Om bävan inför och betydelsen av att komma ut som hbtq för eleverna

Nu var det ett tag sedan. Jag, liksom ni, befinner mig mitt i terminens slutfas. Prov, bedömningar, slutbetyg som ska sättas så rättvist det bara går. För min del är det på många sätt lite extra stressigt, eftersom jag bytte arbetsplats mitt i terminen och jag därmed inte har känt eleverna så länge som det egentligen behövs för att kunna göra en rättvis bedömning.

Den här texten kommer dock inte handla om bedömning, utan mer om det här att vara ny på en arbetsplats. Att vara ett nytt ansikte för eleverna, en person som de är nyfiken på. Att vara sig själv inför dessa nya elever.
Att komma ut som hbtq-identifierad lärare.

I ett inlägg på min egen blogg i höstas skrev jag om varför jag alls “måste” komma ut, och Sara länkade även dit i sitt inlägg om att vara 27 år, lärare och tillbaka i garderoben. För många undrar ju just det: Varför behöver eleverna känna till ditt privatliv? Vad har din sexualitet med undervisningen att göra (ditt sexliv, skriver de ibland, de som älskar att misstolka)? Var lite professionell! Men faktum är ju att min familj, min kärleksrelation, min vardag är en liten del av min roll som lärare; för alla dessa bitar gör mig till den jag är, både som privatperson och som yrkesutövare. Och när man arbetar med människor – i synnerhet med ungdomar – som man träffar flera timmar varje dag, känns det jättemärkligt att tvingas dölja en så stor del av sig själv.

Ändå gör jag det. Oftast ganska länge. För trots att det inte borde kännas “privat”, “känsligt” och “hisnande” att i förbifarten nämna min fru eller det faktum att vi väntar barn i sommar, så gör det faktiskt det. Jag vet att det som följer är ett sus genom klassrummet, ett stort gäng förvirrade ansikten med gapande munnar, ett plötsligt “VA??”, en fnissattack eller kanske ett “vad äckligt!” Och det gäller att orka med det där just då. Det gäller att vara beredd på följdfrågor om hur länge jag har varit “sån”, om hur mitt barn kom till egentligen och varför jag plötsligt blir så rödflammig på halsen (det blir jag ofta när jag pratar om personliga saker, något jag inte alls skäms för att prata om i andra sammanhang, t.ex. när jag undervisar i retorik).

Det gäller också att vara förberedd på att detta kanske blir gången då ett sådant samtal leder till ett upprört mail från en förälder. Ännu har det aldrig hänt, tack och lov.

Elever är nyfikna på oss lärare. De frågar varför jag heter Mac Donald i efternamn. De iakttar mina händer och ser att jag är gift, och undrar när jag gifte mig. De frågar om jag har några barn. De vill veta om jag har en pojkvän. De undrar vilket parti jag röstar på. Och jag vill inte vara en tillknäppt person som ständigt svarar “det hör inte hit” (förutom när frågorna blir alltför intima, såklart). Jag tror dessutom inte att cisidentifierade heterosexuella lärare skulle avböja att svara på frågan om de är gifta eller om de har en pojkvän/flickvän.

På tidigare arbetsplatser har det ibland blivit så att jag kommit ut i situationer som varit rätt obekväma för eleverna. På min första arbetsplats hände det mitt under en konversation om Justin Bieber och hans “gayiga” utseende. “Vadå, är det någon som är gay här inne eller?” frågar en elev skämtsamt. “Ja, jag är det”, svarade jag. På min senaste arbetsplats hade eleverna en konversation som började med ett konstaterande om att bögar är snygga, och sedan slog någon fast att “lesbiska är så himla fula”. “Jag är lesbisk”, svarade jag då. Eleverna fick sig i båda situationerna en tankeställare, och samtalen och frågorna som följde visade verkligen vilket stort behov ungdomar har att få prata om frågor som rör sexualitet och kön, relationer, kärlek, barnskaffande. Många undrar verkligen, men de får sällan möjligheten – eftersom hbtq-identiteter oftast osynliggörs, förutom när begreppen “gay”, “bög”, “lebb” och “hen” används som skällsord eller ord att fnissa åt.

Och det, att jag ger dessa “begrepp” en annan och mer verklighetsförankrad innebörd – att jag visar att det faktiskt existerar människor bakom orden – är förstås ytterligare skäl till att jag ser vikten av att vara öppen som icke-heterosexuell lärare.

På min nya arbetsplats är jag än så länge inte öppen inför mina elever. De vet att jag är gift (med någon), de vet att jag har ett barn (med någon) – men de vet inte att jag ska bli mamma till ytterligare ett barn om bara några veckor. Innan sommaren kommer jag förmodligen berätta det för dem, dels för att jag är så himla glad och spänd inför att bli mamma igen, dels för att jag vill vidga deras föreställningsvärld och dels för att jag vet att om jag – som vuxen – inte kommer ut i skolan, hur sjutton ska eleverna någonsin våga det?

Slutligen vill jag tipsa alla er som har twitter att följa hashtaggen #queeraberättelser där i första hand ungdomar berättar om sin vardag som hbtq-personer, om deras erfarenheter av hbtq-fobi och deras tankar om cisheteronormen. Tänkvärd och viktig läsning! Jag vill även uppmana ER lärare att använda hashtaggen #detoppnaklassrummet när ni twittrar eller bloggar om sådant som rör hbtq och skola. Okej?

Kommentarer (3)

  1. Elias skriver:

    Jag älskar den här bloggen. Det är så skönt att kunna läsa om andra lärares tankar om att vara öppen med sina elever. Är lärarstudent och kom ut inför en niondeklass när jag tröttnade på deras kommentarer om att jag nog ligger med tjejen jag delar lägenhet med. Frågade dem: “har det aldrig slagit er att jag kan vara homosexuell?” Stämningen blev helt fantastisk efter det.

    Jag upplever också att det finns ett stort behov hos ungdomar att få prata om hbtq, jämställdhet, kön och sexualitet i allmänhet.

  2. Irja Wallmark skriver:

    Så otroligt klokt skrivet! Som du skriver så är ju eleverna naturligt nyfikna på sina lärare och då vore det mycket märkligt om en del av ens personlighet skulle “hemligstämplas”. Vad skulle det sända för signaler? Att det är något skamligt som måste döljas? Förstår att man ändå hamnar i svåra situationer och måste klara att hantera frågor och reaktioner, men i ett öppet, ärligt möte tror jag att vi alla är som mest mottagliga för nya lärdomar! Lycka till och må fler våga följa ditt exempel! <3

Lämna en kommentar

  • (will not be published)