put your money where your mouth is

Jag tänker på fallgropar. Just nu tänker jag på en speciell kategori fallgropar – de som grävs åt oss av politiker, med reformer som spade.

Låt mig ta ett exempel: betygssättning i 6:an. Hur tänkte man där? Jag funderar inte på det pedagogiskt riktiga eller oriktiga gällande betyg på mellanstadiet. Låt oss se sanningen i vitögat – som situationen är nu handlar det om överlevnad, inte pedagogiska finesser. Och för den delen hänger de båda sakerna så klart ihop – lärarkåren måste överleva, leva och skänkas utrymme att fungera om det skall bli någon god pedagogik att tala om över huvud taget.

En enkel fråga – vad försvann? Vilken uppgift försvann när lärarna i årskurs 6 fick denna ”pålaga”? Inget? Ok, hur många nya lärare anställdes för att denna extra arbetsuppgift skall kunna genomföras utan att kvalitén blir sämre eller, även om politikerna uppenbarligen inte bryr sig, lärarna blir sämre? Och nu talar jag inte om sämre i ämneskunskaper, utan om att bli sämre i sinnet och till hälsan.

Att genomföra reformer utan att ta med i beräkningarna att dessa reformer medför mer arbete är korkat men jag tror inte att våra valda eminenser är korkade. De är däremot fega. De vågar inte hugga huvudena av den tvåhundranittiohövdade hydran de motvilligt har i sin sold tack vare kommunaliseringen av skolan. De vågar beordra oss att göra mer, men de vågar inte beordra dessa drakar att ersätta oss för den pålagda bördan.

Finns det inte öronmärka pengar för en reform har man i mina ögon ingen reform heller. Tyvärr verkar inte denna, för mig i alla fall, uppenbara sanning vara allmänt känd. De flesta pilar på och genomför reformen utan att ens ställa sig frågan, frågan som borde ställas INNAN reformen ens är ett embryo: var finns resurserna?  Eller, Var finns tiden? Om några pengar öronmärktes så har i alla fall inte jag sett dessa – de försvann förmodligen ner i det svarta hål som verkar vara ett obligatoriskt inslag i varje kommuns budget.

Slutligen skall vi placera ytterligare en fråga till de ovan ställda – varför skall ett fackförbund kämpa för, ja ens föreslå reformer som leder till en tyngre arbetssituation för medlemmarna? Är det så att reformivrarna högre upp i LR verkligen tror att lärare vågar säga ifrån när bördan blir tung, tyngre och slutligen övermäktig? Tror de det tror de fel. Mången knekt i dessa led är av ett fegare sorts virke.

LR, och Lf för den delen, kan inte låta ombuden i kommunerna kämpa ensamma för ersättning och resurser som reformerna kräver. Sådant måste förhandlas på central nivå. Vill man att en reform skall gälla i alla kommuner vore det ju ytterst märkligt om man inte kunde komma fram till avtal som ska gälla i  alla kommuner.

Föreslå inte en enda reform till förrän vi ser pengarna på bordet för de föregående reformerna, prydligt öronmärkta.

Kommentarer (4)

  1. LRradicals skriver:

    Till att börja med ber jag om ursäkt för att jag är anonym. Om du kan utläsa något hat i detta inlägg så hoppas jag du förstår åt vilket håll det är riktat.
    Nå, till texten! “den tvåhundranittiohövdade hydran de motvilligt har i sin sold”, det är ren poesi i mina öron!

    i övrigt anser jag att min herre slår huvudet på spiken, ska kommunerna själva få styra tilldelning till en skola som ska vara likvärdig? Att ropa statlig skola tror jag blir svårt, men att för den delen undvika att stipulera ett omkostnadskrav för drift av skola(privat som kommunal) är naivt. Skillnaden blir ju därefter, privata skolor vill ha vinst, kommunala budgetar ska gå ihop samtidigt som man har en “attraktiv” skattesats.

    Att de centrala krafterna i vårt fack inte lyckas med att garantera resurs efter reform är ju signifikativt med den naivitet man genomfört våra löneökningar de senaste 20 åren. där varje kommun kunnat räkna hem varje eventuell kostnadsökning i lönesumma med att slimma verksamheten på arbetarens bekostnad. Om vi ska försöka se en anledning till detta, så är den glidning från traditionellt fackligt arbete till politisk lobbyism ansvarig. Denna profilering mot att vara utbildningssektorns samvete har egentligen inget att göra med att försvara medlemmarna mot rovdrift(tyvärr har det fått motsatt effekt).

    Dock kliar det i fingrarna i landets bidrag till kongress och förbundsråd, vi vet ju hur en utbildning ska bedrivas. I denna villervalla har de dock glömt att den enskilde medlemmens villkor längst från maktens salonger är det som stipulerar huruvida man är ett bra fack eller inte!

  2. Anders Molin skriver:

    Jag läste nyss en kommentar av Lotta Edholm som är skolborgarråd i Stockholm. Hon kritiserar socialdemokraterna för att de vill lägga ansvaret för skolan på stadsdelsnämnderna som tydligen saknar kompetens att ge skolan en effektiv styrning. Är set styrningen av skolan som är problemet eftersom man vill återgå till något som inte fungerade. Skolan fungerade inte heller med Ibrahim Baylan som skolminister. Han kämpade hårt för att elevernas skola inte skulle bli en pluggskola där betyg sattes på eleverna och röstades bort. Hur skall vi kunna tro att socialdemokraterna vill bygga en fungerande skola när de av allt att döma bara vill slösa med skolans tid på nya reformer. Jag kan se av skoldebatten att jag tydligen har vunnit på att slippa jobba som lärare trots medlemskap i Lärarnas Riksförbund eftersom min lärarexamen ännu saknas. Tvyärr blev lönen ännu lägre än lärarnas, men jag skall inte klaga om jag slipper onödiga reformer.

  3. Bernt A skriver:

    Det är hög tid att bestämma en tidpunkt när lärare arbetade 100 rimliga procent och återgå till den arbetsmängden. Vi behöver också återställa bibliotekarier, kuratorer, skolsköterskor, skolvärdar, elevassistenter, kanslister och vaktmästare. Det är så illa att den enda vägen framåt är att gå bakåt.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)