hbt-acceptansen sitter inte i svenskheten

Jag tänkte inleda min sista vecka på den här bloggen med att påpeka att acceptans för hbt-personer inte är en svensk grej. Jag läste nämligen just igenom mitt gamla examensarbete, där jag bland annat intervjuade sfi-lärare om deras inställning till att prata om homosexualitet i klassrummet, och jag fastnade på exakt samma sak som jag fastnade på när jag skrev den.

Åtta lärare uppger att de vill prata om homosexualitet i klassrummet för att presentera ”den svenska synen”. Svaren är inte oväntade; i SFI-uppdraget ingår att berätta om svenska värderingar, normer och traditioner. Vad som är problematiskt är när läraren endast har detta argument till varför hon eller han pratar om homosexualitet. När en lärare framställer det som att acceptans av homosexualitet är något som kan variera mellan kulturer, är det lätt att tolka det som en kulturföreteelse bland andra. I Sverige duschar vi inte efter klockan 22, vi står i kö på Pressbyrån och vi accepterar homosexualitet, men i andra länder gör man annorlunda. Resultatet av ”den svenska inställningen” är kanske att homosexuella accepteras, men bara för att acceptansen råkar vara en del av en kultur. I definitionen av den svenska acceptansen av homosexualitet, kan alltså grundfrågan om alla människors lika rätt till sin sexualitet försvinna. Ett annat problem med denna inställning är att man lätt ignorerar och osynliggör gayrörelser över hela världen och definierar invandrare som intoleranta.

Jag möter det där hela tiden, ibland mer nu än för några år sedan. Att “vi” accepterar homosexuella medan invandrare inte skulle göra det. Jag får frågan av journalister, hur funkar det att vara öppet lesbisk på en skola där folk kommer från intoleranta kulturer? En relevant fråga, jag förstår det, med tanke på att regimer både här och där sprider hatisk propaganda om h, b och t. Men mitt svar blir alltid: Vilka elever? Vissa av dem är själva homosexuella vet du, och de som flyr från en regim är i regel inte fans av dess värderingar. Så, vem? Människor är människor, och möter man en lärare som lyssnar på en, hjälper en med bisats och även nämner att hon har en flickvän, så är man oftast inte mindre människa än att man kan revidera en föreställning. Att en viss “kultur” skulle vaccinera en mot homohat, och att det är svenskheten som skulle ge oss fler rättigheter är en, ibland bekväm och ibland farlig, förenkling. Våra rättigheter, precis som alla andra rättigheter, har inte kommit ur kultur, utan ur kamp. När min mormor växte upp var homosexualitet kriminellt i Sverige också.

Skillnaden mellan de båda perspektiven är att man genom att hänvisa till “den svenska inställningen” inte själv behöver ta ställning och inte heller angripa någon annans inställning, medan den lärare som väljer att tala om homosexualitet med “tolerans och mänskliga rättigheter” i fokus lättare själv blir involverad i diskussionen. Detta perspektiv är också annorlunda eftersom det innebär att man ser på inställningen till homosexualitet som en individuell fråga snarare än kulturell.

Det är egentligen mycket i det där examensarbetet som jag skulle vilja citera här, som till exempel skillnaden mellan olika lärares uppfattning om vilka elever som är homosexuella och inte, eller hur sfi-bok efter sfi-bok på olika sätt försöker fostra läsaren till olika värderingar om familj och barnuppfostran, samtidigt som de nästan maniskt undviker att nämna samkönade relationer. Okej, ett citat kan jag inte låta bli att lägga in här:

I kapitel 2, ”på tal om familjen”, diskuteras olika typer av familjebildning. På första sidan finns en bild på en kvinna med en katt på huvudet, med bildtexten ”en modern familj?”. Sedan följer en text om en kvinna som vill att hennes barn ska flytta hemifrån. Under rubriken vad ska de göra får vi läsa om Salome och Lars-Ove som vill skaffa barn, Amal som inte får åka på klassresa för att hennes föräldrar inte litar på pojkarna i klassen och Lisa som misstänker att hennes vänner slår sina barn. Nästa avsnitt handlar om vad lagen säger angående familjer. Man får veta vad föräldrar har för ansvar för sina barn och vad som händer när man skiljer sig. Sedan följer en text om giftermål, samboskap och kvinnans rättigheter. Här nämns förstås inte att även homosexuella kan vara sambor, eftersom boken kom ut ett år innan sambolagen blev könsneutral. Men inte heller registrerat partnerskap nämns, trots att texten just behandlar skillnader mellan förr och nu och olika sätt att leva ihop. I kapitlet definieras också olika civilstånd. Där förklaras ”änka” som ”en person vars man har dött”. I slutet finns diskussionsfrågor, där en fråga öppnar för en påpasslig lärare att ta upp homosexuell parbildning – ”vad är det för skillnader och likheter mellan familjerna i Sverige och i ditt hemland?”. Dock indikerar resten av frågorna att dessa svenska familjer finns representerade i texterna som finns beskrivna här ovan. Under rubriken Sexualundervisning berättas historien om preventivmedel från början av 1900-talet fram till nu, hur sexualundervisning blev ett skolämne och hur lagen om fri abort kom till. I informationsrutor får vi läsa om RFSU, könssjukdomar och smittovägar. Det enda som nämns om homosexualitet finns under frågan ”är påståendena rätt eller fel?” där ett av påståendena är ”HIV smittar bara homosexuella”.

