Piskan och moroten

Under större delen av människans historia var piskan det enda redskap som behövdes för att förmå de anställda att energiskt och korrekt fullgöra sina uppgifter. Så länge arbetarna bara behövde böja sig ned och plocka upp några ax från trösklogens golv eller kånka kvadersten uppför en sluttning kunde de piskas ofta och hårt, ostraffat och med fördel. Men anställningsreglerna måste skrivas om när det uppkom arbetsuppgifter vilkas korrekta utförande krävde att de som utförde dem var någorlunda förnöjda, snarare än bara livrädda eller uppgivna.

Alain de Botton, Arbetets lust och leda (s. 244)

Jag måste tyvärr inleda med att korrigera de Botton något: under större delen av människans historia har piskan absolut INTE varit ett redskap ämnat för våra ryggar under hårt, frenetiskt arbete. Vi har traskat runt här på jorden, som Homo Sapiens Sapiens i alla fall, i åtminstone 150 000 år. Den absolut störta delen av den tiden har människan framlevt sina dagar som jägare/samlare. Av den lilla spillra av vår art som fortfarande lever så kan vi lära att deras samhällen är fria från den samhällspyramid som präglar vår. Det finns inga skikt. Det finns snarare en tabuliknande inställning till att ”vara styv i korken”, domdera och köra med andra.

 Men om de Botton med ”historia” menar den del av vår tid här som finns dokumenterad genom skriftligt källmaterial har han helt rätt. Att arbeta i sitt anletes svett för överlevnaden blev ett faktum då vi övergick till bofasthet och, genom någon slags myndighet, organiserat jordbruk.

 I dagens BLT (Blekinge Läns Tidning) går det läsa följande i en insändare:

Man väljer läraryrket för att man är intresserad av att jobba med barn och ungdomar. Det är många som jobbar inom förskola och skola, och det finns inte pengar att betala de löner man pratar om.

 Fokusera på arbetsvillkoren/arbetsmiljön i stället för lönerna så kommer samhället få ”duktiga”, och nöja lärare igen.

 Bosse

Det finns en slags logik i tanken som säger att om lönerna ska höjas måste varje lärare undervisa mer och det kommer att få som följd att andra, enligt denna logik, ”överflödiga” sägs upp. Då hamnar vi (eller ni som är kvar) i en situation där lönen visserligen är högre, men arbetsvillkoren sju resor värre än nu. Tankens logik bygger på att medlen till skolan fortsätter att vara som de är idag. Logiken i resonemanget bryts om man istället tänker sig att det skall tillföras mer pengar till systemet.

Vågar man tänka tanken högt? Skolan borde få kosta mer.

Vi är visserligen akademikernas slavkast, men precis som de Botton säger går det inte att behandla dagens olika yrkesgrupper hur som helst. Piskas vi undervisar vi sämre, inte som hämnd utan för att vi inte orkar vara entusiastiska och brinna inför uppgiften. Samhället blir först fattigt på kunskap och sedan fattigt på andra medel som betecknar en välmående stat.

Moget!

”Det är bara den okunnige som föraktar bildning.”
Publilius Syrus

Det var pinsamma ögonblick jag upplevde varje gång som jag kastade ett öga mot en av de stora dukarna på mässan ”Framtidens lärande” i Nacka. Jag har fortfarande en obehaglig känsla i kroppen. Det är förbryllande att lärare av alla människor kan bete sig på det viset.

Det fanns möjlighet att twittra och detta twitter hamnade på två stora dukar bakom scenen. Meningen var nog att twittret skulle leda till funderingar och frågor kring föredragen som för tillfället hölls. Visst fick jag funderingar. En del av kommentarerna var tvivels utan under vår kårs värdighet. Som vanligt sade kommentarerna mer om de som skrev dem än föremålen för dem. Det är ändå märkligt, förbryllande och obehagligt. Kommentarerna var kanske inte direkta påhopp, men de visade på olika former av brister och okunskap som jag inte trodde existerade i en professionell lärarkår. Det fick mig att börja funderar om kritikerna har haft rätt hela tiden. Behöver jag be mina antagonister på debattsidorna i lokalpressen om ursäkt? Har jag försvarat en illusion?

När talare inte får formulera sig klart innan någon skall klanka ner bara för att denna någon kan och har tekniken att göra det skäms jag å denna någons vägnar.

Tekniken gjorde det möjligt att prata skit bakom ryggen, rakt upp i ansiktet. Värre än när busungar kommenterar lärare via hemliga SMS under lektionstid. På mässan kunde alla se och synen var pinsam.

”Moget!”, skulle ungdomarna ha sagt.

Lärarl(ägg)

Man undrar hur det skall gå. Det där med införandet av lärarlegitimation. Svårigheterna i omställningen står i proportion till antalet år arbetsgivaren har struntat i utbildning och behörighet. Det rör sig nog om många år då en del har struntat i det så fort de har kunnat, vilket får till följd att omställningen blir svår och utdragen.

