Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta

Jag tänkte skriva lite om hbtq-fobi. Om hat och misstankar gentemot hbtq-personer och framför allt varför det är så vansinnigt viktigt att vi inom skolan aldrig någonsin låter vårt likabehandlingsuppdrag stå och damma på någon hylla eller att vi sopar värdegrunden under mattan, att vi aldrig någonsin låter hatet som frodas på flera håll i samhället ta över även i klassrummet – inte heller nu, när landet befinner sig i Pisachock, när debatterna om skolan går heta och många i ren desperation ropar “det var bättre förr!!!” och “ordning och reda!!!” som potentiella lösningar på skolans kris.

Vissa saker inom skolan var säkert bättre förr – åtminstone skenbart bättre. Lärarna var inte lika stressade, till exempel. Men, likabehandlingstanken och tron på att varje individ räknas, den fanns faktiskt inte då. Och jag vill definitivt inte tillbaka till tiden då skolan hade noll och inget ansvar för elevers hälsa, då det inte fanns några lagar som skyddade elever och lärare mot diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, då jag som lesbisk lärare aldrig hade kunnat vara öppen med vem jag är.

Som jag skrev förra veckan har mycket blivit bättre på senare år vad gäller hbtq-personers rättigheter – men allt är inte bra än och kampen måste fortsätta för att vi alla ska ges samma förutsättningar att nå dit vi vill och må bra i det här samhället.

Utöver den här bloggen så står Lärarnas Riksförbund bakom en facebookgrupp med namnet “Det öppna klassrummet”. Några av er kanske är med i den? För er som inte är medlemmar kan jag berätta att det är en sluten grupp. Den är sökbar, men sluten. Varför då tror ni? För att förbundet för en dubbelmoral kring det här med “öppna klassrum”? Nej, självklart inte. Gruppen är sluten grundat i en medvetenhet om hur samhället ser ut: Där det diskuteras hbtq-relaterade frågor, ja, dit kommer hatet förr eller senare leta sig – i synnerhet om forumet är öppet och ingen modererar det.

I min privata blogg har jag fått kommentarer från föräldrar som är glada att deras barn inte har mig som lärare. Jag har fått höra att min sexualitet är onaturlig. Jag har fått bemöta åsikten att “bög” faktiskt är ett skällsord och att vi i skolan inte ska begränsa elevers ordförråd. Jag har fått höra att jag, lesbiska jävel, inte borde få ha barn.

I höstas kunde vi läsa om stockholmsskolan som lät eleverna argumentera just mot homosexuellas rätt att skaffa barn. När jag utbildade lärarstudenter i hbtq-frågor uttryckte vissa att de aldrig kunde tänka sig att läsa skönlitteratur med hbtq-identifierade karaktärer för sina elever, av respekt för föräldrarnas eventuella åsikter. När jag intervjuade lärare till min examensuppsats menade en av informanterna att man som transidentifierad lärare väl fick vara lite “smidig” och klä sig “neutralt” på jobbet, och när jag på en annan skola belyste att könsuppdelade omklädningsrum kunde vara problematiskt för transpersoner menade skolledaren att jag gick för långt. Väldigt ofta anses hbtq-personer helt enkelt vara några man som normperson får tycka kring och som man inte riktigt behöver ta på allvar, och detta är naturligtvis otroligt problematiskt.

Som enskilda, jämlikhetssträvande lärare kan vi inte förändra alla dessa attityder, men vi kan (och bör) förstås göra vårt jobb och i detta ingår att inte vara tyst. Dels för att hatet inte ska vinna, dels för att tystnaden kring och osynliggörandet av det normbrytande liksom aldrig kommer bidra till någon positiv förändring utan på sikt snarare ökar avståndet mellan normföljaren och normbrytaren, vilket i sin tur hjälper hatet att växa sig större.

