Jag har också rätt att få finnas till – varje dag

Var någonstans ska jag börja?

Kanske med ett minne från min egen högstadietid, när vi fick lära oss att en till två personer i varje klass är homosexuell.
En i varje klass, det är ju ganska lite. Och jag var rätt säker på att jag var en av dem, förmodligen den enda. Förutom den där gången då Rfsl kom på besök och jag satt längst fram i klassrummet alldeles hänförd av att det fanns fler som jag (nåväl, inte precis som jag, men det var åtminstone någon att identifiera sig med).
Eller ska jag kanske börja med ett lite färskare minne, diskussionen jag hade med mina högstadieelever under likabehandlingsveckan precis före höstlovet då några konstaterade just detta: De är ju så få! Alla kan ju inte anpassa sig efter dem! “De” som i hbtq-personerna, “alla” som i de heterosexuella cispersonerna, som i “vi i det här rummet”. För konstigt nog är hbtq-personerna aldrig här, de (vi) finns liksom någon helt annanstans. Och, kanske ännu konstigare nog, anses alla heterosexuella cispersoner vara helt… likadana?

Eller så börjar jag helt enkelt i min egen känsla av att ta för mycket plats med “mina” perspektiv varje gång jag för hbtq-frågan på tal, varje gång jag nämner “sexuell läggning” eller “trans” eller för den delen “genus” i en diskussion med kollegorna, med eleverna och ibland rentav i min egen blogg. Nu när jag tar över den här bloggen efter Sara dyker oundvikligen tanken upp att hon väl redan har sagt allt som behöver sägas – vad mer kan jag tillföra? Men så påminner jag mig själv om att allt faktiskt inte är sagt än. Även om en hel del positivt har hänt med vårt samhälle sedan jag gick ut högstadiet för tolv år sedan så är det mycket som ser exakt likadant ut och på en del håll går utvecklingen i motsatt riktning, till viss del här i Sverige men framför allt ute i Europa (2001 var exempelvis inget öppet homofobiskt politiskt parti på frammarsch i det här landet och i Ryssland gav den lesbiska popduon t.A.T.u ut sitt första album utan att anklagas för att sprida gaypropaganda). Och faktum är ju att trots att såväl sexuell läggning som könsidentitet och könsuttryck numera omfattas av diskrimineringslagen här i Sverige, trots att samkönade par idag både får gifta sig och skaffa barn ihop och trots att kändisar kommit ut på löpande band de senaste åren så tillhör hbtq-personer fortfarande en mycket utsatt grupp i vårt samhälle.

Det är fakta att hbtq-ungdomar, och främst transungdomar, generellt sett mår sämre än heterosexuella cisungdomar – till följd av omgivningens okunskap, osynliggörande och mer eller mindre medvetet kränkande behandling. Och vi i skolan har förstås stora möjligheter och ett stort ansvar till förändring här.

“Allt handlar inte om sexualitet, varför ska vi fokusera så mycket på det?” kan någon undra när det diskuteras likabehandling på jobbet. “Varför ska ni homosexuella skylta så mycket med er sexuella läggning när vi heterosexuella inte gör det?” frågar någon annan. Och bland elever är adjektivet “bögig” synonymt med “löjlig” och “dålig”, det vet alla. En enda temadag kring kärlek och sex per år tycker de flesta skolor är nog. Eller nej förresten, en temadag i nian, det räcker – särskilt om vi ska få in lite prat om homosexualitet också! Eleverna är ändå inte mogna innan!

Tänk va. Att som elev (eller som lärare) vara ett diskussionsämne så provocerande att det förpassas till max en dag under hela högstadietiden, och den dagen samtidigt få bekräftat det man redan anat: Många här tycker att jag är äcklig. För sådana åsikter kommer definitivt dyka upp och alla lärare kan inte hantera det, vad som än så vackert står skrivet i diskrimineringslag och läroplan (vissa anser tyvärr även att homofober har rätt att yttra sin homofobi i klassrummet). Men klassens eventuellt enda hbtq-person kommer förmodligen ändå känna någon form av tacksamhet efter en sådan temadag. Åtminstone inbillad tacksamhet, för hen har ju fått utrymme en hel dag av tusen. Det får man väl vara nöjd med? Och att många tycker att homosexualitet, bisexualitet och trans (om det ens nämnts) är otäckt – ja, det är väl förståeligt när det trots allt är så ovanligt och… konstigt? Jag är nöjd ändå, och så får jag skylla mig själv att jag blev sån här!

Fast nej, hörni. Vi ska inte skylla oss själva, vi ska inte skämmas för att vi lyfter “våra” perspektiv och vi ska definitivt inte nöja oss med att få finnas till max ett par dagar under en hel skoltid. För vet ni vad? Jag som är lesbisk, jag är faktiskt det varje dag. Mitt barn har två mammor och lever tillsammans med sina två mammor varje dag. Den hemligt transsexuella eleven, den bisexuella vikarien och eleven som inte känner sig hemma i någon av de socialt och juridiskt accepterade könskategorierna – de är också sig själva varje dagOch det är definitivt inte för mycket begärt att alla vi som på något vis bryter mot hetero- och cisnormerna ska känna att vi finns till, att vi erkänns och respekteras varje dag. Eller hur? För, som Sara skrev i sitt sista inlägg: De som följer normer och vi som på något eller flera vis bryter mot dem är inte olika arter och det är rent absurt att vi ska behandlas som om vi vore det och att vissa av oss dessutom anses sämre än andra.

