Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta

Jag tänkte skriva lite om hbtq-fobi. Om hat och misstankar gentemot hbtq-personer och framför allt varför det är så vansinnigt viktigt att vi inom skolan aldrig någonsin låter vårt likabehandlingsuppdrag stå och damma på någon hylla eller att vi sopar värdegrunden under mattan, att vi aldrig någonsin låter hatet som frodas på flera håll i samhället ta över även i klassrummet – inte heller nu, när landet befinner sig i Pisachock, när debatterna om skolan går heta och många i ren desperation ropar “det var bättre förr!!!” och “ordning och reda!!!” som potentiella lösningar på skolans kris.

Vissa saker inom skolan var säkert bättre förr – åtminstone skenbart bättre. Lärarna var inte lika stressade, till exempel. Men, likabehandlingstanken och tron på att varje individ räknas, den fanns faktiskt inte då. Och jag vill definitivt inte tillbaka till tiden då skolan hade noll och inget ansvar för elevers hälsa, då det inte fanns några lagar som skyddade elever och lärare mot diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, då jag som lesbisk lärare aldrig hade kunnat vara öppen med vem jag är.

Som jag skrev förra veckan har mycket blivit bättre på senare år vad gäller hbtq-personers rättigheter – men allt är inte bra än och kampen måste fortsätta för att vi alla ska ges samma förutsättningar att nå dit vi vill och må bra i det här samhället.

Utöver den här bloggen så står Lärarnas Riksförbund bakom en facebookgrupp med namnet “Det öppna klassrummet”. Några av er kanske är med i den? För er som inte är medlemmar kan jag berätta att det är en sluten grupp. Den är sökbar, men sluten. Varför då tror ni? För att förbundet för en dubbelmoral kring det här med “öppna klassrum”? Nej, självklart inte. Gruppen är sluten grundat i en medvetenhet om hur samhället ser ut: Där det diskuteras hbtq-relaterade frågor, ja, dit kommer hatet förr eller senare leta sig – i synnerhet om forumet är öppet och ingen modererar det.

I min privata blogg har jag fått kommentarer från föräldrar som är glada att deras barn inte har mig som lärare. Jag har fått höra att min sexualitet är onaturlig. Jag har fått bemöta åsikten att “bög” faktiskt är ett skällsord och att vi i skolan inte ska begränsa elevers ordförråd. Jag har fått höra att jag, lesbiska jävel, inte borde få ha barn.

I höstas kunde vi läsa om stockholmsskolan som lät eleverna argumentera just mot homosexuellas rätt att skaffa barn. När jag utbildade lärarstudenter i hbtq-frågor uttryckte vissa att de aldrig kunde tänka sig att läsa skönlitteratur med hbtq-identifierade karaktärer för sina elever, av respekt för föräldrarnas eventuella åsikter. När jag intervjuade lärare till min examensuppsats menade en av informanterna att man som transidentifierad lärare väl fick vara lite “smidig” och klä sig “neutralt” på jobbet, och när jag på en annan skola belyste att könsuppdelade omklädningsrum kunde vara problematiskt för transpersoner menade skolledaren att jag gick för långt. Väldigt ofta anses hbtq-personer helt enkelt vara några man som normperson får tycka kring och som man inte riktigt behöver ta på allvar, och detta är naturligtvis otroligt problematiskt.

Som enskilda, jämlikhetssträvande lärare kan vi inte förändra alla dessa attityder, men vi kan (och bör) förstås göra vårt jobb och i detta ingår att inte vara tyst. Dels för att hatet inte ska vinna, dels för att tystnaden kring och osynliggörandet av det normbrytande liksom aldrig kommer bidra till någon positiv förändring utan på sikt snarare ökar avståndet mellan normföljaren och normbrytaren, vilket i sin tur hjälper hatet att växa sig större.