I min kommun kommer förvaltningen att försöka komma igång med omstuvning av personal redan nu. Det låter lite hemskt – ”omstuvning av personal” – men det är precis vad det handlar om och det är tyvärr en nödvändighet.

”Det går inte att göra en omelett utan att krossa en del ägg”, ska Lenin ha sagt till en kamrat då denne påpekade Lenins forcerande framfart rörande samhällsbygge av ett visst slag. Kamraten lär ha svarat: ”Jag ser de krossade äggen, kamrat, men var är omeletten?”

När det gäller lärarlegitimationen finns det förmodligen åtskilliga fallgropar för äggen att falla ner och krossas i på vägen mot den där härliga omeletten. Den grop jag tänker ta upp nu är förväxlingen mellan ”rätt” och ”rättvist”

Sandra Andersson Sikbergs debattinlägg i majnumret av ”Skolvärlden” får stå som exempel och utgångspunkt. Kortfattat tycker hon att det är orättvist att obehöriga skall få chans att utbilda sig när det finns arbetslösa färdigutbildade lärare.

Javisst är det orättvist, men det är rätt. Det är inte dessa obehöriga som har gjort fel. Det är kommunerna och i förlängningen staten som har sett mellan fingrarna och tillåtit kommuner och friskolor att agera som de har gjort.

Det är föga konstruktivt att opponera sig nu när felet skall rättas till. Varför stod inte dessa lärare på barrikaderna och skrek redan för 10 år sedan då det verkligen fanns något att vara upprörd över, nämligen det faktum att outbildade undervisade våra framtida röstberättigade ansvarstagande samhällsmedborgare?

Att vara upprörd över att felet rättas till är att kasta ner äggen i gropen och bli utan omeletten. Att tycka att dessa obehöriga skall sägas upp är förkastligt. Att önska ge avkall på lagen om anställningsskydd för en sådan sak spelar fel sorts arbetsgivare rakt i händerna. De är obehöriga, inte oberörbara och vill de utbilda sig till lärare finns ingen anledning till gråt och tandagnissel över denna grupp bland våra kollegor.

Nej, det är inte rättvist. Världen är inte det. Den kan däremot göras rättvisare genom att vi tillsammans försöker göra vad som är rätt.

Jag har aldrig tyckt att ödmjukhet och tolerans är mål i sig. Men precis som att ett första steg är en bra början på en lång resa mot ett mål, är också tolerans en bra inledning mot målet att alla lärare skall ha en lärarlegitimation.

Social kompetens och möten

”En konferens är en sammankomst där man beslutar när nästa sammankomst skall äga rum.”

Henry Ginsberg

En sak som alla (äldre) lärare tycks vara överens om när det gäller förändringar i skolans värld är att antalet möten och konferenser av olika slag har ökat. Så fort något skall genomföras tillsätts en grupp som skall träffas si och så ofta för att besluta ett och annat, förhoppningsvis

Förra veckan hamnade jag i ett möte som gick ut på att vi skulle komma fram till tio nya tider och platser för nya möten. ”Är det verkligen nödvändigt”, tänkte jag och kände mig genast osocial. Det är inte det att jag saknar social kompetens, men jag är inte alltid så motiverad att plocka fram den i parti och minut. För mig måste orsaken till ett möte vara välgrundat, samt leda till något. Åtminstone skall det vara själva uppsåtet med mötet. Det är nog därför jag gillar samverkansmöten och MBL. Det finns viktiga punkter på en dagordning och efteråt skrivs protokoll. Något har avhandlats, något har gjorts. Mötet var inte enbart en övning i social kompetens. Även om det naturligtvis är en oundviklig och nyttig bieffekt.

Möten av olika slag är många gånger betydelsefulla ur demokratisynpunkt och viktiga med tanke på den anställdes rätt att utöva inflytande på arbetsplatsen. Men ibland undrar jag om inte en del möten mest handlar om sociala samkvämen och skall dessa möten bli givande krävs ju onekligen social kompetens i stora kvantiteter.

Därför läste jag Erik Helmersons ledare, ”Hellre kompetent än social” i DN, med ett leende på läpparna. Det var en intressant och träffande skrift på många sätt. Bland annat det här:

”Om du som arbetsgivare väljer bort tjejen som flackar med blicken under intervjun, som inte gapskrattar åt dina skämt och som kanske rentav har en felknäppt blusknapp kan du mycket väl missa just en sådan person som tycker att arbetsuppgifterna är viktigare än att jobbflörta med IT-chefen.”

Helmerson citerar Liisa Keltikangas-Järvinen, professor vid Helsingfors universitet. Hon menar att social kompetens är överskattat och att vi måste återinrätta yrkeskunskaperna som den viktigaste faktorn på arbetsplatsen. Jag håller med. Som ombud är jag aldrig med när potentiella, nya medarbetare skall intervjuas. Jag är enbart intresserad av om de har rätt utbildning eller inte och det kan jag snabbt konstatera när jag läser de inkomna ansökningarna.