transerfarenheter i skolan

Samtidigt som jag gick runt och försökte vara hetero, gick en annan tjej runt och försökte vara kille. Hon hade nämligen fötts in i en pojkkropp, och alla förväntade sig att hon skulle vara just kille.

INGEN fick ana något om vad jag egentligen tänkte. Samtidigt så vågade jag prata lite omskrivande med mina närmsta kompisar men tror egentligen inte de fattade att det var på fullt allvar för mig. I min situation upplevde jag att det inte fanns någon möjlighet att bryta mot normen så jag tror att jag liksom bara gjorde som man skulle när det gäller kläder och beteende. Mina föräldrar var nog också ganska tydliga med att det var viktigt att följa normen för könen. Förmodligen med någon idé om att smälta in och inte bli retad tänker jag. Jag försökte dock i smyg testa lite med olika tjejattribut men blev en gång påkommen av just den tjej som jag tyckte var allra vackrast. Då skämdes jag så mycket att jag tänkte aldrig mer utsätta mig för det och gick in i en total förnekelsefas i ett par år. Då började jag träna på gymet och ägna mig åt så maskulina aktiviteter som möjligt för att liksom ännu mer minska misstankarna om att jag egentligen var tjej.

När jag pratar med mina kompisar om att komma ut, är det ofta så att homosexuella har kommit ut ur garderoben i sena tonåren, medan många transpersoner har kommit ut när de var runt 25-30. Det är på inget sätt en vetenskaplig undersökning, men det säger något om hindren som många upplever finns för att kunna inse, acceptera sig själv och framför allt berätta för andra. Transfrågor har halkat långt efter (i Sverige), medan samkönade par (i Sverige) har fått alltfler rättigheter och syns alltmer i media. Jag repeterar det en ung transperson skrev till mig:

Min lärare i biologi och därmed sexualkunskap erkände åtminstone homosexualitet och att det förekommer, men trans*-identiteter, vad är det? Inte ett enda ord. Om folk bara hade lärt sig lite i skolan om vad trans* innebar så kanske folk inte hade varit lika hatiska. Läraren har helst enkelt ingen aning själv om vilka identiteter som finns, skillnader mellan juridiskt, socialt, biologiskt kön osv. Läraren säger “HBT är inget fel”, men menar egentligen “HB är inget fel, T däremot vette fan vad det står för” och det är det som eleverna hör.
Ett återkommande tema i transpersoners berättelse om skolan är uppdelningen i killar och tjejer. Både i svepande generaliseringar som “hej tjejer”, men också på mer handgripliga sätt såsom kill- och tjejtoaletter och de av många fruktade omklädningsrummen:
Det som jag tycker är absolut värst med att vara trans* i skolan är omklädningsrummen. Det är ett riktigt helvete som för mig resulterar i skolk 50 procent av idrottslektionerna pga att jag inte orkar med den mentala påfrestningen. Det finns en väldigt simpel lösning på detta. Skaffa ett tredje omklädningsrum dit vem som helst får gå. Det skulle göra mitt liv så oändligt mycket lättare.
En annan sak som är jobbig är enkäter och dylikt. Jag ber min lärare år efter år att införa ett tredje könsalternativ på hennes årliga kursutvärderingar men inget händer. Jag hade t.o.m. en lärare som deltidsforskade i genusvetenskap på universitetet och på hennes enkäter fanns minsann inget tredje alternativ.
Ett tema är också de snäva normerna kring hur man får vara som tjej eller kille, och hur lärarna ignorerar hur normerna upprättshålls, som i den här transkvinnans erfarenhet:
Det mest känsliga var ju när jag (eller någon omkring mig) fick negativa kommentarer för att vår gjorde något tjejigt eller inte hade tillräckligt killiga attribut. Väskor, pennor, kläder osv. Det förstärkte skamkänslan ordentligt.
Eller i det här vittnesmålet:
Personligen har jag inte haft några stora problem med mina lärare, förutom deras försök till att klumpa ihop mig med tjejerna i klassen genom att börja säga “personer med jämna personnummer” istället för “tjejer” efter att jag vid ett tillfälle påpekat att min lärare inte hade någon aning om vilket kön jag hade. Yay, min könsidentitet (genderqueer ftm) erkänns inte av min lärare, juridiska kön är det som räknas…!
Värre är det med klasskamraterna. Jag är inte ute för dem och har absolut inga planer på att komma ut. Många, kanske t.o.m. de flesta, hade nog inte haft några som helst bekymmer med det, dock finns det några personer som jag inte vill ska veta. Personer som fäller sexistiska kommentarer all sin vakna tid och hånar allt som inte är hetero och cis. Lärarna säger inte emot.
I veckan kommer jag att samla tipsen som jag fått av flera transpersoner kring hur man kan göra klassrummet mer inkluderande. Gemensamt för alla tips och råd är dock att lärarna måste ha bättre information och kunskap kring transfrågor och kön:
Många är väldigt politiskt korrekta när det kommer till homo och bi, men när det kommer till trans* så finns det ingen som vet hur man ska handskas med det. Det konkreta som behövs göras är helt enkelt att sprida kunskap.
Mitt strå till stacken kommer på måndag, ett blogginlägg av typen “transkunskap för lärare” som jag hoppas ska vara någon till gagn!

ps. Hela detta inlägg raderades av någon underlig anledning strax efter att jag publicerat det, så jag fick leta upp alla citat och skriva om hela inlägget på nytt. Om du tycker att det ser annorlunda ut jämfört med när du först läste det, eller att jag verkar ha en något harmsen ton av typen “så gick en timme av mitt liv och kommer aldrig åter”, kan det ha sin förklaring i detta.