Enligt läroplanens värdegrund ska vi inom skolan arbeta aktivt för alla elevers rätt att vara sig själva, vi ska naturligtvis arbeta för jämställdhet mellan könen och i det obligatoriska arbetet med sex och samlevnad ingår att vi diskuterar kön, relationer och sex utifrån ett normkritiskt perspektiv. Mer om vad normkritik faktiskt innebär kommer i ett senare inlägg, men det som främst blir min poäng idag är denna: Likabehandlingsarbete är något som aktivt måste göras, det är inget som sker av sig självt bara för att du som lärare har en “öppen och accepterande inställning”. Fråga dig själv exakt hur det märks, i mötet med elever och kollegor, att du har en öppen och accepterande inställning. Fråga dig själv exakt vad du faktiskt bidrar med genom din öppna inställning. Gör du aktivt något för att elever (och kanske kollegor) ska våga vara sig själva fullt ut i ditt klassrum och gör du aktivt något för att de som bryter mot köns- och sexualitetsnormer ska känna sig sedda? Viktiga? Respekterade? Inkluderade?

Eller är likabehandling för dig något som bara sitter i hjärtat? Då måste jag säga att, tyvärr, det räcker förmodligen inte. Vi lever nämligen i ett heteronormativt och cisnormativt samhälle där heterosexualitet och cisidentitet utgör de önskvärda, privilegierade positionerna – och skolans norm är naturligtvis en spegling av samhällsnormen.

Detta måste vi inse när vi bagatelliserar likabehandlingsuppdraget (om vi gör det) och när vi får för oss att Sverige är ett så vansinnigt öppet samhälle där alla redan får vara sig själva fullt ut. “Det öppna klassrummet” borde få stå öppet, men det gör inte det. För vi är inte där än! Och det är därför vi inom skolan som är för ett jämlikt samhälle måste stå upp för att vi är det och aktivt förmedla detta till eleverna, dels genom att bemöta hat och kränkningar som dyker upp, dels genom att synliggöra fler sätt att leva på, se ut, identifiera sig och vara.

Och för den som undrar hur sjutton vi ska hinna allt detta när kunskapsresultaten bara sjunker och sjunker?? kan jag lägga till att: Likabehandling behöver inte ta en massa tid. När förhållningssättet väl sitter i ryggraden och du har börjat tänka normkritiskt, då kommer det gå av bara farten – och på köpet har du bidragit till en ljusare tillvaro och framtid för åtminstone några ungdomar.

Jag har också rätt att få finnas till – varje dag

Var någonstans ska jag börja?

Kanske med ett minne från min egen högstadietid, när vi fick lära oss att en till två personer i varje klass är homosexuell.
En i varje klass, det är ju ganska lite. Och jag var rätt säker på att jag var en av dem, förmodligen den enda. Förutom den där gången då Rfsl kom på besök och jag satt längst fram i klassrummet alldeles hänförd av att det fanns fler som jag (nåväl, inte precis som jag, men det var åtminstone någon att identifiera sig med).
Eller ska jag kanske börja med ett lite färskare minne, diskussionen jag hade med mina högstadieelever under likabehandlingsveckan precis före höstlovet då några konstaterade just detta: De är ju så få! Alla kan ju inte anpassa sig efter dem! “De” som i hbtq-personerna, “alla” som i de heterosexuella cispersonerna, som i “vi i det här rummet”. För konstigt nog är hbtq-personerna aldrig här, de (vi) finns liksom någon helt annanstans. Och, kanske ännu konstigare nog, anses alla heterosexuella cispersoner vara helt… likadana?

Eller så börjar jag helt enkelt i min egen känsla av att ta för mycket plats med “mina” perspektiv varje gång jag för hbtq-frågan på tal, varje gång jag nämner “sexuell läggning” eller “trans” eller för den delen “genus” i en diskussion med kollegorna, med eleverna och ibland rentav i min egen blogg. Nu när jag tar över den här bloggen efter Sara dyker oundvikligen tanken upp att hon väl redan har sagt allt som behöver sägas – vad mer kan jag tillföra? Men så påminner jag mig själv om att allt faktiskt inte är sagt än. Även om en hel del positivt har hänt med vårt samhälle sedan jag gick ut högstadiet för tolv år sedan så är det mycket som ser exakt likadant ut och på en del håll går utvecklingen i motsatt riktning, till viss del här i Sverige men framför allt ute i Europa (2001 var exempelvis inget öppet homofobiskt politiskt parti på frammarsch i det här landet och i Ryssland gav den lesbiska popduon t.A.T.u ut sitt första album utan att anklagas för att sprida gaypropaganda). Och faktum är ju att trots att såväl sexuell läggning som könsidentitet och könsuttryck numera omfattas av diskrimineringslagen här i Sverige, trots att samkönade par idag både får gifta sig och skaffa barn ihop och trots att kändisar kommit ut på löpande band de senaste åren så tillhör hbtq-personer fortfarande en mycket utsatt grupp i vårt samhälle.

