Heteronormen och jag

Är det kanske dags för en närmare presentation av mig nu? Tre veckors bloggande här, lika många inlägg och ni är säkerligen nyfikna på vem jag är egentligen och – framför allt – hur det gick till när jag kom ut som homosexuell?

Eller, det kanske ni inte alls undrar (nu var jag sådär ironiskt fördomsfull igen) men det är trots allt en fråga som ofta ställs när man bryter mot heteronormen, främst av heterosexuella. Ni som själva är hbtq-identifierade eller som har läst den här bloggen ett tag – alltså ända sedan Sara satt vid tangentbordet – har säkert koll på att det här med att komma ut inte bara sker en gång i en hbtq-persons liv, det är liksom något ständigt återkommande; i varje ny kontakt med människor, på varje ny arbetsplats, i varje ny klass man undervisar, varje gång man besöker vårdcentralen med sitt barn (om man har något) och varje gång man för första gången bekantar sig med sitt barns förskolekompisars föräldrar. Och så vidare. Det är inte nödvändigtvis heller så att det känns lättare för varje gång man kommer ut, nej, det beror helt på sammanhanget (och på min nuvarande arbetsplats är jag fortfarande inte 100% utkommen, kan man säga, läs gärna detta inlägg som handlar just om det).

“Men när kom du att du är lesbisk då?” är en annan populär fundering och den frågan är väl aningen lättare att svara på – åtminstone om man bara ägnar den ett par sekunders betänketid: Jag bodde i småstaden Kalmar, jag gick i högstadiet, jag var kär i min språklärare, det var rätt jobbigt (tyckte hon också). Punkt.

Men. Om jag funderar ytterligare några sekunder blir svaret ungefär lika komplext som svaret på frågan om när jag kom ut: Jag kommer inte , men jag blir påmind om att jag är lesbisk ungefär varje dag – varje dag, ända sedan jag var 13-14 år. Och vad är förklaringen till detta? Jo, exakt densamma som att dessa frågor så ofta ställs till just mig som är homosexuell och aldrig till den som är heterosexuell: Heteronormen. Den norm som gör den heterosexuella tvåsamheten till det förväntade, önskvärda, privilegierade sättet att leva på i vårt samhälle. Den norm som gör att du som hetero förmodligen aldrig kommer på eller våndas över att du är hetero, som gör att du sällan lägger märke till på vilka sätt heteronormen dagligen reproduceras och befästs runt omkring oss.

Jag gick som sagt i högstadiet när jag “kom på det”, och det som framför allt var påtagligt i min vardag och i min tankevärld var att jag var ensam. Det fanns inga förebilder, ingen att identifiera sig med och väldigt få att prata om det med. På tysklektionen skulle alla tjejer skriva en lista över vår drömmans egenskaper, killarna skulle göra detsamma under rubriken “meine Traumfrau”. I omklädningsrummet efter idrotten kretsade samtalen kring killar, vilka som var snyggast och vem som var ihop med vem och under sexualkunskapen delades vi upp efter kön och antogs förstås alla vara hetero. När jag köpte ungdomstidningar som “Frida” eller “Veckorevyn” handlade alla reportage om heterosexuell kärlek och dejting (utom i något specialnummer ibland då en lesbisk tjej blev intervjuad – jag har fortfarande dessa tidningar sparade) och när frågan om homosexualitet enstaka gånger dök upp i klassrummet fanns det alltid någon som uttryckte sig negativt om bögar (flator fanns liksom inte).

Och vet ni? Det är ungefär likadant nu, vilket både jag och Sara ju har belyst i tidigare inlägg. Skillnaden är förstås att nu är jag vuxen, jag har ett stabilt liv med fru och barn och fast arbete, jag har varit engagerad i hbtq-organisationer under lång tid, jag har föreläst om hbtq-frågor för väldigt många människor – jag är, för att vara lite klyschig, hyfsat trygg i mig själv. Delvis förmodligen tack vare erfarenheten av att avvika från en stark norm, men delvis också för att jag utöver min sexuella läggning lever rätt normativt och dessutom är väldigt privilegierad utifrån andra normer i vårt samhälle. Dock är det ändå tröttsamt att ständigt slåss mot den där heteronormen och det är extremt otäckt och nedslående att varje dag läsa om hur hbtq-personers rättigheter inskränks på alltfler platser i vår värld. Det kunde ha varit – och det skulle kunna vara – jag.

I kommande inlägg, efter julledigheten, tänker jag skriva mer om heteronormen, ännu mer om cisnormen och jag ska förklara varför normkritik är så viktigt och vad det faktiskt handlar om (i korthet: nej, det handlar inte om att alla ska bli identitetslösa). Jag kommer även skriva om olika sätt att bemöta skällsord, om könsuppdelade grupper, toaletter och omklädningsrum och jag kommer skriva om vikten av att inte glömma bort b, t och q när vi diskuterar hbtq-frågor. Även fortsättningsvis kommer jag använda mig av exempel ur min egen vardag – men jag är noga med att inläggen aldrig handlar enbart om mig. Målet med bloggen och med allt likabehandlingsarbete är ju nämligen att vi ska sluta kategorisera och framför allt sluta värdera människor utifrån bland annat deras sexalitet, könsidentitet och könsuttryck, och då är det viktigt att det är normen som hamnar i fokus, inte normbrytaren.

Kommentarer (5)

  1. Cecilia Johansson skriver:

    Eftersom jag har förmånen att redan veta vem du är hoppas jag på många tänkvärda roliga inlägg från dig. Bortom alla normer och bokstavskombinationer finns ju också en, bland mycket annat, väldigt bra lärare.

  2. Erik Durrant skriver:

    Men normen är självklart heterosexuell eftersom det är vad flertalet människor är till sin läggning. Problemet är att det anses vara fel att ha en annan sexuell läggning, men det är också fel att försöka påstå att heterosexualitet inte är normen. Normalitet är ett statistiskt begrepp, icke ett värdebegrepp.

    • Sanna Mac Donald skriver:

      Normkritik handlar inte om att försöka göra heterosexualiteten mindre vanlig eller att förneka att den är vanlig, det handlar om att ifrågasätta själva normen att heterosexualitet alltid förutsätts om inget annat nämns, att endast heterosexualiteten anses neutral, önskvärd, “rätt” medan tex homosexualitet är något provocerande, icke önskvärt, “fel”.

  3. Susitar skriver:

    Det här med “drömfru/man” fick mig faktiskt att reagera rätt starkt… jag hoppas att det inte är på samma sätt längre, utan ifall man har en liknande uppgift så får alla självklart välja om man vill skriva om en man, fru eller vad man vill kalla det (partner, livskamrat etc). Jag tror faktiskt att det på många ställen har ändrats till det bättre, för jag kommer inte ihåg något riktigt så heteronormativt från min högstadie- eller gymnasietid (jag är lite yngre, och stockholmare). Även om alla exempel som handlade om kärlekspar var om heterosexuella par…

    Ibland på internet, speciellt när jag gick i gymnasiet och var aktiv på ett ställe som heter ungdomar.se, så fanns det trådar som “tjejer, hur skulle din drömkille vara?” osv. Jag passade alltid på att skriva om både drömkille och -tjej, även om det inte alltid efterfrågades. För att jag var trött på att icke-heteros inte räknades. Men dessa trådar var ju skrivna av andra tonåringar, och var inte precis lika allvarliga som en skoluppgift. 😛

Lämna en kommentar

  • (will not be published)