Normen i fokus, del 1: Vad är och gör en norm?

Ofta känns det som att jag upprepar saker som redan har sagts när jag skriver eller föreläser om hbtq, normer och likabehandling. Men kort efter att jag tänkt den tanken inser jag vikten just av att upprepa sig. Varje gång jag har skrivit något hbtq-relaterat eller fört frågor om likabehandling på tal kommer nämligen mothuggen, ifrågasättandet, bagatelliserandet från de som tycker att annat är så mycket ”viktigare” än allas lika värde.

Just därför kommer jag idag, och faktiskt även i några kommande inlägg, att upprepa mig en hel del angående det här med normer och normkritik. Dels för att jag lovade det i ett tidigare inlägg, då jag skrev om att likabehandlingsarbete inte kan göras i det tysta, dels för att ett stort gäng lärare efterfrågade just detta då jag bad om deras önskemål på twitter och dels för att jag är övertygad om att de allra flesta inom skolan inte förstår normkritikens betydelse och innebörd.

Normkritik. Lite av ett modeord, eller hur? Alltfler slänger sig med begreppet; ett fåtal för att de tänker och arbetar normkritiskt, rätt många för att de tror att de arbetar normkritiskt och vissa enbart för att raljera över och totalt förkasta detta tramsiga påfund. Men vet ni? Det normkritiska tänkandet och agerandet är, hävdar jag bestämt, en förutsättning för att skolor alls ska kunna bedriva ett lyckat främjande och förebyggande likabehandlingsarbete; ett arbete som på sikt också förändrar hela vårt samhälle.

Att (sociala) normer kan sägas vara oskrivna regler för hur vi ska vara och förhålla oss till vår omvärld, till varandra och oss själva känner nog de flesta till. Det handlar om allmänt delade uppfattningar om att det är smidigast att stå i kö för att få betala i affären eller att man gör bäst i att inte spotta sin samtalspartner i ansiktet. Normer som (för det mesta) skapar trivsel, ordning och reda i allas vår vardag, helt enkelt. Samma sak gäller naturligtvis i ett klassrum – där några av dessa normer dessutom blir till skrivna regler: Alla ska lyssna på den som talar, räck upp handen för att få ordet, ha alltid med rätt material till lektionen, stäng av mobilen under lektionstid…

Så har vi även normer som faktiskt är mer eller mindre avgörande för enskilda individers liv – för vårt mående, våra möjligheter och rättigheter i samhället: Normer som hänger ihop med makt och inflytande, orättvisor och förtryck i och med att de delar in människor i olika fack där vissa liksom hamnar över andra i makthierarkin, där vissa av majoriteten anses ”normala”, ”neutrala”, ”mest önskvärda”, medan andra blir till ”onormala”, ”utstickande”, ”icke önskvärda”. Detta är normer som också begränsar människor och skapar stress och lidande, just eftersom de är så eftersträvansvärda men inte alltid möjliga att uppnå.

Jag talar förstås om normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, ålder, klass, kroppsstorlek… och så vidare. Och det är dessa normer, normer som skapar avvikare, som normkritiken fokuserar på; som normkritiken vill synliggöra, granska, problematisera och förändra. Just den här bloggen syftar som bekant till att lyfta hbtq-frågor i skolan och fokuserar därmed främst på köns- och sexualitetsnormer, men analysen går att använda betydligt bredare än så.

Är ni med så långt? Kanske en upprepning, som sagt, men med detta i bakhuvudet får ni i kommande inlägg veta mer om vad normkritiken syftar till och vad den absolut inte syftar till, ni kommer få läsa om problemet med tolerans och givetvis väntar även ett och annat handfast tips.

(Källor utöver mitt eget huvud: Wikipedia/Social norm samt det ypperliga pedagogiska materialet BRYT.)

Heteronormen och jag

Är det kanske dags för en närmare presentation av mig nu? Tre veckors bloggande här, lika många inlägg och ni är säkerligen nyfikna på vem jag är egentligen och – framför allt – hur det gick till när jag kom ut som homosexuell?

