Hur får vi med oss hela personalen i likabehandlingsarbetet?

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Terminsstart med allt vad det innebär, nya elever att lära känna och – för min del – en hel del extra uppdrag rörande likabehandling, normkritik och hbtq-frågor i skolan. Jag och Sara Lövestam deltog i ett panelsamtal om hbtq i skolan under Örebro Pride, och i september höll jag även i en workshop för lärarstudenter på Örebro universitet om likabehandlingsarbete, med fokus mot hbtq-frågor. Gemensamt för dessa tillfällen var att de främst gästades av personer väldigt intresserade av likabehandling och med mer eller mindre goda kunskaper om normkritik och hbtq, och en fråga som kom upp bland deltagarna var: Hur lyckas vi på vår arbetsplats få alla att arbeta med dessa frågor? Hur får vi hela personalen intresserad och villig att lära sig mer, och sedan också omsätta kunskaperna i praktiken?

Och detta, att få alla med sig på likabehandlingståget, är givetvis helt och hållet avgörande för att en skola ska kunna fullfölja sitt likabehandlingsuppdrag. Däremot är det inte helt enkelt, eftersom långt ifrån alla som arbetar inom skolan ens förstår vikten av ett fungerande likabehandlingsarbete. Alla håller säkerligen med om att skolan ska vara en trygg plats, fri från kränkningar och diskriminering, men få inser att det behövs mer än ett gott hjärta och respekt för människors lika värde för att detta ska uppnås i praktiken.

Själv har jag inga färdigformulerade lösningar, men väl några tips på och tankar om vad som är viktigt, eller helt grundläggande, för att likabehandlingsplanerna ska bli något mer än bortglömda dokument i en hylla eller på hemsidan.

1. Ledningen tar likabehandlingsuppdraget på allvar

Denna punkt är nummer ett för att en skola på riktigt ska kunna arbeta såväl främjande som förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling. Som engagerad lärare kan du läsa på, agera medvetet i klassrummet och sprida vidare dina kunskaper i de delar av personalgruppen som är mottagliga för det – men du ska inte behöva göra jobbet ensam. Ledningen bär ansvaret för att likabehandlingsplaner skrivs, implementeras och hålls levande på arbetsplatsen, och för detta kan även de behöva mer kunskap; kring diskrimineringslagen, kring främjande och förebyggande arbete samt kring exempelvis genus och normkritisk pedagogik.

Och hur gör man då, om man som enskild lärare eller elev känner att likabehandlingsarbetet ständigt åsidosätts? Uppsök ledningen och tala om detta! Eller, om detta inte fungerar: Vänd dig till skolchefen!

2. Ta tillvara på kompetenser i personalgruppen, eller bjud in någon utomstående

Det är inte alltid så att ledningen, eller ens kuratorn och sjuksköterskan, har alla de kunskaper och erfarenheter som behövs för att likabehandlingsarbetet ska fungera så bra som möjligt och för att alla perspektiv ska inkluderas. Därför är det viktigt att alla de kompetenser som finns i personalgruppen tas tillvara under skrivandet och implementeringen av likabehandlingsplanen. Någon i personalen kanske har bra koll på genus- och hbtq-frågor, någon annan vet mycket om antirasistiskt arbete och någon tredje kanske har goda kunskaper om tillgänglighetsfrågor och olika funktionsvariationer. Låt dessa kompetenser komma till användning! Och saknas tillräcklig kompetens i någon fråga: Bjud in någon utomstående som kan bidra med denna kompetens!

Fristående föreläsningar under konferenstid och studiedagar är ett sätt att ge alla i personalen grundläggande koll på diskrimineringsgrunder, normer och specifika frågor rörande exempelvis hbtq, etnicitet och funktionalitet – men det får inte stanna där. I slutändan handlar inte likabehandlingsarbete om enstaka diskussioner eller om något som sker vid utsatta tillfällen, utan det handlar om att finna nya förhållningssätt som leder till att elevers lika rättigheter, möjligheter och rätt till en trygg och diskrimineringsfri skolgång främjas hela tiden.

3. En konkret och tydlig likabehandlingsplan

”Hyllvärmare” är det ord som ofta används när man pratar om planer i allmänhet, och kanske likabehandlingsplaner i synnerhet. Dessa skrivs för att de måste skrivas, de innehåller många vackra ord (kanske färdiga formuleringar från DO:s material) – men få vet egentligen vad som står i dem, eller än mindre hur de ska arbeta för att ”främja” och ”förebygga” allt som står uppräknat i planerna. Kanske brister det i kartläggningsarbetet, kanske brister det i vilka åtgärder som anses behövas, men säkert är att det ofta brister på något sätt.

En likabehandlingsplan ska inte bara vara en plan som skrivs för att den måste skrivas, den utgör trots allt grunden för en skolas likabehandlingsarbete. Och för att kunna göra en ordentlig kartläggning, för att kunna finna de rätta främjande och förebyggande åtgärderna behövs väldigt ofta mer kunskap, kanske främst kring det främjande arbetet. Kartläggningen måste göras med omsorg, åtgärderna måste vara tydliga och konkreta, och de bör omfatta samtliga diskrimineringsgrunder. Detta låter som en självklarhet, men det är det tyvärr inte. Återigen: Ta tillvara på kompetenser som finns i personalgruppen, samt även:

4. Låt eleverna vara delaktiga i arbetet

På min förra arbetsplats lät vi en hel temavecka om likabehandling ligga till grund för såväl uppdateringen av likabehandlingsplanen som det fortlöpande likabehandlingsarbetet under läsåret. All personal fick utbildning i diskrimineringslagen och i normkritik, och sedan utbildades eleverna i detsamma. Vi hade diskussioner, såg filmer och gjorde övningar och uppgifter som på olika sätt öppnade deras ögon kring normer rörande kön, sexualitet, funktionalitet, religion, ålder och etnicitet. Därefter fick alla elever fylla i en omfattande enkät där det dels ställdes generella frågor om mående, trygghet, diskriminering och kränkande behandling, och dels specifika frågor utifrån varje diskrimineringsgrund. De fick även skatta sina egna kunskaper om de olika diskrimineringsgrunderna samt tala om vilka av dessa vi och de själva ville och behövde veta mer om. Sist i enkäten fanns möjlighet till fritextsvar.

Utifrån hela temaveckans arbete och enkätsvaren kunde vi sedan ganska lätt se vad vi behövde arbeta mer med, gällande såväl främjande som förebyggande likabehandlingsarbete. Och på köpet blev eleverna mer medvetna, personalen likaså och det blev även tydligt att likabehandlingsuppdraget kräver en hel del kunskap – kunskap som först då den inhämtats kan omsättas i praktiken och bli en del av det vi gör precis hela tiden.

Lägg gärna till era egna tips här nedan, och dela med er av era erfarenheter kring era skolors lyckade respektive mindre lyckade likabehandlingsarbete!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)