Det är fakta att hbtq-ungdomar, och främst transungdomar, generellt sett mår sämre än heterosexuella cisungdomar – till följd av omgivningens okunskap, osynliggörande och mer eller mindre medvetet kränkande behandling. Och vi i skolan har förstås stora möjligheter och ett stort ansvar till förändring här.

“Allt handlar inte om sexualitet, varför ska vi fokusera så mycket på det?” kan någon undra när det diskuteras likabehandling på jobbet. “Varför ska ni homosexuella skylta så mycket med er sexuella läggning när vi heterosexuella inte gör det?” frågar någon annan. Och bland elever är adjektivet “bögig” synonymt med “löjlig” och “dålig”, det vet alla. En enda temadag kring kärlek och sex per år tycker de flesta skolor är nog. Eller nej förresten, en temadag i nian, det räcker – särskilt om vi ska få in lite prat om homosexualitet också! Eleverna är ändå inte mogna innan!

Tänk va. Att som elev (eller som lärare) vara ett diskussionsämne så provocerande att det förpassas till max en dag under hela högstadietiden, och den dagen samtidigt få bekräftat det man redan anat: Många här tycker att jag är äcklig. För sådana åsikter kommer definitivt dyka upp och alla lärare kan inte hantera det, vad som än så vackert står skrivet i diskrimineringslag och läroplan (vissa anser tyvärr även att homofober har rätt att yttra sin homofobi i klassrummet). Men klassens eventuellt enda hbtq-person kommer förmodligen ändå känna någon form av tacksamhet efter en sådan temadag. Åtminstone inbillad tacksamhet, för hen har ju fått utrymme en hel dag av tusen. Det får man väl vara nöjd med? Och att många tycker att homosexualitet, bisexualitet och trans (om det ens nämnts) är otäckt – ja, det är väl förståeligt när det trots allt är så ovanligt och… konstigt? Jag är nöjd ändå, och så får jag skylla mig själv att jag blev sån här!

Fast nej, hörni. Vi ska inte skylla oss själva, vi ska inte skämmas för att vi lyfter “våra” perspektiv och vi ska definitivt inte nöja oss med att få finnas till max ett par dagar under en hel skoltid. För vet ni vad? Jag som är lesbisk, jag är faktiskt det varje dag. Mitt barn har två mammor och lever tillsammans med sina två mammor varje dag. Den hemligt transsexuella eleven, den bisexuella vikarien och eleven som inte känner sig hemma i någon av de socialt och juridiskt accepterade könskategorierna – de är också sig själva varje dagOch det är definitivt inte för mycket begärt att alla vi som på något vis bryter mot hetero- och cisnormerna ska känna att vi finns till, att vi erkänns och respekteras varje dag. Eller hur? För, som Sara skrev i sitt sista inlägg: De som följer normer och vi som på något eller flera vis bryter mot dem är inte olika arter och det är rent absurt att vi ska behandlas som om vi vore det och att vissa av oss dessutom anses sämre än andra.