Eller, det kanske ni inte alls undrar (nu var jag sådär ironiskt fördomsfull igen) men det är trots allt en fråga som ofta ställs när man bryter mot heteronormen, främst av heterosexuella. Ni som själva är hbtq-identifierade eller som har läst den här bloggen ett tag – alltså ända sedan Sara satt vid tangentbordet – har säkert koll på att det här med att komma ut inte bara sker en gång i en hbtq-persons liv, det är liksom något ständigt återkommande; i varje ny kontakt med människor, på varje ny arbetsplats, i varje ny klass man undervisar, varje gång man besöker vårdcentralen med sitt barn (om man har något) och varje gång man för första gången bekantar sig med sitt barns förskolekompisars föräldrar. Och så vidare. Det är inte nödvändigtvis heller så att det känns lättare för varje gång man kommer ut, nej, det beror helt på sammanhanget (och på min nuvarande arbetsplats är jag fortfarande inte 100% utkommen, kan man säga, läs gärna detta inlägg som handlar just om det).

”Men när kom du att du är lesbisk då?” är en annan populär fundering och den frågan är väl aningen lättare att svara på – åtminstone om man bara ägnar den ett par sekunders betänketid: Jag bodde i småstaden Kalmar, jag gick i högstadiet, jag var kär i min språklärare, det var rätt jobbigt (tyckte hon också). Punkt.

Men. Om jag funderar ytterligare några sekunder blir svaret ungefär lika komplext som svaret på frågan om när jag kom ut: Jag kommer inte , men jag blir påmind om att jag är lesbisk ungefär varje dag – varje dag, ända sedan jag var 13-14 år. Och vad är förklaringen till detta? Jo, exakt densamma som att dessa frågor så ofta ställs till just mig som är homosexuell och aldrig till den som är heterosexuell: Heteronormen. Den norm som gör den heterosexuella tvåsamheten till det förväntade, önskvärda, privilegierade sättet att leva på i vårt samhälle. Den norm som gör att du som hetero förmodligen aldrig kommer på eller våndas över att du är hetero, som gör att du sällan lägger märke till på vilka sätt heteronormen dagligen reproduceras och befästs runt omkring oss.

Jag gick som sagt i högstadiet när jag ”kom på det”, och det som framför allt var påtagligt i min vardag och i min tankevärld var att jag var ensam. Det fanns inga förebilder, ingen att identifiera sig med och väldigt få att prata om det med. På tysklektionen skulle alla tjejer skriva en lista över vår drömmans egenskaper, killarna skulle göra detsamma under rubriken ”meine Traumfrau”. I omklädningsrummet efter idrotten kretsade samtalen kring killar, vilka som var snyggast och vem som var ihop med vem och under sexualkunskapen delades vi upp efter kön och antogs förstås alla vara hetero. När jag köpte ungdomstidningar som ”Frida” eller ”Veckorevyn” handlade alla reportage om heterosexuell kärlek och dejting (utom i något specialnummer ibland då en lesbisk tjej blev intervjuad – jag har fortfarande dessa tidningar sparade) och när frågan om homosexualitet enstaka gånger dök upp i klassrummet fanns det alltid någon som uttryckte sig negativt om bögar (flator fanns liksom inte).

Och vet ni? Det är ungefär likadant nu, vilket både jag och Sara ju har belyst i tidigare inlägg. Skillnaden är förstås att nu är jag vuxen, jag har ett stabilt liv med fru och barn och fast arbete, jag har varit engagerad i hbtq-organisationer under lång tid, jag har föreläst om hbtq-frågor för väldigt många människor – jag är, för att vara lite klyschig, hyfsat trygg i mig själv. Delvis förmodligen tack vare erfarenheten av att avvika från en stark norm, men delvis också för att jag utöver min sexuella läggning lever rätt normativt och dessutom är väldigt privilegierad utifrån andra normer i vårt samhälle. Dock är det ändå tröttsamt att ständigt slåss mot den där heteronormen och det är extremt otäckt och nedslående att varje dag läsa om hur hbtq-personers rättigheter inskränks på alltfler platser i vår värld. Det kunde ha varit – och det skulle kunna vara – jag.