Enligt läroplanens värdegrund ska vi inom skolan arbeta aktivt för alla elevers rätt att vara sig själva, vi ska naturligtvis arbeta för jämställdhet mellan könen och i det obligatoriska arbetet med sex och samlevnad ingår att vi diskuterar kön, relationer och sex utifrån ett normkritiskt perspektiv. Mer om vad normkritik faktiskt innebär kommer i ett senare inlägg, men det som främst blir min poäng idag är denna: Likabehandlingsarbete är något som aktivt måste göras, det är inget som sker av sig självt bara för att du som lärare har en “öppen och accepterande inställning”. Fråga dig själv exakt hur det märks, i mötet med elever och kollegor, att du har en öppen och accepterande inställning. Fråga dig själv exakt vad du faktiskt bidrar med genom din öppna inställning. Gör du aktivt något för att elever (och kanske kollegor) ska våga vara sig själva fullt ut i ditt klassrum och gör du aktivt något för att de som bryter mot köns- och sexualitetsnormer ska känna sig sedda? Viktiga? Respekterade? Inkluderade?

Eller är likabehandling för dig något som bara sitter i hjärtat? Då måste jag säga att, tyvärr, det räcker förmodligen inte. Vi lever nämligen i ett heteronormativt och cisnormativt samhälle där heterosexualitet och cisidentitet utgör de önskvärda, privilegierade positionerna – och skolans norm är naturligtvis en spegling av samhällsnormen.

Detta måste vi inse när vi bagatelliserar likabehandlingsuppdraget (om vi gör det) och när vi får för oss att Sverige är ett så vansinnigt öppet samhälle där alla redan får vara sig själva fullt ut. “Det öppna klassrummet” borde få stå öppet, men det gör inte det. För vi är inte där än! Och det är därför vi inom skolan som är för ett jämlikt samhälle måste stå upp för att vi är det och aktivt förmedla detta till eleverna, dels genom att bemöta hat och kränkningar som dyker upp, dels genom att synliggöra fler sätt att leva på, se ut, identifiera sig och vara.

Och för den som undrar hur sjutton vi ska hinna allt detta när kunskapsresultaten bara sjunker och sjunker?? kan jag lägga till att: Likabehandling behöver inte ta en massa tid. När förhållningssättet väl sitter i ryggraden och du har börjat tänka normkritiskt, då kommer det gå av bara farten – och på köpet har du bidragit till en ljusare tillvaro och framtid för åtminstone några ungdomar.

Kommentarer (10)

  1. Emma - hörselresan skriver:

    Det där med att som cishetero sitta tillsammans sina ibland inskränkta och homofobiska kollegor och stå upp för likabehandling är inte alltid så lätt, iallafall inte när man som jag är lite lätt konflikträdd. Med åren har jag blivit bättre och bättre på att bemöta kollegors dumma kommentarer men det kräver mod.

    Att som icke-cishetero bemöta detta dag efter dag kräver mod på ett helt annat plan.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Du har helt rätt, lätt är det inte alltid. Men det är så viktigt att det är fler som ser det som sin sak att strida för, att det inte bara blir upp till hbtq-personerna själva (eller för den delen andra normbrytare). När jag tar upp frågorna kommer vissa alltid tolka det som att jag vill ta plats med “mina” perspektiv, att jag gör det enbart av personliga skäl.

      Roligt att du hittade hit!

  2. Jessica skriver:

    I kursen svenska 1 på gymnasiet finns ett betygskriterie som säger att eleven ska kunna “ge exempel på/diskutera/nyanserat diskutera hur språk och språkbruk kan markera avstånd och samhörighet” – en utmärkt anledning att diskutera de ord vi använder, varför vi använder dem och vad för konsekvenser de kan ha för andra. Just ordet bög som skällsord kommer nästan alltid upp i de samtalen, och ofta leder det till väldigt bra diskussioner där eleverna själv kan se problemen med sitt (och allt för ofta vuxnas) språkbruk.

  3. Susitar skriver:

    Ifall jag jobbar med barn och ungdomar igen så ska jag försöka låta mina inställningar om normkritik och rättigheter märkas lite mer. Det är en sak att säga till grabbar som kallar varandra för “jävla bög”, en annan sak att prata om det på riktigt. Och utan att dra till med en massa klyschor. Fan vad jag hatar återupprepade klyschor.

  4. Matts dahlkwist skriver:

    Tar tid? Om man antar att fler kan känna sig trygga till följd av ett bra likabehandlingsarbete, blir förutsättningarna bättre för en bra lärprocess för alla. Bra investerad tid alltså.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)