Som sagt, nu tar jag över den här bloggen efter Sara och jag kommer i mångt och mycket följa den väg hon stakat ut under sina tio veckor. Vissa saker kommer säkerligen upprepas (fast med mina ord och mina erfarenheter som utgångspunkt), vissa saker kommer läggas till och någon fråga kommer kanske fördjupas. Syftet är dels att alla ni hbtq-personer – elever, föräldrar, lärare och annan skolpersonal – som läser den här bloggen får ännu en bekräftelse på att vi finns till och att vi har rätt att ta plats och dels att alla ni andra som på något vis rör er inom skolans värld ska lära er mer, tänka ett varv till, fundera över ert eget bemötande gentemot kollegor, elever och klasskamrater och kanske upptäcka att det finns saker i undervisningen eller i mötet med andra som ni kan förändra eller förbättra ytterligare. Framför allt kommer jag nog prata en hel del om normer, främst om normer kring kön och sexualitet, hur dessa normer skapar maktobalans individer och grupper emellan och hur de påverkar oss alla, oavsett vilken sexuell läggning, könsidentitet eller vilket könsuttryck vi har.

Det ska bli spännande och roligt att skriva för och möta er som hittat till den här bloggen och, just det! Jag kanske skulle presentera mig? Sanna heter jag och ja, mig kommer ni lära känna mer vad tiden lider, jag lovar.

Kommentarer (6)

  1. Gabriela skriver:

    Hej Sanna, tack för ett mycket bra skrivet beskrivning av situationen i dagen skola. Jag måste säga att jag, som förälder, inte visste att skolan är så eftersatt! Jag skrev nyss på min FB sida, via delning av en länk till dig, att jag förundras över att dessa frågor fortfarande är “frågor” att ens ta upp. Det borde nu, snart 2014, vara självklart att sexualitet är bara det sexualitet, vem man utövar sin fysiska sexualitet med ska inte behöva en diskussion längre. 🙁

  2. Anders Olsson skriver:

    Tack Sanna för din kloka ord. Jag minns också den vassa texten att heterosexualitet inte är normalt, bara vanligt.

  3. Susitar skriver:

    Hurra, jag får läsa saker du har skrivit igen!
    I min skola hade vi aldrig några särskilda temadagar. Varken om relationer, fred, hälsa, sex eller några av de andra temorna jag har hört har funnits på andras skolor. Det närmaste var väl den årliga “dansdagen” på mitt gymnasium.
    Vi pratade en hel del om homosexualitet (specifikt just manlig homosexualitet) i högstadiet, då eleverna fick ställa frågor om sex- och samlevnad under en biologilektion. Såklart är det ett gäng högljudda killar som undrar om “hur man blir bög” osv. Åtminstone hade jag en lärare som kunde ta det på ett bra sätt – och försökte nyansera frågan.

    Jag tror att bästa vore just att alla dessa tusen “exempel” som dyker upp i skolan, typ texter i matteböcker och svenskaböcker, vore mer inkluderande och varierande. Då hanteras det naturligt och blir inget stort tjohej, som om HBT-grejer vore onaturliga och något man är tvungen att “ta upp” separat. Det borde bakas in i mycket – för det är ofta man pratar om andra diskrimineringsgrunder (t ex kön) utan att det blir känsligt. Jag tror du har pratat om det här…? Att syna normen istället för normbrytarna? Det tror jag är framtiden för hbt-frågor i skolan.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Att syna normen istället för normbrytarna – JA! Jag är helt med dig, förstås. I ett kommande inlägg ska jag förklara mer om vad normkritik innebär, kanske blir det till och med flera inlägg om det. Det behövs… Kul att du hittade hit också 🙂

  4. Mikael Stende skriver:

    Tänkte senast idag när jag åkte arbetet att vad jag (vi, hbtq) får kämpa för att få vara… Jag vill inte vara någon som jag egentligen inte är… visserligen tog det 36 år att erkänna vad jag egentligen känner och vem jag är.
    Jag har kommit ut på andra sidan. Kom ut som bög för tre år sedan, en brokig och svår väg att komma ut. Jag har tappat en del vänner och nära släkt. Men det är nog värt det i slutet eftersom jag är ärlig mot mig själv.
    När jag läser din blogg inser att jag är inte själv. Jag är den enda bög-pappan på de skolorna som jag är verksam vid. Men det är skönt att få se att andra är i min situation.
    Du skriver mycket klokt i din blogg. det finns så mycket att arbeta med i skolan när det gäller normer.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)