I kommande inlägg, efter julledigheten, tänker jag skriva mer om heteronormen, ännu mer om cisnormen och jag ska förklara varför normkritik är så viktigt och vad det faktiskt handlar om (i korthet: nej, det handlar inte om att alla ska bli identitetslösa). Jag kommer även skriva om olika sätt att bemöta skällsord, om könsuppdelade grupper, toaletter och omklädningsrum och jag kommer skriva om vikten av att inte glömma bort b, t och q när vi diskuterar hbtq-frågor. Även fortsättningsvis kommer jag använda mig av exempel ur min egen vardag – men jag är noga med att inläggen aldrig handlar enbart om mig. Målet med bloggen och med allt likabehandlingsarbete är ju nämligen att vi ska sluta kategorisera och framför allt sluta värdera människor utifrån bland annat deras sexalitet, könsidentitet och könsuttryck, och då är det viktigt att det är normen som hamnar i fokus, inte normbrytaren.

Har du koll på vad som står i likabehandlingsplanen?

Nu är betygen satta, luciafirandet är över och julshowerna avklarade – och vad passar då bättre än att ta sig en kik i sin skolas likabehandlingsplan? För handen på hjärtat, när gjorde du det senast? Vad som står i likabehandlingsplanen säger naturligtvis inte allt om hur en skolas likabehandlingsarbete ser ut i praktiken – men en sak är jag säker på: En tunn, illa genomtänkt likabehandlingsplan vittnar med största sannolikhet inte om ett gediget och väl genomtänkt arbete till förmån för alla elevers (och medarbetares) välmående, rättigheter och möjligheter att lyckas i skolan.

Likabehandling tenderar ofta bli en intressefråga för den eller de enskilda lärare som råkar brinna för detta, och därmed är jag rätt övertygad om 1. att de flesta lärare inte har så värst stor koll på vad som står i den där likabehandlingsplanen och 2. att majoriteten av alla skolor inte lever upp till kraven för hur ett vettigt likabehandlingsarbete bör bedrivas. Framför allt glöms det ofta bort att fastslå konkreta förebyggande och främjande strategier och åtgärder utifrån varje diskrimineringsgrund och främst, vågar jag påstå, utifrån grunderna sexuell läggning samt könsidentitet och könsuttryck.

(Vad grundar jag detta på? Tja, vis av erfarenhet kan man säga: Jag har lusläst olika skolors och lärosätens likabehandlingsplaner både som privatperson, lärare och som förbundsstyrelsemedlem i Sveriges Förenade HBTQ-studenter, jag skrev min examensuppsats om lärares förhållningssätt till och kunskaper om diskrimineringsgrunderna sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck, lärare har delat med sig i mitt bloggkommentarsfält och naturligtvis har jag även pratat med egna elever om detta.)

På min arbetsplats har likabehandlingslotten fallit på mig och till grund för revideringen av vår plan lät jag nyligen alla elever fylla i en enkät där jag ställde specifika frågor utifrån varje diskrimineringsgrund, eftersom svarsunderlaget riskerar bli ganska intetsägande om man enbart ställer generella frågor om diskriminering och kränkande behandling. Nu blev det istället ett tydligt resultat, framför allt vad gäller just sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck: En stor del av eleverna hade klickat i att det inte anses okej att vara öppen med vilken sexuell läggning som helst på vår skola, i de fria kommentarerna svarades att det behövs mer prat om sexuell läggning, om könsidentitet och könsuttryck och upplevelsen är att fördomarna mot hbtq-personer är många. Frågan om det är okej att bryta mot könsnormer och t.ex. vara öppen transperson på skolan hade många besvarat med ”Nej” eller ”Vet ej” – och det vittnar om att vi måste prata mer om normer kring könsidentitet och könsuttryck (också vi, en skola som på väldigt många sätt lever vår värdegrund).

I mitt förra inlägg frågade jag på vilka sätt du som enskild lärare aktivt arbetar likabehandlande. Idag blir frågan istället denna: Hur arbetar din skola aktivt för att alla personer oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck ska ha en dräglig tillvaro – och hur står detta formulerat i likabehandlingsplanen? Som sagt, den där planen säger inte allt, men den borde definitivt ge en tydlig fingervisning om vad skolan står och arbetar för och dessutom är den en bra utgångspunkt för viktiga diskussioner i arbetslaget.

Den som är osäker på vad skolans likabehandlingsuppdrag faktiskt består i kan exempelvis läsa här.