Christoffer Saar, Olofström

Svenska folket ger mig en ursäkt att kannibalisera på en av mina tidigare debattartikel i lokaltidningarna BLT och Sydöstran.

Man må ha vilken uppfattning man vill om det moraliskt försvarbara i att tjäna pengar på sociala behov; oberoende av vilka värderingar man har på den punkten kan man ändå konstatera att vinstkravet primärt styr verksamheten i enlighet med vad som är lönsamt för producenten, inte i enlighet med vad som är behoven hos konsumenten. Många människor skulle därför finna att de i ett privat system varken skulle få bättre service eller större valfrihet, utan tvärtom sämre service och ingen valfrihet alls.

Olof Palme

Utbildning är i högsta grad ett socialt behov. Utbildning är nödvändigt för den som vill bli en del av samhället på ett fullvärdigt vis. En nödvändighet för alla ungdomar om de skall ha en möjlighet att kunna bli ansvarstagande, demokratiskt sinnade och engagerade samhällsmedborgare.

Kommunerna har blivit satta att förvalta medel i form av lokaler, lärare och läromedel för detta sociala behov. Det är ett stort ansvar. Därför är det inte rätt att privata aktörer kan, mot kommunernas vilja, starta friskolor i syfte att göra stora vinster. Vi kan ställa oss frågan: hur kan en skola gå med vinst? Vad för slags produkt producerar skolan så att den kan ackumulera pengar? Det vill säga få ut mer pengar än vad som stoppades in i friskolan från kommunens budget i form av den så kallade skolpengen? Ekvationen är givetvis omöjlig. Vinsten måste tas från det som stoppas in, nämligen våra skattepengar. Detta skulle kunna betraktas som en legaliserad form av förskingring.

Jag säger absolut inte att alla friskolor är skattemedelsslukande styggelser. De fyller säkert en nyttig funktion i många kommuner och många som på det ena eller andra sättet är involverade i friskolor är säkert nöjda. Det finns friskolor som värderar pedagogik högt och verkligen utgör ett bra alternativ. Men, när det gäller facklig verksamhet och fackanslutnas väl och ve finns det viss anledning till oro:

• I jämförelse med kommunala skolor är lärartätheten lägre i friskolor
• När det gäller att rekrytera obehöriga lärare i sin sold är friskolor klart ledande
• Offentlighetsprincipen gäller inte (i lika stor grad) för friskolor som för kommunala skolor.

Begränsningen av offentlighetsprincipen i friskolor är direkt odemokratiskt då dessa skolor bedrivs med skattemedel. Förtroendevalda och väljare borde ha rätt att veta hur skattepengar används. I en kommunal skola har du som anställd inte bara rätt till, utan också en skyldighet att slå larm vid förekomsten av oriktigheter. Inte sällan är det just fackliga skyddsombud som slår larm då detta är nödvändigt. Denna rätt, som är till för elevernas, de anställdas och även skolledningens bästa, finns inte i friskolans värld. Det är snarare så att en lärare kan bli uppsagd om denne, i en friskola, gör vad som i en kommunal skola betraktas som en skyldighet.

Dessa allvarliga nackdelar tycks inte heller vägas upp genom pedagogiska vinster: Införandet av friskolor i kombination med kommunaliseringen av skolväsendet har lett till en segregering av eleverna inom skolans värld och forskning har visat att denna segregering i sin tur har lett till en nedgång kunskapsmässigt bland våra elever. Nedgången är generell. Den gäller för både högpresterande och lågpresterande elever. Vi får alltså göra en bedömning om huruvida vi tycker det viktigaste är att kunna välja mellan två ting, eller ha en verksamhet med god kvalité.

Självklart kan friskolor få finnas om de har en för kommunen önskvärd nisch och fyller ett behov kommunen har. Men, en friskola skall vara till för eleverna i första hand, inte i första hand finnas till för ägarnas djupa fickor Eventuell vinst skall tillbaka till skolan – till skattebetalarnas barn – där den hör hemma.