Det är snart sju år sedan jag skrev mitt examensarbete, och jag är glad att kunna meddela att jag, såhär en bit in på 2010-talet, har hittat en (1) lärobok där en helt vanlig homosexuell person porträtteras utan att hans förhållande vare sig förtigs eller blåses upp. Förra veckan gick jag förbi tre elever i korridoren, varav en hade fått ett spännande, men svårtolkat, sms på svenska. De andra två eleverna var mycket exalterade och tjöt: “Din pojkvän eller flickvän måste skriva sms på engelska, så du förstår!” Jag fick nästan tårar i ögonen, för jag vet hur mycket det där “eller flickvän” betydde.

I övrigt har inte särskilt mycket förändrats sedan 2006. Så här kommer en länk till detta fortfarande aktuella examensarbete, för den som vill läsa hela.

tips från transpersoner

När jag frågade olika transpersoner om åtgärder som skulle underlätta/skulle ha underlättat för dem i skolan, var det två saker som nästan alla unisont längtade efter: Kunskap om kön och transfrågor, samt mindre kategorisering. Det sammanfattas väl i ett av svaren jag fick:

Jag tror det allra viktigaste är att göra allt som går för att skapa ett klimat som inte förstärker skamkänslan och att vara fel. Då kanske jag skulle ha vågat släppa fram mer av det som var jag och fått positiv respons på det. Avsaknaden av ord och språk för min situation och även förebilder gjorde det ju väldigt svårt att förstå mig själv då.

Kunskap om kön och transfrågor
Många transpersoner vittnar om att ha gått genom skolår och tonår utan att ha fått tillräcklig kunskap för att ha chansen att reda ut för sig själva vilka de var. Om ingen i ens omgivning eller skola har berättat att det finns människor vars mentala kön inte stämmer överens med ens biologiska, hur ska man tolka sin egen känsla då? Och om ens lärare inte själva känner till det grundläggande kring trans och kön, hur ofta lär de inte (helt omedvetet) säga saker som förstärker ens känsla av att vara fel? Kunskap är (som vanligt) nyckeln.

Mindre kategorisering
Ju mer okej det är för barn att vara sig själva, desto lättare blir det för transpersoner. Och omvänt: ju lättare man gör det för transpersoner att vara sig själva, desto lättare blir det för alla barn. För mig är det otroligt enkelt: om en pojke vill leka med flickorna kan man säga “vad kul ni har tillsammans!” i stället för “varför leker du aldrig med de andra killarna?”. Om en flicka vill leka truckförare kan man säga “vad är det för truck du har?” i stället för “en tjej som leker med bilar, det var ovanligt”. Sedan fortsätter man så, under skolåren, gymnasiet, vuxentiden och pensionsåldern. Det är inte en särbehandling, det är ett sätt att försöka se människor och låta dem utvecklas. Jag hoppas att det är självklart för många.

Men jag uppehåller mig vid citatet: “skapa ett klimat som inte förstärker skamkänslan och att vara fel”. Jag har själv aldrig varit transperson, men jag har gått i skolan och det räcker. Hur når man som lärare in i elevernas jargong? Hur får man elever att reflektera över hur de bedömer (och dömer) andra utifrån hur väl de följer normer kring hur killar och tjejer ska vara? Antagligen inte genom att låta det vara. Antagligen genom temadagar, diskussioner och frågor.

Jag har också fått en massa andra tips, och en lista som jag tycker sammanfattar dem. Vissa är aktiva insatser som passar ibland, annat handlar om inställning och förhållningssätt.

* Pronomenrundor. En pronomenrunda är precis vad det låter som, en runda där alla får berätta vilket pronomen de vill att man använder om dem. Ofta kan det göras i samband med en presentationsrunda, alltså att man säger namn och pronomen. Pronomenrundor kan användas dels för att transpersoner ska få en chans att välja själva, men också för att göra det tydligt för alla cispersoner att de har en könsidentitet och att val av pronomen inte är lika självklart för alla. Däremot passar det inte alltid. Bilden visar ett utdrag ur en diskussion om detta:

transklipp

* Att bjuda in en transperson som föreläsare

* Att använda rätt namn och pronomen, och be om ursäkt ifall man säger fel (men inte göra en stor grej av det).

