Vi lyfter frågorna – eleverna fixar resten

I torsdags hördes jag och en av mina klasser i radioprogrammet Lärarrummet i P1 (programmet finns att lyssna på här). Temat för programmet, och vårt arbetsområde, var normkritik och litteratur (i det här fallet sagor) och redan under inspelningen kände jag mig så oerhört stolt över mina elever. Jo, till viss del över mig själv också förstås. Men det som blev så tydligt när vi arbetade med sagorna och diskuterade normer var hur mycket eleverna kan och hur mycket de lär av varandra! Det är inte det jag säger som väger tyngst i slutändan, känner jag, utan det är snarare eleverna som gör jobbet – när de ges möjlighet.

Vi vuxna är nödvändiga för att likabehandlingsarbetet på en skola ska drivas och fungera. Kanske behöver vi dock framför allt se till att lyfta upp lämpliga ämnen på agendan, att ställa genomtänkta frågor och att visa en breddad representation i vad vi läser och ser. För vi kan inte lära ut eller bestämma vad eleverna ska tycka och tänka. Det häftigaste är när de ämnen jag lyfter leder till ett förändrat klimat i klassrummet, att eleverna börjar lära varandra saker och att de, genom att jag ger dem utrymmet, vågar stå upp för sina åsikter om allas lika värde.

Som under vårt sagoprojekt: Vilka grymma elever jag har! När den ena inför hela klassen deklarerar att ”hen” är ett pronomen som i första hand används för och om personer som inte definierar sig som tjejer eller killar. När den andra högt och tydligt slår fast att den där jäkla homofobin som finns i samhället måste upphöra. När ännu en räcker upp handen och uttrycker sin ilska inför normer som försöker få oss att bli likadana, när vi i själva verket är olika och att olika är bra. Samma sak i våras under arbetsområdet med kärlek, sexualitet och identitet, då eleverna själva började säga ifrån till de som slentrianmässigt uttryckte sig homofobiskt och då vissa bara kände sig tvungna att slå fast att det är helt okej att bli kär i vem man vill (även om någon sådan fråga inte ställts rakt ut).

Jag är övertygad om att dessa uttalanden, av elever och riktade till övriga elever, påverkar mer än när jag som lärare maler på om allas lika värde, eller vad tror ni?

Självklart sker det dock inte av sig självt. Vi pedagoger måste visa och gestalta vad vi står för och vad som är okej och inte i vårt klassrum, för det ger eleverna möjlighet och mandat att stå upp för sig själva och varandra. Vissa av dem kanske skulle göra det ändå, men det är inte lika troligt – och framför allt inte deras ansvar.

Så, lyssna på Lärarrummet och inspireras!

Vikten av identifikation

Vid flera tillfällen den senaste tiden har jag kommit att tänka på och blivit påmind om detta: Vikten av att som ungdom ha en förebild, vikten av att kunna identifiera sig med någon – även i skolan.

Sara Lövestam uppmanade publiken under panelsamtalet vi medverkade i under Pride att alla lärare som har något att komma ut med bör göra det. Zafire Vrba tog upp i ”Lärlabbet” (i avsnittet som även jag deltog i – se det!) hur eleverna oundvikligen speglar sig i oss vuxna på skolan, och pratade om hur representationen hos personalen är, eller bör vara, en del av likabehandlingsarbetet. När jag intervjuades av en reporter från radioprogrammet ”Lärarrummet” häromdagen tog han upp ett gammalt blogginlägg som jag skrivit, där jag beskrev hur mycket det betydde för mig när jag som fjortonåring en av ytterst få gånger fick möjlighet att läsa ett reportage om en lesbisk tjej i en ungdomstidning. Jag sparade den där tidningen (ja, den ligger förmodligen fortfarande kvar i en låda i mitt barndomshem) och artikeln minns jag att jag läste gång på gång på gång och tänkte att det där skulle kunna vara jag. Undrar om jag också någon gång kommer kunna komma ut? Om jag någon gång kommer få träffa en tjej som blir kär i mig? Om jag på riktigt kommer kunna och få leva som jag önskar?

