Under större delen av människans historia var piskan det enda redskap som behövdes för att förmå de anställda att energiskt och korrekt fullgöra sina uppgifter. Så länge arbetarna bara behövde böja sig ned och plocka upp några ax från trösklogens golv eller kånka kvadersten uppför en sluttning kunde de piskas ofta och hårt, ostraffat och med fördel. Men anställningsreglerna måste skrivas om när det uppkom arbetsuppgifter vilkas korrekta utförande krävde att de som utförde dem var någorlunda förnöjda, snarare än bara livrädda eller uppgivna.

Alain de Botton, Arbetets lust och leda (s. 244)

Jag måste tyvärr inleda med att korrigera de Botton något: under större delen av människans historia har piskan absolut INTE varit ett redskap ämnat för våra ryggar under hårt, frenetiskt arbete. Vi har traskat runt här på jorden, som Homo Sapiens Sapiens i alla fall, i åtminstone 150 000 år. Den absolut störta delen av den tiden har människan framlevt sina dagar som jägare/samlare. Av den lilla spillra av vår art som fortfarande lever så kan vi lära att deras samhällen är fria från den samhällspyramid som präglar vår. Det finns inga skikt. Det finns snarare en tabuliknande inställning till att ”vara styv i korken”, domdera och köra med andra.

 Men om de Botton med ”historia” menar den del av vår tid här som finns dokumenterad genom skriftligt källmaterial har han helt rätt. Att arbeta i sitt anletes svett för överlevnaden blev ett faktum då vi övergick till bofasthet och, genom någon slags myndighet, organiserat jordbruk.

 I dagens BLT (Blekinge Läns Tidning) går det läsa följande i en insändare:

Man väljer läraryrket för att man är intresserad av att jobba med barn och ungdomar. Det är många som jobbar inom förskola och skola, och det finns inte pengar att betala de löner man pratar om.

 Fokusera på arbetsvillkoren/arbetsmiljön i stället för lönerna så kommer samhället få ”duktiga”, och nöja lärare igen.

 Bosse

Det finns en slags logik i tanken som säger att om lönerna ska höjas måste varje lärare undervisa mer och det kommer att få som följd att andra, enligt denna logik, ”överflödiga” sägs upp. Då hamnar vi (eller ni som är kvar) i en situation där lönen visserligen är högre, men arbetsvillkoren sju resor värre än nu. Tankens logik bygger på att medlen till skolan fortsätter att vara som de är idag. Logiken i resonemanget bryts om man istället tänker sig att det skall tillföras mer pengar till systemet.

Vågar man tänka tanken högt? Skolan borde få kosta mer.

Vi är visserligen akademikernas slavkast, men precis som de Botton säger går det inte att behandla dagens olika yrkesgrupper hur som helst. Piskas vi undervisar vi sämre, inte som hämnd utan för att vi inte orkar vara entusiastiska och brinna inför uppgiften. Samhället blir först fattigt på kunskap och sedan fattigt på andra medel som betecknar en välmående stat.