* Att undvika tilltal som “hej tjejer”.

* Att inte ta för givet att alla killar/tjejer fungerar på sätt X.

* Att alltid markera att transfobi inte är okej. Och att lära sig se transfobi.

* Flexibilitet vad gäller namn (om en elev ber om att man använder ett visst namn så är det detta som gäller även om hen inte heter så i folkbokföringen. Helst även i klasslistor etc.)

* Undvik att outa någons gamla namn, om de har bytt.

* Eget omklädningsrum på idrotten.

* Grupper som inte är könsindelade.

Angående könsuppdelning har jag hört att det finns två situationer när det är väldigt bra: På idrottslektionerna och i sex och samlevnad. Det är en så spridd uppfattning att jag upptäcker att jag själv håller med om den: det är klart, att kvinnorna på min sfi-skola känner sig friare att tala om sex när inga män är med. Men sedan tänker jag efter: Vilka av kvinnorna är det som behöver det? Vilka behöver det inte? Hur vet jag vad de behöver, och vad händer om jag frågar dem själva?

Min egen erfarenhet av när vi blev uppdelade i kill- och tjejgrupper på sexualkunskapen, var för övrigt att min förväntade heterosexualitet ökade med 100 procent.

Och när det gäller idrott…

När jag gick på högstadiet delade gympaläraren upp oss i tjejer och killar när vi spelade innebandy. Tjejerna fick lilla salen, killarna fick stora. Det var otroligt skönt för mig, inte att vi fick lilla salen men att jag slapp de hårda bollarna och tävlingsmentaliteten som dominerade bland killarna.

En annan gång kom en annan gympalärare. Hon delade inte in oss efter kön, utan efter tävlingsvilja. De som ville tävla fick stora salen, de som ville “leka” fick lilla. Några tjejer gick in till stora, och några killar kom in till oss. Jag tror det var första gången jag förstod: Alla killar gillar inte hårda bollar.

transkunskap för lärare

Vem är jag att utbilda andra om transfrågor? tänker jag när jag sätter mig och ska skriva det här inlägget. Jag är inte trans, så alla med egen transerfarenhet är förstås hjärtligt välkomna att lägga till den information ni tycker saknas. Men det här är vad jag tror att många behöver veta. Och kanske då och då rentav påpeka för andra (på det ödmjuka och pedagogiska sätt med vilket ni förstås alltid påpekar väsentligheter).

1. Kön är komplext. I väldigt många kulturer i världen är det ingen nyhet – tänk bara på hur det i alla språk finns ord som betecknar könsöverskridare. I många kulturer finns det roller, motsvarande könsroller, för den som inte passar i en kvinnlig eller manlig. Historiskt har det inte heller varit alldeles strikt, läs gärna förra veckans text i SvD om Therese Andreas Bruce vars memoarer ger unika inblickar i transpersoners tillvaro på 1800-talet. Under olika tidsåldrar och i olika kulturer har man förhållit sig olika strikt till vad kön är och kan vara. Och ibland tänker jag att det är konstigt hur vi, i denna tid av kunskap och upplysning, inte kan ha en allmän förståelse av detta enkla: att kön är komplext.

2. “Kön” kan betyda olika saker. En riktigt analytisk analys kan visa att det finns sju (eller fler) olika aspekter av att “vara” kvinna eller man. En är vad kroppen visar. En annan kan vara vilka kromosomer som möttes när man var ett ägg och en spermie. (Ett foster med XY-kromosomer blir oftast en man. Men inte alltid.) En annan aspekt kan vara vilket kön man har erfarenhet av att leva som, så kallat “kön som levd erfarenhet”. Som lärare behöver man verkligen inte ha koll på alla dessa aspekter, bara veta om att de finns, eftersom … ja, se punkt 1. Det jag tycker att alla bör känna till kring vad kön kan vara, är att man skiljer på biologiskt kön, mentalt kön och juridiskt kön.

Biologiskt kön handlar om vad våra kroppar har för fason. Har de äggstockar, östrogen och bröstvävnad eller har de testiklar, ansiktsbehåring och testosteron? I teorin är det alltså lätt att avgöra vad en kropp har för biologiskt kön, men vi behöver inte leta länge för att hitta män med östrogen, kvinnor med ansiktsbehåring eller könsorgan som faller utanför normen. Varför? Se punkt 1.

Mentalt kön kan man också kalla könsidentitet. Det är vad du känner i huvudet att du är. Många av oss blir medvetna väldigt tidigt om vilket mentalt kön vi har. Det yttrar sig i att vi redan i 3-årsåldern orienterar oss kring vad andra säger är killigt och tjejigt. För mig yttrade det sig i att jag ville ha klänning på mig jämt och argumenterade för att tjejer visst kunde klättra i träd. För andra visar det sig i hur man pratar om sig själv, vilka man ser som förebilder eller vad man leker med. Och för många transpersoner yttrar det sig i att man, tyst eller högljutt, opponerar sig mot det där könet alla andra säger att man har. Inte för alla, dock, för … ja, se punkt 1.