Som heterosexuell cisperson kan du hitta identifikation överallt. Du kan öppna vilket livsstilsmagasin som helst, trycka igång vilken film som helst på Netflix eller plocka åt dig vilken roman som helst ur hyllan – identifikationen finns där, du hittar förebilder utan att ens behöva leta efter dem. Och därigenom vet du också att ditt sätt att vara och leva på är okej.

Även om mycket definitivt har förändrats sedan jag var fjorton, så behöver den som bryter mot hetero- och framför allt mot cisnormen leta medvetet och aktivt för att hitta den där identifikationen. Och i skolan, tja, där finns den alldeles för sällan och i på tok för få och ”helt vanliga” sammanhang.

Så hur gör man? Måste man som hbtq-identifierad lärare komma ut för sina elever? Måste man ens själv vara hbtq-person för att kunna ge alla elever oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck möjlighet till identifikation? Nej, det måste man såklart inte. Men man kan tänka igenom vilka texter man läser med eleverna, vilka bilder och filmer man visar, vilka exempel man ger i matematikundervisningen.

Vi jobbar just nu med sagor i årskurs sju, ett arbetsområde som mynnar ut i att eleverna skriver egna sagor som de till sist läser upp för förskolebarn i området. Efter att ha läst en drös klassiska sagor och bland annat pratat om normer utifrån dessa berättelser, och om normer i allmänhet, så har vi nu läst några moderna och på olika sätt normbrytande barnböcker (främst från förlagen Olika och Vombat). Efter en lektion dröjde en elev kvar i klassrummet och bad försiktigt om att få ta hem ”Prinsen och pojken”, en saga som slutar med att prinsen och pojken får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Jag sa naturligtvis ja, och eleven blev så otroligt glad. Detta säger givetvis ingenting om den här elevens sexuella läggning (och den bryr jag mig inte ett skvatt om), men det säger någonting om hur mycket det kan betyda att någon enda gång få läsa eller höra någonting som bryter mot allt man annars möts av, någonting som ger en annan typ av identifikation, någonting som visar att det faktiskt är okej och att det är möjligt att leva och vara på andra sätt än vad normen lär oss.

”Mamma, varför pussas killarna?”

Jag och mina barn stod och väntade på tunnelbanan då min fyraåring fick syn på den här bilden: image

Medan jag stod där och kände mig glad över att äntligen se något normbrytande funderade han en stund och utbrast sedan:

”Varför pussas killarna?”

”För att det är mysigt”, svarade jag.

”Men killar brukar ju bara pussa prinsessor!” menade han.

Och detta är ett tydligt exempel på hur stark heteronormen är, och hur viktigt det är med en bredare representation och möjlighet till identifikation också för den som bryter mot normen. Min fyraåring lever i en regnbågsfamilj, träffar andra regnbågsfamiljer ofta och hemma får han läsa böcker med alla möjliga familjekonstellationer – men trots detta så har han redan stenkoll på hur det ”ska” vara i samhällets ögon.

För vad möter han i förskolan? När han tittar på film? På tv? I skolan så småningom?

Jag har tjatat förr om vikten av normkritik och skolans ansvar att aktivt arbeta med likabehandling, och nu gör jag det igen. Det räcker inte att ”känna” eller ”tycka” att jämlikhet är viktigt, eller att en gång per läsår i förbifarten nämna att ”det är okej att bli kär i vem man vill” – vi måste göra mer än så. För det som inte får synas, det räknas inte, och det som inte räknas får man vara misstänksam emot, skämta om och klanka ner på.

Så – se till att representera fler i de bilder ni visar, de texter ni läser och de exempel ni ger. Ofta! Det gör skillnad!

I morgon söndag kan ni se mig, Christian Eidevald, Aisha Lundgren och Zafire Vrba prata normer och normkritik i Kunskapskanalens programserie ”Lärlabbet”. Missa inte det, och inte heller eftersnacket som sänds på webben efteråt!