”Men varför har vi inget heteropride då??”

Hur ofta undrar någon när du kom på vilken sexuell läggning eller vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Om svaret på dessa frågor är ”sällan” eller ”aldrig” är du förmodligen en heterosexuell cisperson, det vill säga: Du tillhör samhällsnormen. Din sexuella läggning, din könsidentitet och ditt könsuttryck är de mest vanligt förekommande och de mest accepterade i samhället, och det är inte särskilt troligt att någon höjer på ögonbrynen eller tar illa upp av att du äntrar ett rum eller när du håller din partner i handen i en offentlig miljö.

Är du däremot homo- eller bisexuell, transperson eller identifierar dig som queer har ovanstående förmodligen hänt dig både en och två gånger. Vissa situationer kan tyckas harmlösa, särskilt om man själv inte ständigt drabbas, men allting hänger ihop och det är samma normer – heteronormen och cisnormen – som leder till att vissa av oss inte bara tvingas komma ut i tid och otid, utan även måste fundera både en och två gånger över om vi verkligen ska berätta vad vår partner heter eller vilket pronomen vi föredrar att omtalas med. Risken att vi ska få ett dåligt bemötande, att vi ska mötas av oförståelse och rentav hat finns hela tiden där, mer eller mindre uttalad.

I morgon drar Stockholm Pride igång och varje år möter jag minst en handfull heterosexuella cispersoner som ojar sig över detta, som inte riktigt ser vitsen med en hbtq-festival. ”Ingen ska väl bry sig om vad du gör i sängen?” ”Jag säger väl aldrig ‘hej, jag är hetero!'” ”Varför ska ni homosexuella alltid skylta med er sexuella läggning?” ”Måste de verkligen spöka ut sig sådär?” ”Vad är CIS för ett hittepå-ord? Jag är bara normal!” ”Men varför har vi inget heteropride då!!!

Allt det där är ganska tröttsamt, för faktum är att hela samhället är som ett enda stort heteropride för jämnan. Det är inte hbtq-personer som skyltar med sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck – det är heterosexuella cispersoner som gör det, varje dag, varje timme, året om. Och är du heterosexuell cisperson märker du förmodligen inte ens att det förhåller sig på det viset, just för att du tillhör normen. Du behöver inte kämpa för att göra din röst hörd eller för att dina perspektiv ska lyftas, för du hörs och syns ändå, på samhällets alla arenor – utom möjligtvis på ett fåtal platser just under prideveckorna.

Skolan är på många sätt en spegling av det övriga samhället, och vad gäller köns- och sexualitetsnormer är dessa inte sällan än starkare och än mer uttalade just i skolmiljön. Detta gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att vara öppen med en normbrytande sexualitet eller identitet bland sina klasskamrater eller i sitt kollegium – ett faktum som vi givetvis måste förändra! Skolan ska vara en plats där alla kan vara den de är utan att riskera att drabbas av kränkningar, det är läroplanen tydlig med och det har jag skrivit om flera gånger tidigare. Som jag nämnde i mitt förra inlägg kommer bl.a. Lärarnas Riksförbund anordna ett panelsamtal som handlar om värdegrundsarbete i praktiken, och i programmet finns även flera andra seminarier som berör hbtq-frågor i skolan.

Om ni befinner er i Stockholm den kommande veckan: Kom och lyssna! Ni andra: Fortsätt att aktivt arbeta för en mer inkluderande skolmiljö där just ni befinner er!

Kommentarer (10)

  1. Blaise skriver:

    Varför har vi inget ”international Mansdag”?
    Listen kan säkert blir hur lång som helst antar jag.
    Om det var en sådan dag är det alldeles säkert att någon kommer att ropa det är inte nödvändigt och kanske kränkande för de som inte är hetaro. att de måste stå ut med en pridedag för den gruppen som hbt personer anser är diskriminerande mot dem.

    Nej en sådan dag behövs inte för flera skäl, enligt mig.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Det finns en internationell mansdag, den 22 november har jag för mig.

  2. Anders H skriver:

    Festa loss ni som vill på pride.
    Har ni skoj så är det bra.
    Det är en ickefråga för mig. Jag blir inte störd av den. Inte heller roas jag av den. Partaja på ni som känner att behovet finns.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Pride handlar inte om att festa loss i första hand. För alldeles för många är det den enda veckan på året då de kan vara sig själva mer eller mindre fullt ut. Många vågar inte ens gå dit av rädsla för att bli påkomna.

  3. Susitar skriver:

    Sen kan jag tycka att det inte finns något som hindrar heterosexuella att gå på Pride. Den är möjligen inte ”deras”, men det finns mycket på Pride som inte är specifikt icke-heterosexuellt. Även heterosexuella kan spela snusk-bingo, lära sig om antirasism och gilla schlager. Var på Parken igår – det enda som gjorde att det kändes som Pride var att se samkönade par gosa eller hålla handen, men inget av ”marknadsstånden” hade ju något med hbt att göra (var är rfsl? rfsu? kim? sfq? gaykören?). Bara stora organisationer och företag, så som Försvarsmakten och mobilskalsförsäljare, som gjorde reklam för sig själva

    Personligen skulle jag älska en festival som inte handlade om att försöka stötta folk som bryter mot cis- och heteronormen specifikt (som Pride), utan en som firade all variation inom mänsklig sexualitet. Där man firar homo-, bi-, heterosexualitet, asexualitet, bdsm, fetischism, parafilier, monogami, polyamori, porr, sexleksaker, orgier, onani… En fest för sex och kärlek som verkligen är inkluderande för alla.

    Jag älskar Pride (eller, iaf Pride House i Stockholm). Men jag förstår att alla vill fira sin kärlek och sexualitet och vara sig själva – och bara för att man är hetero och cis så innebär det inte nödvändigtvis att man följer alla relationsnormer. Polyamorösa, bdsm-uttövare, asexuella och relationsanarkister kan ju vara hetero och cis, men ändå känna sig mer hemma på Pride än i en vaniljig, monogam vardag.

  4. Nicklas skriver:

    En dag kanske den heterosexuella kärleken blir med i hbtq. hhbtq. Då kan vi tala om ”all kärlek!” i skolan och det blir ingen skillnad på vem du väljer att älska. Hoppas ni förstår min tanke! Pride är underbart!

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Först måste vi arbeta för att det blir lika accepterat att vara hbtq-person som det är att vara heterosexuell cisperson. Vi har tyvärr en bra bit kvar dit.

  5. Susitar skriver:

    Jag håller med Nicklas. Den är en vacker vision som vi bör sikta efter, även om det inte är aktuellt i dagsläget.

    Sen tycker jag att själva begreppet ”hbtq”, att koppla samman könsidentitet och sexuell läggning, är något som bör diskuteras. Det är ju inte samma sak. Könsidentitet borde väl gå hand i hand med andra former av identiteter och upplevelser av kroppen, emedan sexuell läggning borde kopplas samman med sexuell praktik, sexuell preferens etc? Det skulle tydliggöra att transpersoners könsidentitet inte säger något om deras sexuella läggning, vilket tyvärr många oförstående personer fått för sig.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)