Att befästa exkluderande köns- och sexualitetsnormer tar också tid

Så var den över för den här gången, Prideveckan i huvudstaden. Många var ni som lyssnade på och deltog i de samtal och seminarier som handlade om värdegrundsarbetet i skolan. Min förhoppning nu är att både vi som medverkade på scenen och alla ni åhörare när läsåret börjar ser till att fortsätta arbeta med det uppdrag vi har: Det uppdrag som går ut på att skapa en skola – och på sikt ett helt samhälle – där alla kan vara sig själva fullt ut, där alla får finnas representerade, där ingen riskerar drabbas av kränkningar, hot, våld eller diskriminering på grund av den de är, hur de ser ut eller den de älskar.

I samtliga tre panelsamtal som jag deltog i lyftes den utbredda missuppfattningen att likabehandlingsuppdraget är något som ligger utanför kunskapsuppdraget och att det därmed är något som tar en massa tid ifrån “det vi egentligen bör syssla med”, det vill säga inlärning och faktabaserad kunskap. De flesta som arbetar inom skolan är överens om att elevernas och personalens trygghet är en viktig fråga, och det är gissningsvis (hoppas jag!) väldigt få som aktivt vill främja ett klimat där elever och personal inte kan vara sig själva. Däremot saknas kunskap och verktyg för att i praktiken arbeta inkluderande och för att motverka hbtq-fobi, rasism, sexism och funkofobi. Jag vill påstå att väldigt många, såväl lärare som skolledare, tror att det räcker med respekt, tolerans och en grundläggande vilja att alla ska vara trygga – men där måste jag bestämt säga att nej, det räcker inte.

Normkritisk pedagogik och genuspedagogik är arbetssätt, eller i praktiken bara begrepp, som många talar om. Få vet dock vad det handlar om att arbeta normkritiskt och genusmedvetet, ofta finns en ovilja att arbeta på detta sätt samt ett stort misstänkliggörande av vad arbetssätten faktiskt innebär. Jag har tidigare publicerat en serie mycket tydliga texter om just normkritik, och den som på riktigt är intresserad av att arbeta för en skola och ett samhälle för alla bör ta sig en titt i arkivet!

Så till detta att likabehandlingsarbete stjäl tid från vårt egentliga uppdrag. Denna missuppfattning måste vi omedelbums slå hål på. Likabehandling är, och har sedan 60-talet varit, en del av skolans arbete. En del av vårt egentliga, vårt faktiska uppdrag. I grund och botten handlar det om att vi måste förändra vårt förhållningssätt till våra elever och i vår undervisning. Det handlar nödvändigtvis inte om att vi måste lägga in fler temaveckor, fler lektionspass eller att vi oftare måste diskutera fristående frågor rörande exempelvis tolerans, respekt, kön, sexualitet eller etnicitet med eleverna. För att på allvar arbeta likabehandlande måste vi helt enkelt få syn på allt det vi gör – kanske omedvetet – som går tvärtemot vad som står i läroplanens värdegrund och det som enligt diskriminerings- och skollagen ska motverkas. Vi måste skaffa oss mer kunskap om diskrimineringsgrunderna och vi måste kritiskt granska oss själva för att få syn på vilka exkluderande normer just vi reproducerar i klassrummet. Processen tar tid och bör ständigt pågå, men när vi väl har skaffat oss kunskapen och insikterna blir dessa en del av det vi dagligen sysslar med – och då kan vi samtidigt skala bort sådant som motverkar lika möjligheter och som definitivt stjäl tid ifrån vårt egentliga uppdrag.

För såhär är det (och nu håller jag mig till exempel som rör kön och sexualitet): Skolan är i de allra flesta fall enormt köns- och heteronormativ. Elever könas och heterosexualiseras i klassrummet i det oändliga – trots att detta inte ingår i skolans uppdrag. De placeras efter kön i klassrummet, de omtalas som och tilltalas med “tjejer” och “grabbar” enbart utifrån hur deras kroppar ser ut och utifrån namnet som står i klasslistan, det förekommer tjej- och killgrupper på idrotten och under mentorstid, det skämtas under lektionstid och i personalrum om hur tjejer “är”, om hur killar “är” och jargongen är allt som oftast extremt cisheteronormativ – ibland även homo- och transfobisk. I samband med skolavslutningar och student anordnas fester med könad dresscode och könad bordsplacering, samt i många fall pardansövningar med heterosexualiteten som utgångspunkt, trots att det i läroplanen inte står någonting om att vi ska pracka på eleverna en (hetero)sexualitet.

Allt detta är sådant som många inte ens märker att de gör, och de tänker inte heller på att det tar en jäkla massa tid – samt att det är handlingar som aktivt motverkar allas möjlighet att vara sig själva och på samma gång bäddar för homo-, bi- och transfobi.

Under panelsamtalet anordnat av Lärarnas Riksförbund fick jag frågan om hur jag arbetar i klassrummet för att främja lika rättigheter och möjligheter, och en åhörare ställde specifikt frågan om hur jag utbildar mig själv och hur jag förhåller mig när det gäller främst transidentifierade elever. Ett av mina svar blev just att jag undviker det ovan nämnda och att jag är öppen med att jag undviker det. Jag könar inte eleverna, jag ser dem inte som heterosexuella. När jag står framför min klass ser jag framför mig en brokig skara individer, och utgår ifrån att de som sitter där inne lever i familjer som ser olika ut, att de har olika könsidentiteter och sexuella läggningar, att de har olika social och etnisk bakgrund, att de har olika funktionsförmåga. Och jag är högst medveten om mina egna privilegier och min maktposition som exempelvis vit och cisperson. Jag menar inte att jag därmed är fullärd och felfri i mitt bemötande, men jag vet att medvetenheten i positiv riktning påverkar mitt förhållningssätt till eleverna, valet av läromedel och planeringen av min undervisning.

Om ni vill läsa mer om det nämnda panelsamtalet, mina tankar om likabehandlingsarbete och även ta del av vad Skolverkets generaldirektör Anna Ekström samt LR Studs ordförande Elina Halvarsson sa under samtalet, kan ni läsa (och sprida) den här artikeln. Den som vill lära sig mer om specifikt transfrågor och transpersoners situation kan ta del av all information som finns på hemsidan transformering.se

Kommentarer (2)

  1. Anders Olsson skriver:

    tack Sanna för din tanke att heteroarbetet kräver en himla massa tid och energi.

  2. Mio Volden Lundegård skriver:

    Tack för att du formulerar det som jag vill jobba med på ett bra sätt. Jag kommer att använda dina texter som utgångspunkt när jag drar igång värdegrundsarbetet i arbetslaget i höst.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)