa att det nog skulle ha underlättat om vi hade känt några homosexuella, att det hade funnits någon som visade att det gick att leva så. “Men det gör vi ju”, sade hon, “Marc, du vet. Vi umgicks ju rätt mycket med honom när du växte upp.” Jaså. Var Marc gay? Det hade jag aldrig fattat.

2. Exempelmeningar.

En exempelmening är vad vi i språkundervisningen använder för att visa exempelvis hur man använder hjälpverb med infinitiv: “Han vill gifta sig med henne” (vill = hjälpverb, gifta = infinitiv). Exempelmeningar kan också översättas till lästal inom matematiken – “Maria och John ska skiljas. Hur mycket pengar får varje person, efter att skilsmässoadvokaten är betald?” I mitt examensarbete analyserade jag texter och exempelmeningar från tre olika läroböcker som används flitigt på sfi. Här följer ett citat:

 I Form i fokus B finns 64 exempelmeningar och lucktexter som tydligt refererar till kärleksförhållanden mellan män och kvinnor. Exempel på dessa meningar är “Pernilla och Torbjörn ska gifta sig i kyrkan nästa år” och “Vad heter Jans fru? Hon heter Kajsa”. Förutom dessa mycket tydliga referenser finns dessutom 20 exempel på män och kvinnor som bor ihop, men där det inte klart uttrycks att mannen och kvinnan är ett kärlekspar. Alla heterosexuella relationer är förstås inte glorifierade, vi har till exempel Elsa som gifter sig för pengar och Gustav som har övergivit Elsa efter 30 års äktenskap. Det förekommer inga större generaliseringar av typen ”alla män gillar vackra kvinnor”, däremot finns två generaliseringar som rör kön snarare än sexuell läggning; ”Män och kvinnor talar inte riktigt samma språk” och ”flickor vill ofta vara smala. Vad bör de inte äta? De bör inte äta kakor, choklad och glass”.

I ett annat inlägg kommer jag att skriva mer om examensarbetet och vilka tankar det gav upphov till, men låt oss för stunden bara 1) häpnas åt den sista exempelmeningen i citatet och 2) begrunda exempelmeningarnas funktion i klassrummet. Vad händer om du då och då skriver “Tom and Jacob met last year” i stället för “Tom and Marie”? Beroende på klassen: kanske ingenting, kanske ett ramaskri och en debatt (vilket i så fall är ett tecken på att diskussionen verkligen behövs). Vad händer om du gör det igen och igen?

3. Säga flickvän eller pojkvän

Det är en sak att säga åt ett gäng tjejer: “Nu får ni sluta prata om killar och koncentrera er lite”.

Det är en mer könsneutral sak att säga åt dem: “Nu får ni sluta prata om kärlek och flirtar”. Ett sätt för dig att visa att det inte är självklart att det är killar som gäller för alla tjejer. Orden kommer ändå att förstås på ett heterosexuellt sätt, men du har inte aktivt förstärkt några normer.

Men sedan, om vi ser det från den homosexuella elevens synvinkel, är det en radikalt annorlunda sak att säga: “Nu får ni sluta prata om killar, eller kanske tjejer, eller vilka ni nu pratar om, och koncentrera er lite.”

Benämnandet, att faktiskt säga orden, är att ta bort ett tabu. Jag kan inte  beskriva, så ni får känna efter själva, känslan hos eleven i garderoben, som dittills inte vetat var läraren står eller vad som är okej i det här klassrummet. Sa hon “eller kanske tjejer”?  

4. Aldrig prata om “dom homosexuella”

Om man är heterosexuell och har en klass med vad man tror är heterosexuella elever, kan det lätt bli så, till exempel när man pratar om diskriminering, att man börjar säga att det är viktigt att vi accepterar dem, för de är människor som blir kära i varann precis som vi. Okej, jag spetsar till det nu, men bara lite. Inställningen “några av oss är kanske homosexuella” i stället för “några utanför den här gruppen är homosexuella” är allt som behövs för att de gays som sitter i klassrummet ska känna att de får finnas där. En kommentar från en lärare till den här bloggens förra inlägg får illustrera:

Föreställ er en industriklass: grabbarnas grabbar, testosteron, snus, bilder med lättklädda damer, alla schabloniserade attribut! Jag har visat Fucking Åmål, vilken ska analyseras. En elev säger: ”Det går kanske an med flator men bögar är faan skitvidriga! Jag säger något i stil med att du säkert känner någon som är homosexuell men som inte har berättat det ännu. Eleverna protesterar. Jag säger vidare att rent statistiskt borde det finnas en hbtq-person i ungefär varje klass. Eleven som startat diskussionen vrålar ut: Ja, det är faan inte jag i alla fall! Diskussionen fortsätter, och efteråt vet jag inte ens om det blev en bra diskussion…

Sommaren 2013, fem år efter klassens examen, kommer så ett mail från en av killarna i klassen som berättar att han idag lever som öppet homosexuell. Han berättar också att den där lektionen, som jag ändå tyckte blev ganska misslyckad, är enda gången som någon ens tog upp homosexualitet som något normalt och att han har tänkt på det som ett viktigt vägskäl, en händelse som har betytt jättemycket.

