Den som tycker att normkritik verkar jobbigt är nog rätt privilegierad

Igår styrde jag kosan till TV-huset och deltog i en panel om normer i UR:s kommande serie ”Lärlabbet” som sänds i Kunskapskanalen i höst. Övriga medverkande i programmet var Zafire Vrba, Aisha Lundgren och Christian Eidevald. Första gången i en tv-studio för mig, och huvudet fullt av allt jag någonsin sagt eller skrivit om normkritiskt arbete i skolan. Blev allt sagt? Hann allt förklaras på djupet? Nej, självklart inte.

Men tänk så bra – den här bloggen finns ju!

Vi pratade alltså om normer och normkritik som en aspekt i skolans arbete för att motverka mobbning, och jag skulle utifrån det vi tog upp under panelsamtalet vilja lista tre viktiga saker att tänka på när man i en skola börjar arbeta med normkritik:

1. Alla måste först och främst inse att det behövs kunskap för att kunna arbeta både främjande och förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling, och att normkritik bör vara en del i detta arbete. Förändring sker liksom inte av sig självt, bara för att man tänker att alla människor har samma värde. För även om jag har den uppfattningen (vilket i sig förstås är fint) så ser samhället som vi och våra elever lever i inte ut så – och därför behövs ett aktivt och väl genomtänkt likabehandlingsarbete, med normkritik som självklar ingrediens.
2. Att vara normkritisk handlar om att få syn på alla de starka samhällsnormer som delar in människor i grupper, där vissa anses som ”normala” och andra som ”avvikare”. Man måste lära sig att se, och våga se, dessa normer och strukturer, som gör att vissa människor ständigt får synas, ta plats och anses självklara, medan andra ständigt står åt sidan, blir osynliggjorda, anses avvikande och därmed löper större risk att drabbas av kränkande behandling och må dåligt. Och i detta arbete krävs att man granskar sin egen position: Vilka privilegier besitter jag? Hur påverkar det mitt bemötande av elever och min undervisning?
3. Man ska inte tro att normkritik är något som händer över en natt. Det är en process att börja tänka och arbeta normkritiskt, och det kan svida en del att inse att även om jag ser mig själv som öppensinnad, så kanske jag (bl.a. på grund av de privilegier jag själv besitter) bidrar till att reproducera normer som gör att individer i mitt klassrum mår dåligt.

Som Zafire Vrba sa under samtalet: Den som tycker att normkritik verkar jobbigt är nog rätt privilegierad. Den behöver inte dagligen slåss mot de där normerna, för den är normen. Och denna person (kanske du själv eller någon i ditt kollegium) är precis just den som skulle behöva lite normkritisk fortbildning.

PS. Vill du ha eller ge någon annan en kort men något mer fördjupad introduktion så tipsar jag återigen om mina tidigare inlägg om normkritik: Normen i fokus del 1, del 2, del 3 och del 4. Och: Se programmet i höst! Jag påminner!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)