Normal eller bara vanlig – vägen till revolution

Hej, Göran heter jag som lånar den här bloggen en stund av Sanna. Vi får se hur många inlägg det blir men, precis som tidigare kommer fokus vara på normkritik, hbtq och skolan. Jag är utbildad specialpedagog och jobbar just nu i en särskola. Jag är också idrottslärare och snart SO,Ma,Sv lärare. Jag har arbetat inom alla stadier från låg till gymnasiet, som klasslärare och specialpedagog och ämneslärare. Jag har också arbetat med den mindre vanliga delen av skolan, den som oftast hamnar i skymundan, särskolan. Där kan man prata normkritik, men det är en helt annan sida av saken.

Jag läste Sannas första blogginlägg och kände igen mig i tanken ”allt är väl redan sagt”, och det kanske det är, redan sagt, men varför skaver det då softa i samtal med kollegor och vänner? Varför känner jag att jag behöver lägga huvudet på sned och säga ”det är okej”? Det är inte ok… det är tröttsamt… Nu försöker jag tänka formativt och ska komma med lite feed forward om hur det kan bli okej.

Trots allt, det är bättre än på länge. Jag gömmer mig inte längre, tar inte hänsyn till om någon tycker det är märkligt att jag har manliga partners, jag förklarar pedagogiskt och riktigt om mammafrö och pappafrö när jag får frågan ”men hur gjorde ni barn?” (det är sant, den kommer), och jag har slutat svara på fråga om hur bögar gör eller vad homosexuella tycker. Det kan jag inte svara på, lika lite som jag kan svara på frågan om vad vita människor tycker eller hur svenskar har sex. Jag vet inte, jag är ingen rawmodel, jag är individ.

Precis som eleverna i klassrummet. Grunden för normen och dess existens, grunden för att utestänga någon eller ”stå ut med något”, grunden för att vara onormal eller annorlunda ligger ju i att vi anser att de allra flesta är likadana, vilket är fel. I läroplanen så står det klart och tydligt att eleverna ska ges möjligheter och rättigheter utifrån sin unika särart och sin individ. Som individer är vi aldrig lika. Din klass eller dina elever är inte 14 pojkar och 13 flickor, den är inte normala barn, den är inte stadsbor eller invandrarelever, den är fylld av individer. Visst behöver man generaliser ganska ofta i skolan, annars skulle det bli konstigt. Men gör korrekta generaliseringar.
T ex killar har inte snopp och tjejer har inte snippa, det är ingen sanning. Sanningen är att de allra flesta killar har snopp och de allra flesta tjejer har snippor, men inte alla. I mattetalen flyttar inte Kalle och Lisa ihop, låt två personer flytta ihop. Dina killelever behöver inte vara fotbollskillar, de kan få göra annat. Glitter är inte kvinnligt, det är trots allt bara glitter… och för hundrasjuttielfte gången, barn blir inte till genom sex, barn blir till genom att man blandar mammafrö och pappafrö och hur det gått till har du faktiskt inte med o göra.

Men är allt inte redan sagt då? Är det inte bra? Räcker det inte? Svaret är att det nog är bättre än på många andra ställen. Men frågan om det inte räcker med HBTQ ställs av personer som inte skaver i normen. För varje terminsstart som tjejerna får röda lappar på sina namnskyltar och killarna blå, för varje gång som förskollärarna på min sons förskola säger att han är kär i sin tjejkompis, men aldrig sin killkompis, för varje gång kjolen ses som kvinnlig och söt, för alla de gångerna behövs diskussionen.

Kom ihåg att det inte är du som pedagog eller vuxen i skolan som bestämmer vem din elev är, det är eleven. Varje gång som tjejen får röda lappen och killen får reda på att prinsessor har kjol så har du satt en sten i muren för den eleven att utvecklas dit där den vill vara.

Arbetet med att inkludera alla elever handlar inte om något exeptionellt svårt, det handlar om ordval mer än en revolution, men ordvalen kan ge en revolution. Skolan ska spegla samhället och eleverna och också vara när elevernas vardag.