Ovanstående illustrerar förresten mer än den här punkten, men det tar vi i ett annat inlägg.

Jag vill för övrigt rekommendera flera av kommentarerna till förra inlägget. Där finns bland annat bok- och filmtips, och som lärare (och kanske ännu mer som författare) tycker jag precis som en del av er att en väl berättad historia kan ge fler tankar och insikter än tusen blogginlägg.

mina elever är inte gay

Innan jag berättade för mina elever att jag hade en flickvän, hade jag inga homosexuella elever.

Det verkade i alla fall så i texterna de skrev om sina familjer, diskussionerna vi hade om deras vardagsliv och informationen de gav mig i våra IUP-samtal. Massor av kvinnor berättade olika varianter av: “Min man är svensk så vi försöker tala lite svenska hemma”. Massor av män gjorde humoristiska utläggningar om vad deras fruar tyckte och tänkte. I klassrummet var alla hetero.

Tills jag kom ut alltså. Det första som hände var att en kvinna slutade skriva “sambo” i sin loggbok (det här var under den eran när alla elever skulle reflektera som galningar över sitt eget lärande och loggböcker var vårt främsta vapen) och började skriva “flickvän”. Sedan droppade de in, förtroendena, och om jag hade trott att jag hade en bra gaydar fick jag tänka om. Ett par stycken hade mer eller mindre normbrytande drag, medan resterande gays, trans och queers såg ut och förde sig som vilken Svensson, Mohammed eller Rodriguez som helst.

Jag väljer att nämna det för att det är en del av min poäng: Vi kan tro att vi vet ungefär vilka “det gäller” i vårt klassrum. I själva verket vet vi inte. Bifogar mitt skolfoto från nian som illustration.

1995

Nu när jag sitter och glor på mitt två decennier gamla skolfoto och försöker se den där femtonåringen som jag var, är det svårt att se något annat än allt jag försökte vara. Det är svårt att se vad lärarna kan ha sett, men att döma av hur de betedde sig såg de knappast en flata. Att döma av hur de pratade om homosexuella (=några som vi ska acceptera) såg de inte en enda hbt-person på skolan.

Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjun tipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om “de homosexuella”, som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.

På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. “Vi” ska inte acceptera “dom”, för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.

Fortfarande har ingen av mina elever kommit ut för resten av klassen. Jag vet vilka de (flesta) är, de har stannat kvar efter lektioner eller gett förtroenden i sina skrivuppgifter. En del har jag sett på gayklubb (info till den som missat: jag har vuxna elever) och någon har berättat för utvalda klasskamrater. Ingen är öppet homo, bi eller trans.

Och varför i hela friden skulle de komma ut? kanske någon undrar (ja, helt säkert är det någon som undrar). Vad har deras sexuella läggningar med svenska språket att göra? Ingenting. Men idag räknade jag antalet offentliga markeringar av heterosexualitet i mitt klassrum, och på en enda lektion kom jag upp i fem. Det var mannen som berättade att hans fru pratar bättre svenska än han, kvinnan som i en övning om bestämd och obestämd form utbrast i exempelmeningen “jag vill ha en ny man”, mannen som under samma övning ville ha en vacker kvinna. Ingen av dem sade det som en heterosexuell markering, utan som exempel från livet. Det vore så jäkla fint om mina hbt-elever kände sig trygga nog att kunna häva ur sig exempel från de liv som är deras.

Det de däremot har gjort, är att ge mig all bekräftelse en lärare någonsin behöver. “Det är så skönt att kunna prata med någon om det här”, suckade nyligen en kille vars pojkvän gjort slut, vilket resulterat i några halvdant utförda skoluppgifter. Och så var det tjejen som kom tillbaka efter slutförd kurs, för att ge mig en chokladask. Jag kan inte återge vad hon sade, för hur jag än gör det så låter det som skryt. Men hon kunde inte sluta gråta.

Behöver man alltså vara gay själv för att betyda något för sina hbt-elever? Självklart inte. Man behöver inte ens prata om sitt eget privatliv om det inte ligger för en, inte snudda vid sexuellt laddade samtalsämnen eller förstå vad q:et gör i hbtq. I nästa inlägg samlar jag tips på hur lärare i nästan vilket ämne som helst kan göra sina lektioner lite extra inkluderande. Ni som själva har förslag, skriv dem gärna bland kommentarerna!