Angående T

HBTQ står för homo, bi, trans och queer. Jag har hittills mest skrivit om homosexualitet i skolan, av den enkla anledningen att jag har egen erfarenhet av att vara gay i skolan. Mina erfarenheter av transsexualism och transidentiteter är mer av andrahands-fasonen, men jag tycker ändå att vi kan börja i min erfarenhet.

Min erfarenhet är nämligen att transpersoner finns.

Bland mina vänner på facebook kan jag räkna till ett tjugotal personer som är transsexuella, transvestiter, transgender eller intergender. Bland mina ex hittar vi dem som senare kom ut som killar. Jag säger det, för när folk pratar om transpersoner låter det ibland som det gjorde i mina biologiböcker om homosexualitet: De är exotiska, och de är någon annanstans.

Bara det att det inte är sant. Transpersoner finns, och de finns i skolan.

Transpersoner är ett samlingsnamn för människor som inte känner sig hemma i det kön som de tilldelats vid födseln. Dit räknas bland annat transsexuella, alltså personer vars kroppar har ett annat kön än det de upplever att de själva har. Transsexuella väljer ofta att genomgå könskorrigering, dvs få hormonbehandlingar och genomgå operationer, för att kunna leva fullt ut som de män eller kvinnor de känner att de är. Transvestiter (människor med stort behov av att ikläda sig kläder och attribut förknippat med “motsatt” kön) och intergenderister (personer som identifierar sig mellan eller bortom könen), ingår också i begreppet transpersoner. Jag tänker inte gå så mycket mer in på definitionerna, de finns redan beskrivna överallt på nätet, men det viktigaste är att alla förstår att det finns människor som inte passar in i facket “tjej” eller “kille”. Och så de som passar in, men inte i just det facket andra vill ha dem i.

När jag började skriva på den här bloggen, började jag fråga transpersoner om deras erfarenheter av att gå i skolan. Vissa av dem som har svarat är mina vänner eller bekanta, andra har svarat på en efterlysning jag gjort på en sida för unga transpersoner. Svaren jag har fått kommer jag snart att sammanställa i ett blogginlägg, men med tanke på hur samhället ser ut tycker jag att konstaterandet om transpersoners existens är värt ett eget inlägg.

Transpersoner finns. Och ändå inte. Eller, som en sjuttonåring nyligen skrev till mig:

Min lärare i biologi och därmed sexualkunskap erkände åtminstone homosexualitet och att det förekommer, men trans*-identiteter, vad är det? Inte ett enda ord. Om folk bara hade lärt sig lite i skolan om vad trans* innebar så kanske folk inte hade varit lika hatiska. Läraren har helst enkelt ingen aning själv om vilka identiteter som finns, skillnader mellan juridiskt, socialt, biologiskt kön osv. Läraren säger “HBT är inget fel”, men menar egentligen “HB är inget fel, T däremot vette fan vad det står för” och det är det som eleverna hör.

Så jag tänkte att vi skulle ägna den här veckan åt lite medvetandehöjning.

jag inriktar mig inte på sexualundervisning

Titeln på det här inlägget är också titeln på mitt examensarbete. Jag gjorde en undersökning av hur sfi-lärare förhåller sig till att prata om homosexualitet i klassrummet, och titeln är ett citat av en av mina informanter. Inställningen återkom i ett par varianter: vi sysslar med språkundervisning, inte sex och samlevnad.

Som om det rörde sig om klamydia.

Det lilla kruxet med att inte prata om homosexualitet, är bara det att vi på sfi pratar om familj, samhälle, diskriminering, politik, relationer, sambolagen, normer och värden samt läser hundratals (tusentals?) texter som speglar samhället där det där språket ska användas. I all språkundervisning finns texter om familj, och det pyttelilla faktum att exempelmening efter exempelmening visar vad vi inkluderar i samhället. I samhällskunskap finns diskrimineringslagstiftning, i svenskämnet finns Selma Lagerlöf och Tove Jansson (som i lärarens version kan ha livskamrater eller vara mystiskt ensamma), i historieämnet finns 1944 och 1979, och i alla andra ämnen finns elever som råkar kalla varandra bög eller lebb. Man kan välja att plocka upp bollen. Man kan välja att låtsas att den inte ens ligger där.

Den som väljer att låta bollen vara, gör det sällan på några elaka grunder. Man väjer för ämnet för att man vill ha god stämning i gruppen, för att man inte vill låta hatiska kommentarer komma fram, eller för att man inte vet hur man ska prata om det. Det kan också vara så att man är rädd att ämnet ska ta över det man egentligen hade tänkt prata om de sista 20 minuterna, eller att man tänker att eleverna självklart vet att det är okej att vara gay i 2010-talets Sverige (mer om det inom kort). Och så kan det vara så att man tror att homosexualitet är sex – en fascinerande tanke.

De som reagerar på den här bloggen, och på tanken om att prata hbt i skolan, med genmälet “jag ägnar mig inte åt sexualundervisning” ger mig ärligt talat lite dubbla signaler. Först låter påståendet förnuftigt, moraliskt och kyskt, här har vi en lärare som minsann inte börjar prata sex med eleverna. Men sedan kommer jag på att ingen har nämnt sex förrän den kommentaren kommer.

Det hela påminner mig om kommentarer på nätet och i verkligheten, där folk inte kan skilja på “sex” och “homosexuell” (där “sex” för övrigt betyder “kön”). Hur kan man se två killar gå hand i hand och genast börja tänka på analsex? Eller träffa mig och min flickvän på ett bröllop och inte vänta fem minuter med att fråga hur vi ligger med varann? Eller se någon vifta med en regnbågsflagga och mena att hen fläker ut sitt sexliv? Är det inte ganska … sexfixerat?