Elevers vardag idag (och förr) är bred och utgår man från normalfallet så har varje elev någon vårdnadshavare, det är normalitet. Det vanliga är att man har två vårdnadshavare, har man två är det vanligaste att man har en mamma och en pappa, men det är inte det normala, det normala är att man har vårdnadshavare. Genom ett språkbruk som svarar mot verkligheten är det lätt att inkludera alla, genom att säga ”den vuxne hemma” om man inte är hundra procent säker på något annat.
Det vanliga är också att två eller flera personer bor ihop (om man nu inte ser till Stockholm, där det vanliga är singelhushåll), det är ganska vanligt att en kille och en tjej bor ihop, men det är också vanligt att två killar, eller två tjejer bor ihop, det är ännu vanligare att fler bor ihop.
Det är ganska vanligt att man blir kär, det är också ganska vanligt att en kille och en kille blir kära i varandra, det är ganska vanligt att en tjej blir kär i både killar och tjejer, och det är vanligast att en kille och en tjej blir kära i varandra.

Ser ni vart jag vill komma? Det handlar om att spegla verkligheten. Den är inte krångligare än såhär Jag har mött argument som ”ska förmedla en sund syn på sexualitet och familj” (det personen ville säga var ”vi ska fömedla MIN syn på sexualitet och familj”), eller, ”de kommer inte förstå, det är dumt att ställa till det” (Ja, allt som kan vara svårt att greppa undanhåller vi eleverna). Nu ska jag avslöja en sak, det är inte svår och jobbigt för eleverna, det är svårt och jobbigt för oss vuxna. Eleverna är inte fast i normtänket. Om vi lär dem att det vanligaste är att älska och bo ihop, så blir det så. Den som måste förstå, och tordas, det är du.

En utmaning från mig till er är att titta på er klass och fundera på vad du faktiskt vet, och vad du faktiskt antagit att du vet om dina elever. Nästa gång du pratar med en elev, prata utifrån det du faktiskt vet, generalisera inte.

Göran

Kommentarer (5)

  1. goranchristersson skriver:

    Jag känner ju en viss press Sanna 🙂
    Absolut, ägg och spermier, Jag har mest förklarat det för A och då är det mammafrö och pappafrö… sen har jag svårt för ordet spermier, kan ha ngt med 90-talets sexualkunskap att göra…

  2. Ida skriver:

    Häromdagen när jag var på en förskola frågar ett barn mig om jag inte var flicka. Jo, säger jag, jag är flicka. Men säger hen då, du har ju hår på armarna.
    Vi fick ett bra samtal om behåring och kön. Men tragiskt ändå, att det kom, att vårt samhälle gått så långt. Inte för att det nu har med det som Göran skriver om direkt. Men kom att tänka på det.
    Jag pratar nog också hellre ägg och spermier, jag föredrar att använda de benämningar som används i vuxenlivet. Klart man inte säger knulla i och för sig till små barn men som sagt..

    Och vad jag önskar att min son kunde ha klänning på skolan utan att bli retad, utan att de vuxna vägrar se att hans val att inte ha klänning på skolan inte beror på att han bytt klädstil utan att han inte vill bli retad.

  3. Freja skriver:

    Tack för det här inlägget! Det hade jag velat ha när mina barn var mindre och folk i vår omgivning tyckte att vi svarade för rakt och ärligt på våra barns frågor om hur barn blir till och att det var fel av oss att belysa att det sätt vår familj ser ut på inte är det enda sättet och att inget sätt är mer rätt än något annat. Jag hade behövt den här texten att sätta i handen på vänner, bekanta, släktingar, förskolepersonal och lärare…

  4. Sören holdar skriver:

    Varje debattör förmedlar faktiskt sin syn på sexualitet och familj. Det viktiga är inte att diskutera hur “ganska vanligt” det är med olika preferenser exempelvis vad gäller sexualitet. Det viktiga är naturligtvis att oavsett ska det vara alldeles naturligt att det är självklart. Börjar vi prata “ganska vanligt” är det tyvärr nära till hands att vi landar i procentpätimätrande om hur vanligt eller ovanligt det eller det är. Vem eller vilka gynnar det? (Frågan är retorisk).

Lämna en kommentar

  • (will not be published)