Som sagt, nu tar jag över den här bloggen efter Sara och jag kommer i mångt och mycket följa den väg hon stakat ut under sina tio veckor. Vissa saker kommer säkerligen upprepas (fast med mina ord och mina erfarenheter som utgångspunkt), vissa saker kommer läggas till och någon fråga kommer kanske fördjupas. Syftet är dels att alla ni hbtq-personer – elever, föräldrar, lärare och annan skolpersonal – som läser den här bloggen får ännu en bekräftelse på att vi finns till och att vi har rätt att ta plats och dels att alla ni andra som på något vis rör er inom skolans värld ska lära er mer, tänka ett varv till, fundera över ert eget bemötande gentemot kollegor, elever och klasskamrater och kanske upptäcka att det finns saker i undervisningen eller i mötet med andra som ni kan förändra eller förbättra ytterligare. Framför allt kommer jag nog prata en hel del om normer, främst om normer kring kön och sexualitet, hur dessa normer skapar maktobalans individer och grupper emellan och hur de påverkar oss alla, oavsett vilken sexuell läggning, könsidentitet eller vilket könsuttryck vi har.

Det ska bli spännande och roligt att skriva för och möta er som hittat till den här bloggen och, just det! Jag kanske skulle presentera mig? Sanna heter jag och ja, mig kommer ni lära känna mer vad tiden lider, jag lovar.

normföljarna och normbrytarna är inte två olika arter

Det här är mitt sista inlägg på den här bloggen. Det har varit roligt att upptäcka stödet, kunskapen och viljan till kunskap hos alla som läst, kommenterat, bloggat, twittrat och facebookat.

Bland alla stöttande, undrande och igenkännande kommentarer kring och på den här bloggen finns förstås också de bagatelliserande. En menar att transpersoner är så få att det räcker med “individuella lösningar” när en transperson väl visar sig på skolan – vilket i de flesta fall är aldrig, eftersom de flesta transpersoner verkligen drar sig för att just visa sig i våra skolor. En annan tycker att det är “överdrivet” att göra exempelmeningar även med samkönade par, och ganska många tycker att “homosexuella är ju accepterade nu”.

Jag kan svara nej på det mesta. Nej, det räcker inte med individuella lösningar, nej det är inte överdrivet att inkludera oss i den världsbild man presenterar, nej homosexuella är tyvärr inte så accepterade som man säkert kan tro om man är hetero. (Om någon läser det här och ändå tror det: säg till när du har blivit mordhotad på tunnelbanan för att du hållit din partners hand, eller erbjuden 500 spänn för att en kille på pendeltåget ville se på när du och din partner hade sex.)

Men ett annat svar kan vara: det spelar ingen roll. För världen är inte uppdelad i normbrytare och normföljare. Det finns inte bara en norm, en diskurs och en kultur. Vi hamnar alla i lägen där vi inte passar in, där vi känner på oss att våra erfarenheter inte räknas och där vi tror att vi måste låtsas. Att jobba normkritiskt är att stärka alla människor, både i situationer där man själv finner sig stå utanför normen och i situationer där man har turen att vara innanför. Att öppna ett avskilt omklädningsrum med hänsyn till transpersoner kan även innebära en möjlighet för den som skäms för sina bröst eller allt hår som plötsligt brutit sig ut ur ens hud. Att prata om att man kan bli kär i alla möjliga för att ge homosexuella en känsla av existens är att samtidigt ge existensberättigande till den biffiga tjejen som bara blir kär i små, spensliga pojkar eller killen vars mamma är halvmetern längre än pappa. Och alla andra släktingar, som man trott att man behövde skämmas för.

Jag önskar att man pratade mer om vad det innebär att vara sig själv. Vad det innebär att ha en hemlighet och känna den skava inombords. Varför folk skäms, att alla skäms ibland, att man inte behöver skämmas. Vem man känner att man är, innanför murarna man skapar själv och skalet andra byggt åt en. Hur normer påverkar en, varför normer finns, var de kommer ifrån och hur de kan styra en rätt ibland, men ibland begränsa en. Jag tror att det skulle gynna varenda kotte.

Det här är mitt sista inlägg i den här bloggen, men själva bloggen kommer att leva vidare precis som LR:s arbete med Det öppna klassrummet. Snart får ni träffa min (mina?) efterträdare. Själv kommer jag att återgå till mina romaner, grammatikboken som är mitt i redigeringen, samt mitt dagliga: “Nej, jag har ingen pojkvän. Men jag har en flickvän.”