Det mentala könet sitter i hjärnan, inte i bröstkorg eller könsorgan. Om man vill tala om för någon, vars hjärna säger att hon är kvinna, att hon egentligen är man, är det ungefär som att tala om för någon som är ledsen att hon inte alls är ledsen. Eller, som jag förklarade det i min vanliga blogg för länge sedan:

Om någon säger ”så ditt ex är en tjej som vill vara kille”, blir jag inte förnärmad eller provocerad, men väldigt angelägen om att rätta till missförståndet. ”Nej”, måste jag säga då, ”han är en kille som är född med tjejdelar”. Precis som en hamburgertelefon inte är en hamburgare som vill vara en telefon, utan en telefon som ger sken av att vara en hamburgare.

Juridiskt kön är vad staten anser att vi har för kön. Om svenska staten anser att vi är kvinnor, är näst sista siffran i personnumret jämn. Om vi enligt staten är män, är näst sista siffran ojämn. Det juridiska könet avgör bland annat vad vi registreras som när vi åker flygplan, anmäler oss till utbildningar eller fyller i marknadsundersökningar.

3. Det finns miljoner normer kring kön. Normerna är olika i olika samhällen och olika tider. Exempelvis beskrevs färgen rosa för något sekel sedan som “en starkare och mer bestämd färg” som “passar bättre för pojkar”. På 1800-talet var läraryrket otänkbart för kvinnor, nu ses det nästan som ett kvinnoyrke, och på 1700-talet var klackskor högsta mode för både män och kvinnor. Dessa normer är något vi alltid förhåller oss till – antingen genom att protestera mot dem eller genom att hävda att de är orubbliga och förutbestämda. (Ofta kallas de könsroller eller socialt kön, och de ska inte blandas ihop med könsidentitet. En person som identifierar sig som man kan mycket väl vara obekväm med den manliga könsrollen.)

En annan norm är antagandet att alla som går omkring med bröst och äggstockar identifierar sig som kvinnor, och vice versa. Det är en så allenarådande norm att jag själv utgår från den flera gånger om dagen, trots att jag vet. “Du är en snäll man”, kan jag säga till en elev som hjälper till i klassrummet. Och jag måste påminna mig: Har han verkligen talat om sig själv som man?

Precis som normen bland sexuella läggningar har ett namn (heterosexualitet) har även normen i könsidentitetssammanhang det. Vi som inte är transpersoner kallas cispersoner. Och för en cisperson är det ofta inte helt enkelt att sätta sig in i hur det skulle vara om ens kropp och ens mentala kön gick isär. För vissa av oss är de så sammanlänkade att vi inte ens kan föreställa oss att det går att ha ett annat kön i huvudet än vad kroppen visar. Liksom, hur kan man känna att kroppen borde vara annorlunda? Det är ju ändå kroppen man fötts in i. Lyckligtvis finns det massor av transpersoner där ute som berättar, på youtube, i dokumentärer, på bloggar och i debattartiklar. Allt vi behöver göra är att lyssna.

Om man vill läsa mycket och välformulerat om trans, rekommenderar jag Immanuel Brändemos blogg Trollhare. Den handlar om många olika saker, men den här länken leder till hans blogginlägg märkta “transigheter”.

4. Kön är fundamentalt i vårt samhälle. Så fort ett barn föds, brukar första frågan vara: “Vad blev det?” Inte ens “vilket kön blev det?”, för frågan är så självklar att den inte behöver specificeras. Därefter följer några dagisår, när man delas in i flick- och pojkgrupper, informeras av femåringarna (eller i värsta fall fröknarna) om vilka leksaker som är för tjejer och för killar, lär sig om flick- och pojkfärger och att avgöra huruvida främlingar på bussen är män eller kvinnor. Jag är inte den enda som i korthårigt tillstånd fått frågan av ett barn (och ibland av en vuxen): Är du en tjej eller kille? Jag har också kommit på mig själv med att stirra på en främmande, androgyn människa, bara för att jag känner att jag behöver veta.

I en värld där kön är just så fundamentalt, är det inte konstigt att unga transpersoner hör till dem med flest depressioner och mest skrämmande självmordsstatistik. De behöver en motvikt till den vägg av stereotyper och förutfattade meningar som dundrar emot dem. De behöver åtminstone små hål. Åtminstone så att de kan andas.

Nästa inlägg kommer att handla om hur vi kan skapa dessa hål. Eller i bästa fall riva hela väggen.