I jämlikheten finns bara ett VI, alla, varje dag…

OS i Ryssland och temaveckor på hemmaplan

 

OS i Ryssland har precis avslutats, och reportrarna åker hem, hockeyspelare åker till NHL och vi hyllar OS-hjältar i Kungsträdgården. Att Ryssland fick os var ifrågasatt från många håll och man kan tycka vad man vill om det men ett är säkert, aldrig har mina bekanta varit så politiskt aktiva som då. Att titta på en invigning som är en väl regisserad föreställning och veta att samtidigt fängslades aktivister i Moskva för att de sjöng nationalsången på ett torg i Moskva ger en bitter eftersmak.

Samtidigt som OS så debatterades, framförallt i ickesvensk media hbt frågor. TV-bolag bytte ut sina loggor, tidningar blev regnbågsfärgade och mängder med bolag, folk, och aktivister visade att lika rättigheter inte är politik, utan just lika rätigheter.

 

Nu är OS slut och jag kan inte bli av med tanken på att vi just sett världens största ”TEMA VECKA”. Ni vet de där temaveckorna som vi skriver in i likabehandlingsplanen för att motverka diskriminering och fobi av olika slag. Den där veckan när vi går runt och äter mat från olika länder för att se att den maten kan man också äta, eller då vi ritar hjärtan och säger att all kärlek är bra kärlek och alla får vara med vem man vill, i alla fall under temaveckan. Den veckan är slut nu och alla åker hem från Sotji och kvar blir de som vi kämpat för, medan vi byter tillbaka till våra vanliga loggor och slutar statusuppdatera att ”all kärlek är bra kärlek”

 

Kraven på skolans förebyggande arbete är att det ska vara långsiktigt och genomsyra verksamheten, det som beskrivs ovan, och som är ganska vanligt är inte långsiktigt. Det är inte heller främjande utan snarare segregerande. Temaveckans moment 22 är att den per definition kommer spegla det som ses som annorlunda och som annars inte får ta plats i skolan. Det som är det vanliga behöver ingen egen temavecka. Det är sällan man ser en temavecka om hur heterosexuella har det, eller hur det är att leva som cisperson, tack och lov för det.

Jag har under många år varit engagerad i Stockholm Pride, nordens största Pridefestival och Stockholms största återkommande event. Det som folk brukar tänka på när man säger PRIDE är paraden och sedan kommer diskussionen… ”måste ni spöka ut er sådär”, ”men varför ska ni ha en egen vecka”, ”måste ni gå omkring nakna”… Nu ska det här inte bli en debatt om pride eller en hel vecka eller nakna människor, så svaret blir JA, det måste vi, för att under en vecka sätts normen på två fotbollsplaner och ett kulturhus och en liten promenad utifrån ett queert perspektiv, och skaver det för någon så kan ni se det som ett smakprov på hur de övriga 51 veckorna skaver på queersamhället. De där 51 veckorna av heterofestival och manifestation av hur det är helt ok att vara hetero, icke trans och leva i sköna parrelationer.

Och ni vet de där karlarna i kvinnokläder och högklackat, de ska få promenera extra stolt, det är deras historia och deras föregångare som drog igång hela queer och priderörelsen, så nästa gång, var lite extra snälla mot dem. (vill du veta mer så googla stonewall riot).

 

Jag jobbade i ett projekt innan där vi försökte hjälpa organisationer att bli mer normkritiska, ni vet det jag skrev om sist, att få ett bredare normalperspektiv. Många av dem vi mötte såg sig som öppna för alla och att alla var välkomna. Vi valde att bla göra en bildanalys av deras hemsida och material. Genomgående representerades de av vita, olikkönade relationer med barn, dvs tvåsam heterosexuell levnad. I en egen flik fanns ”möten mellan olika kulturer” och där var en bild på ett par med en ljus man och en mörk kvinna som gifte sig (sedan att kvinnan var född i Sverige och ganska svensk i sin kultur hade man missat). Det jag vill belysa är att ett gott jämställdhetsarbete kräver att varje dag görs till temavecka, och att verksamheten gås igenom med ganska hårda glasögon. Skolan är inte undantagen från att vara normbevarare utan tvärtemot, skolan befäster många av de normer som finns i samhället. Jämlikhetsplaner skrivs utifrån ett perspektiv som säger att det finns en norm som alla ska leva upp till, de andra får komma in senare.

Ni minns diskussionen om den där skrivuppgiften, ”ska homosexuella få adoptera barn”. Den är galen ur fler hänseenden, men det räcker bara med ett argument. 1. Vi har en lag i Sverige som säger att alla får adoptera barn, att alla är lika inför lagen, det är obestridligt faktum.

Jag kan se framför mig hur någon tyckte att det var en bra idé att debattera detta utifrån perspektivet ”homosexuellas rättigheter”. Kruxet är bara att det inte handlar om homosexuellas rättigheter, det handlar om rättigheter. Den korrekta frågan torde ha varit ”ska personer få adoptera barn”

 

Läxan till nästa gång blir således att ställa de kritiska frågorna, hur pratar ni till pojkar och flickor? Hur pratar man killar och tjejer? Finns det verksamhet som är uppdelad i kill- och tjejgrupper och i såfall varför det? Hur ser böckerna ut och vilka representeras i böckerna. Hur många gånger antar ni att era elever är heterosexuella och det kön som står i personnumret?

En skön övning är att under en förmiddag försöka tänka på eleverna utifrån individer och inte kön. Ifrågasätt ditt handlande.

 

Till sist ska vi prata om ordet tolerans. Diskussionen är viktig för att tanken om TEMAVECKA bygger på att man ska lära sig om och tolerera andra kulturer än sin egna.

Tolerans ses ofta som ett mål för verksamhet som handlar om likabehandling. Tolerans förutsätter två saker: 1. Någon som behöver tolereras, dvs en avvikare som man inte gärna står ut med, 2. Någon som vill och kan tolerera och som dessutom har makten att avgöra vilken som tolereras.

Tolerans handlar alltså inte om jämställdhet. Att jag tolererar någon innebär inte att jag jämställer den med mig. Det handlar om att jag anser mig vara lite mer värd än den andra, och att den andra kan få tal del av mina privilegier så länge jag tillåter det. Tolerans förutsätter alltså ett VI och ett DEM. Vi ska vara toleranta mot dem. VI och DEM är ord som aldrig kan vara förenliga med ett jämlikhetsarbete eller ett inkluderingsarbete.

 

I jämlikheten finns nämligen bara ett VI, alla, varje dag.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)