”En konferens är en sammankomst där man beslutar när nästa sammankomst skall äga rum.”
Henry Ginsberg
En sak som alla (äldre) lärare tycks vara överens om när det gäller förändringar i skolans värld är att antalet möten och konferenser av olika slag har ökat. Så fort något skall genomföras tillsätts en grupp som skall träffas si och så ofta för att besluta ett och annat, förhoppningsvis
Förra veckan hamnade jag i ett möte som gick ut på att vi skulle komma fram till tio nya tider och platser för nya möten. ”Är det verkligen nödvändigt”, tänkte jag och kände mig genast osocial. Det är inte det att jag saknar social kompetens, men jag är inte alltid så motiverad att plocka fram den i parti och minut. För mig måste orsaken till ett möte vara välgrundat, samt leda till något. Åtminstone skall det vara själva uppsåtet med mötet. Det är nog därför jag gillar samverkansmöten och MBL. Det finns viktiga punkter på en dagordning och efteråt skrivs protokoll. Något har avhandlats, något har gjorts. Mötet var inte enbart en övning i social kompetens. Även om det naturligtvis är en oundviklig och nyttig bieffekt.
Möten av olika slag är många gånger betydelsefulla ur demokratisynpunkt och viktiga med tanke på den anställdes rätt att utöva inflytande på arbetsplatsen. Men ibland undrar jag om inte en del möten mest handlar om sociala samkvämen och skall dessa möten bli givande krävs ju onekligen social kompetens i stora kvantiteter.
Därför läste jag Erik Helmersons ledare, ”Hellre kompetent än social” i DN, med ett leende på läpparna. Det var en intressant och träffande skrift på många sätt. Bland annat det här:
”Om du som arbetsgivare väljer bort tjejen som flackar med blicken under intervjun, som inte gapskrattar åt dina skämt och som kanske rentav har en felknäppt blusknapp kan du mycket väl missa just en sådan person som tycker att arbetsuppgifterna är viktigare än att jobbflörta med IT-chefen.”
Helmerson citerar Liisa Keltikangas-Järvinen, professor vid Helsingfors universitet. Hon menar att social kompetens är överskattat och att vi måste återinrätta yrkeskunskaperna som den viktigaste faktorn på arbetsplatsen. Jag håller med. Som ombud är jag aldrig med när potentiella, nya medarbetare skall intervjuas. Jag är enbart intresserad av om de har rätt utbildning eller inte och det kan jag snabbt konstatera när jag läser de inkomna ansökningarna.
